Hon har kommit!

Det var visserligen en vecka sedan, men det visade sig bara finnas en väg ut och den kom hon, för exakt en vecka sedan idag. Det sägs att mammarollen kommer naturligt. Det har jag aldrig trott på. Mammarollen växer fram, precis som fostret. Jag formas redan under graviditeten, lär mig acceptera krämporna, att kroppen har ett eget liv och ibland även tankarna. Sedan kommer förlossningen, födelseögonblicket då jag börjar samarbeta och hitta en gemensam takt med den lilla. Sedan styrkeprovet, den djävulska amningsprocessen. De första skräckfyllda, likväl underbara dygnen, när den främmande krabaten frenetiskt äter energin ur mig, de där dagarna, men främst nätterna innan mjölken kommer och jag undrar vad jag givit mig in på. Sedan kommer mjölken och den flödar lika okontrollerat som min tillvaro och nu vill jag att hon ska äta hela tiden.

Men är det inte ironiskt, när kroppen är som mest sargad, när jag kämpat fysiskt och psykiskt i mitt anletes svett, och allt jag behöver är att lägga mig mellan mjuka lakan och sova ett dygn, då finns det någon där som behöver mig mer än jag behöver mitt välmående. Och kärleken tar över, den där lilla bebisen som egentligen inte ser ut som någon bebis utan en alien, vänder mitt hjärta ut och in och ordet babylycka blir ett sant, ett riktigt ord. Och hon blir, hon är, mitt välmående.

Mammarollen består av många byggstenar som tar tid att stapla, att forma, att anpassa. Det är work in progress hela tiden. Jag gör det så annorlunda den tredje gången. Jag återkommer snart med varför och hur. Nu vill jag bara att hela världen ska veta att HON ÄR HÄR NU!!!!