I smeten

Förra veckan var det optimistjollar och sillunch. Den här veckan är det luxemburgregistrerade Cayennes och clubsandwich. Jag gillar båda, men i det sengravida tillståndet svävar man ändock ovanför alla samhällets skeenden och orkar knappt reflektera över olikheterna. Lika bra det.

Jag vinkar av engelsmannen som ska till San Fransisco. Vi ska inte träffas på en vecka och han verkar munter och lite lättad. Själv kan jag inte ens framkalla en bild av mig själv, om det var jag, som skulle sitta i en bekväm flygplansfåtölj och bli serverad champagne i 12 timmar. Jag vet att det är jobb, att det är krav, att det kan bli svettigt. Men ändå... Privilegiet att få träda in i en annan värld, en värld där brödsmulor tar hand om sig själva, där en natts ostörd sömn är möjlig och där vuxna människor är i majoritet. Där man ringer hem för att höra hur bra barnen haft det och hur mycket de åt till middag. Båda befinner vi oss mitt i smeten, det är bara olika smetar just nu. Själv svävar jag emellertid lite ovanför. Lika bra det.