Nar jag fodde min dotter sa jag: "jag ska lara henne allt jag kan". Min man sag lite orolig ut, men jag hade bilden klar for mig. Det har ska bli en flicka med stark sjalvkansla, gott sjalvfortroende och stora drommar. Lilla A ar tre ar nu, fast besluten om att hon inte langre ar en bebis, att hon sjalv kan valja klader, tvatta haret och skala morotter. Stressade mamman blir irriterad for att det gar sa sakta, for att vi kommer att komma forsent. Komma forsent till vad det an ar. Jag forsoker att hejda mig vid varje ingripande och bara lata min fina flicka blomma. Men tva saker har oroat mig pa sistone.
Haromdagen stod jag i en leksaksaffar och tittade pa bordsunderlagg. Till sonen valde jag tveklost ett motiv med solsystemet och planeterna, sma faktarutor om storlek, distans och statistik. Lattsmalt information som till frukost omvandlas till kunskap. I ungefar tva sekunder valde jag till min dotter istallet ett underlagg med en rosa ko som dansar pa en ang... Sedan insag jag min nastan omedvetna handling, plockade snabbt at mig ytterligare ett solsystem, betalade och gick hem.
Min dotter gillar inte klanningar. Det ligger ju en och annan Ralph Laurentrika dar i ladan, San Fransiscoinkop som t.o.m. jag blir avundsjuk pa. Lilla A vagrar. Hon vill ha "football-tennis klader." Varje dag vill hon ha sina adidasbyxor och vindjackor. Hon vagrar ha tights men kan stracka sig, pa en bra dag, till jeans. Om hon far ha football tennistroja till. Jag svar i smyg och ger upp mina rosa drommar.
Men att lara henne allt jag kan... det handlar ju inte om att introducera sonen till Vintergatan och dottern till leende kor, att drilla sonen i sport och smycka dottern i amerikanska klanningar. Det var ju det dar att inte begransa en flickas drommar, att lata henna vara den hon ar. Oroande ar att jag nastan lat det handa, att det ar MITT beteende som ar det begransande. Inte hennes.
Se upp systrar! Ni kanske ar mer hjarntvattade an ni tror.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment