Fredag natt och engelsmannen försöker ljudlöst lägga sig bredvid mig i största dubbelsängen efter en rad conference calls med andra sidan Atlanten. Det dröjer två minuter, sedan är Blackberryn igång. Knäpp, knäpp, knäpp. Följdfrågor. Jag försöker ligga kvar i sömnen, försöker ignorera halsbrännan, stickningarna i höften och orosmolnen som plötsligt hopar sig över sängkammaren. Knäpp, knäpp, knäpp. Jag ber honom stänga av, koppla ned, logga ut eller vad fan det nu är som krävs för att tysta amerikanerna. Han gör som jag säger men jag har redan anlänt till hamnen dit alla stackare vistas i vargtimmen. Långt där bak i hjärnan är det något som säger mig att båten tillbaka till sömnen inte avgår förrän vid 06-tiden. Det är bara att ställa sig i klungan av zombies eller planlöst vandra omkring bland bråtet tills man välsignas igen, av det där tillståndet som gör en någorlunda acceptabel dagtid.
Det sparkas betryggande i magen. Alltid något. Jag är i alla fall inte ensam, även om tystnaden, mörkret och stillheten gör allt för att jag ska känna mig så.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment