Lycklig Valborg

Det är visst Valborg där hemma i Sverige. Jag brukade älska Valborg, det betydde korv och öl i skärgården, första doppet och första skvallret efter en lång vinter, förhoppningar inför sommaren och det bästa av allt, återförening med älskade vänner. Jag var alltid kär i en Ola som aldrig var kär i mig. Han kom över i sin Buster RS från Ljusterö och jag satt utanför sjöboden och lyssnade efter hans 25-hästars. Han hade en mörkblå Henri Lloyd och Timberland seglarskor. Det luktade tjära och grillolja. Faret glittrade av vårsolen. Vi var som kalvar på grönbete. Maj var den efterlängtade månaden med alla långhelger och lov. Underbara minnen. En mycket lycklig tid.

Här dricker vi vin och myser med Londonbesök. Inte illa det heller.

Godnatt!!

Bröllopsbestyr

Svårt svårt svårt att hitta en klänning till bröllopet i Accra. Jag frågar engelsmannen om och om igen. "men vad ska jag ha på mig?!" och han svarar diplomatiskt manligt vad jag vill. Tack för det...

Dagens njutning

Klockan är bara förmiddag och jag har redan njutit av att inte springa, att inte dricka 1 l vatten, att inte raka benen och att inte städa byrån. Inten är så mycket bättre än måsten.

More connections to Eastern Europe...

... informerade just SAS i ett e-mail. Nu ska jag gå och äta lunch med min connection med Eastern Europe. Min ungerska kompis C som är så klok och så skarp. Hoppas hon gjort rum för en lång lunch i kalendern. Min kalender är som vanligt, blissfully... tom!

Förra sommarens semester

Ska sluta tjata nu

Jag ska sluta tjata om mina frukostar snart, men de är så magnifika att jag inte kan sluta. Nu har jag dessutom köpt Pain Quotidiens biologiska Earl Grey för den ultimata njutningen. God morgon, förresten.

Detaljer på Claridges (24h honeymoon)

Jag och DvF på Claridges

Jag kan simma

Vår kära nanny jobbar sin sista dag med barnen imorgon, sedan tar jag över. Hon stannar kvar som städerska men det är inte samma sak. Vi har haft ett ganska distansierat, professionellt förhållande men det har alltid funnits mycket värme mellan oss. Särskilt är hon nära A efterom hon alltid varit närvarande i det lilla livet. Barnen kramar om henne när hon går på kvällen och hon har blivit en del av vår familj. Hon kom till oss under en väldigt svår tid. Ibland känns som hon räddade livet på mig. Bokstavligt talat. Jag håller fast vid henne som en livboj men jag vet att jag måste släppa taget nu. Jag kan ju faktiskt simma. Tror jag.

Ibland är det svårt, det här utlandslivet. Farmor och mormor är långt borta och kan omöjligt finnas hos oss i vardagen, därför klamrar vi oss fast vid varandra. Ibland är det bra. Ibland är det ensamt. Alla behöver vi ett skyddsnät hur det än är strukturerat.

Vi har dessutom en annan skilsmässa på gång. Vs absolut bästa vän ska flytta hem till Sverige. Jag har utvecklat en hård hud för att orka med alla avsked från vänner som kommit att stå mig nära. Här kan man lätt bli bästis med någon på en eftermiddag. Om det klickar är det ingen idé att vänta, det är ingen idé att spilla tid och gå miste om en massa roliga stunder. Det är en händelserik tillvaro, men baksmällan väntar alltid bakom hörnet. Det gäller att lära sig spelets regler och stålsätta sig, även om det alltid gör lika ont att säga hej då till någon som kärt uppfyllt ens tillvaro. Vad jag just insett att jag inte beväpnat mig mot, var barnens egna uppbrott och avsked. Det gör riktigt ont. Det gör ont att förklara att bästa vännen inte ska bo här längre, det gör ont att svara nej på frågan om inte vi också kan flytta till Sverige och det gör ont att inte kunna säga att vi självklart ska hålla kontakten. Hur jag än tråcklar mina skyddsnät.

Dagens outfit

Fräknar och rosaskimrande armar
Svåra tankar som tydligen ska göra det lättare
Nya naglar
Smalkänsla efter 50 min simning i svallvågorna efter 18 stojiga skolklasser

Ingenting från Stella McCartney

God morgon

Frukost: Jordgubbsmoothie, ägg och Kalles Kaviar, sir John té från Stockholm tea Centre
Plats: Balkongen i söderläge
Väder: Sol
Bakgrundssällskap: BBC News
Litteratur: Financial Times
Humör: Uppåt
Orosmoln: Hur säkert är Ghana International Airlines?

För ett år sedan i skärgården

Snart ska jag laga kameran

Så fort jag lagat min kamera (det har jag sagt i ett halvår nu) ska jag börja lägga upp lite egna bilder här, så in the meantime lägger jag upp lite gamla.

Weather forecast Accra

Mon
Day weather Heavy Rain Shower 33°C

Tue
Day weather Heavy Rain Shower 33°C

Wed
Day weather Heavy Rain Shower 33°C

Thu
Day weather Heavy Rain Shower 33°C

Fri
Day weather Heavy Rain Shower 34°C

Det verkar inte vara särskild variation i vädret. På fredag är det lite living on the edge med 34 grader och spöregn. Nästa torsdag åker vi. Jag tänker packa Hunters.

Som hemma fast borta

Det är så tryggt här hemma hos finskan. Hennes bastu i källaren, hennes Marimekkohanddukar och Ittalaglas, hennes rökta lax i kylen. Deras citronträd på terassen, tennisbana och pool på gångavstånd, bageriet på hörnet och havet runt hörnet.

Men nu väntar hemresan och det gör nästan ont i mig av längtan. Borta bra men hemma bäst. En gammal, men ack så gångbar klyscha.

Det bästa med finskan är att hon bara bor en flygresa bort. Vi ses snart igen, det är jag säker på.

Vamos a la playa

1 Queen of Egypt ritual:
peeling treatments with salts
sculpting wrap
regenerating facial treatment
milk bath
body moisturising
1 pure oxygen facial tent
pedicure

... som ni förstår är jag vacker som en dag :-)

Igår kväll övertalades jag nästan att följa med finskan och spanjoren till den lokala nattklubben där deras butik skulle marknadföras. Jag gjorde alla besvikna och gick och la mig klockan 23 (Penelope Cruz kunde ändå inte komma). Finskan berättade småögt i morse att de inte kommit i säng förrän 05.30. Jag är aningen nöjd med mina 8-timmars sömn.

Jag har legat på stranden hela förmiddagen, nu är det dags för lunch i "stan" (byn). Och imorgon får jag träffa mina älsklingar igen. Jag tror knappt livet kan bli bättre.

Belgiskt kaos

Också har premiärministern avgått. Aldrig kan man åka på semester utan att det blir skandal.

Betraktelser fran ett flygplan

Jag kan ana solnedgången långt därborta i fjärran. Annars är allting svart. Flygplanet kränger och jag lutar pannan mot fönstret för att kunna se ut bättre. Var det inte lite aska som just flög förbi? Jag vrider på huvudet och letar i synfältet efter en flygvärdinna. Engelsmannen bad mig i förbigående att inte dricka så mycket i Barcelona, "du kan väl betrakta det som en detox-helg", försökte han när vi sa hej då. Och nu vill jag beställa ett glas vin för att lugna nerverna. Mitt och finskans förflutna är inte känt för att vara särskilt vitt, eller torrt för den delen. Men livet är ett annat nu.

Jag får plötsligt en vision av V, hur han satt på sin gamla trampcykel i plast när vi sa hej då. Hur han såg lite frågande ut. Det gör ont i hjärtat. Vad är det med det mänskliga sinnet, att det enda sättet vi kan föreställa oss att dö på är i en statistiskt orimlig flygolycka? Och att därmed flygplan är den enda platsen som vi, i var dödsångest, känner den ultimata kärleken för vara nära och kära?

Vi flyger söderut. Det är bra. För varje sekund har vi kommit en liten bit längre bort från Island. Jag ser DNs 3D grafik framför mig. Askmolnets rörelser, timme för timme. Var sjutton är den där flygvärdinnan? Jag bad förresten att få byta plats. Detta är ett tecken på ålderdom: Jag hamnade bakom ett gäng tonåringar. De gjorde häftiga utfall och verkade allmänt okontrollerade. De luktade tonårssvett och kändes alldeles för Final Destination för mitt morbida sinnelag. "May I change seats, please?" Så går det när man åker economy light. Men den här flygningen är nästan tom så jag fick sätta mig var jag ville. Nästan. Jag valde en fönsterplats precis vid höger motor. "Jag håller utkik, OK?" tänkte jag och sprayade på mig lite extra Hermèsparfym.

Det är faktiskt väldigt turbulent. Undrar om vi nått Frankrike än? Jo, mycket riktigt. Piloten bad oss just njuta av utsikten över Paris. Paris! Till och med vackert från ovan. Piloten låter bakis. Han trodde väl inte heller att det skulle bli någon flygning igår när de där flygvärdinneaspiranterna bjöd på efterfest i bastun. Man lever bara en gång.

Nu fick jag mitt vin. Det kanske är dags att börja njuta nu. Av välförtjänta dagar i Spanien. Vi ses.

Minisemester at its best

Barcelona ar fantastiskt! Forst ar det ljuset som overraskar. Det ar verkligen ljust har. Och varmt. Vindarna ar ljumma. Forsommarljumma. Sedan ar det havet. Det kara Medelhavet som ar sa vackert och sa blatt och som alltid paminner om min mormor. Hon alskade sitt Medelhav. Igar var det riktigt soligt och varmt, idag ar det molnigt men skont. Jag som hurtigt packade mina traningsklader var tvungen att ga upp och springa i morse innan frukost, annars hade det kants som jag burit i onodan, och det var sa uppfriskande att dra ned frisk havsluft i lungorna. Det ar nog halsosamt att blanda ut Brysselsmoggen lite da och da.

Finskan med familj bor i en harlig lagenhet i en by 45 min fran Barcelona stad. Det ar gront, lugnt och fridfullt, precis vad jag behover for att fa bort det dar sista kontorsdammet som samlats under huden. Imorgon ska jag ga pa massage och andra diverse spabehandlingar for att riktigt understryka njutningen av min minisemester. Det kan knappt bli battre. Det skulle vara ett kallt glas sangria da... Coming up!

Till Barcelona

Det verkar som jag kan komma iväg till Barcelona trots allt. Idag öppnades Bryssels flygplats och Brussels Airlines lovar få inställda flyg. Vi får väl se.

Först blev jag glad, sedan blev jag orolig. Tänk om jag verkligen kommer iväg idag och krockar med ett elakt vulkanmoln på vägen, eller om jag faktiskt lyckas landa, blir fast för all framtid i Barcelona då vulkanen inte visar några tecken på att lugna ned sig. Idag kanske bara är en liten lucka, imorgon är allt stängt igen.

Alla försöker lugna ned mig genom att säga ogenomtänkta saker som att de inte skulle öppna flygplatser om det inte var säkert. Jag tänker att jag har ett handikapp som inte har någon som helst respekt för "auktoriteter". Korruption och mutor kan öppna vilka dörrar som helst, och vilka flygplatser som helst för den delen.

Det är inte SÅ långt mellan Barcelona och Bryssel. Alltid är det något Champions League lag som tar bussen, jag kan lifta med Arsenal hem. Mmm...

Det ska dessutom regna i Barcelona. Jag har packat alla mina träningskläder. Och bikinin, och paraplyt.

Jag ringde förresten Finskan som sa: "Kommer du IDAG?! Jag som trodde det var imorgon!" Det var ju bra att jag ringde...

Usch, min dödsångest har verkligen tagit över. Det är tur att det finns Nespresso.

Ni hänger väl med till Barcelona? Jag ska göra allt för att pressa ned laptopen i den redan överfulla stackars resväskan. Och jag har inte ens köpt några skor än.

Att börja om igen

Jag har en strategi när jag springer:

Spring!

Och sedan springer jag tills jag inte orkar mer (det blir ca 50 minuter, låg takt). I det här skedet tror jag det är bäst att glömma bort pulsräkning, fettbränning och stegräkning och bara koncentrera sig på det allra viktigaste:

Att göra det!!

Och jag har gjort det två gånger på fem dagar och det går riktigt, riktigt bra. Nu är det momentum som gäller.

Naturens krafter

Det blir nog ingen Barcelonaresa för mig på tisdag kväll. Vulkanmolnet håller Europa i ett fast grepp. Är det inte fascinerande hur små och betydelselösa vi är i relation till moder jord? Vi får snällt sitta still och vänta på att vulkaninnan ska lugna ned sig. Jag får helt enkelt blanda min egen sangria.

Men jag LÄNGTAR efter min vän finskan. Jag längtar efter våra powerwalks på stranden, våra spabesök och våra samtal på terassen. Jag ser fram emot att äntligen få träffa hennes lille son och se deras spanska hem med den finska bastun som hennes pappa snickrat dit. Jag vill shoppa billiga skor och bomullstunikor. Men helst av allt vill jag vara hemma hos min familj, så att inget jättelikt vulkanmoln kommer oss emellan.

En katt bland hermeliner

"Varför gör du det här mot dig själv, Milou?" tänkte jag när jag stegade upp för väldiga trappor till hovfrisören.
"Alla är 60+. Ska du inte inte vänta si så där 25 år och gå till Toni&Guy på andra sidan gatan istället?"
"Äsch, jag vill bara bli blond."
Och blond blev jag. Tror jag. Sist jag såg mig i spegeln såg det så där vidrigt Nicole Kidman-rödaktigt ut, den där nyansen som förvandlar mig till albino. Det kanske var ljuset. Hur som helst har jag inte vågat titta sedan dess.

Jag beordrade:
"Jag vill fräscha upp denna risbuske. Jag vill inte att ni experimenterar, jag vill inte bli platina, gul, grå eller rödhårig. Jag vill fortsätta vara blond men det måste se naturligt ut. Ni behöver inte använda alla era kemikalier, ni måste vara skonsamma mot mitt hår. Jag föredrar att ni blandar olika slingor för en mer levande look. OK?" (I Sverige behöver man inte vara tydlig med detta. Det är därför jag inte gillar att färga håret i Bryssel eller någon annanstans i världen för den delen. Skandinaviskt hår är inte franskt.) Fler frisörer kallades in. Det uppstod djupa veck i pannorna. Det diskuterades hejvilt. Jag kunde skönja:
"Madame, din naturliga hårfärg är så vacker. Så vacker!"
...
Du menar den här råttfärgade utväxten på 5 cm?! Det var nog första gången någon hävdat att råttfärgat är vackert. Dricks någon?!

Men det var ett mycket märkligt ställe, Maison Roger. Min första tanke var: "Aha, det är HÄR alla damer med page och diadem gömmer sig när de inte bråkar med oss om parkeringsplatser i Uccle". Jag insåg snabbt att det inte var någon idé att ens försöka prata engelska.

Besöket tog 5 timmar och så här såg kvittot ut:

Meches papier EUR 109,20
Brushing cheveux longs EUR 46,50
Coupe 5 EUR 57,75
Snack EUR 3,50

A PAYER EUR 216,95

De tog betalt för kaffet. Och brushingen kostade nästan lika mycket som klippnigen. 46 euro för att gå hem med fluffigt hår och lägga sig på hallgolvet och leka med barnen. Hela tiden hade jag ett kvitto nedstucket i en ficka på förklädet som de tog fram och antecknade på så fort jag gjorde något. Jag vågade knappt fråga om en tidning! Jag blev också erbjuden manikyr och make up. Jag tackade nej, men gillar det konceptet, emellertid i en mindre ålderdomhemsaktig miljö med kungliga inslag.

Damerna stack subtilt sedlar i händerna på frisörerna. Jag hade en 50 och en 5 eurosedel i plånboken, det avgjorde saken.

Jaha, vill ni ha kungligt skvaller också? Min frisör berättade exalterat om hur trevlig och jordnära Victoria var som han fixat håret på under hennes Belgienbesök för två år sedan, att hon hade gett honom helt fria händer och att hon hade en mycket trevlig siluett. "Men hennes syster, åh, hennes syster är vacker. Och hon är blond. Naturligt blond. Som du, Madame. Som du."

Himmel eller helvete?

Nu har jag varit hemma från jobbet i tre dagar. Om det är onsdag idag vill säga. Jag är redan dagvill (och snart blir jag väl dagvild). Jag har hunnit med de flesta av mina önskningar, äta nyttigt, motionera och "ta hand" om mig själv. Nu har hjärnan (tyvärr) börjat vakna också. Jag har börjat reflektera över något. Det har att göra med namnet på min blogg. Det har att göra med min karriär. Jag har nämligen kommit fram till att jag inte har någon karriär. En gång i tiden trodde jag mig ha det. Uppenbarligen då jag skapade den här bloggen.

Min allra största dröm som var så dominant att den besegrade, eller snarare slog ut alla andra drömmar var att en dag jobba i Bryssel (den föddes faktiskt under JA-kampanjen till EU-medlemskapet, där jag var aktiv. Aktiv = gick på MUF-fester.) När ett jobb sedemera tog mig till Bryssel blev min främsta ambition att arbeta på Kommissionen. Det är nog därför jag tror att jag har gjort karriär, för att jag levt en dröm och nått ett mål.

För mig och i min värld ("the world according to MilouK" som engelsmannen säger när jag hävdar med bestämdhet att man inte kan ha strumpor i gymnastikskor när man har shorts på sig), är karriär = makt. Eller i alla fall att befinna sig så nära makten man kan komma. Under mina år som nationell expert har jag lyckats komma nära makten några fåtal gånger. När det händer blir jag euforisk. Jag får gåshud och hjärtklappning. Ungefär i den ordningen.

Jag erkänner. Min attraktion till makten yttrar sig alltså fysiskt. Men jag har två barn. Jag säger därmed inte att det inte går att göra karriär om man har barn, men jag har en handfull vänner som gör karriär (begreppet redan definierat). En pressekreterare vars arbetsdag börjar när Kommissionären går och lägger sig. Då har hon funnits vid hans sida hela dagen. En annan nära vän som aldrig lämnar jobbet, som för övrigt består i en synnerligen kallhamrad och äregirig miljö, före 19.30 på kvällen. Det är otänkbart att gå tidigare. Dessa underbara kvinnor är singlar. Jag vet inte om det är en tillfällighet.

Det finns inget skandalöst över dessa exemel men jag brukar ta fram dem när jag funderar över, eller trånar efter en eventuell karriär. Sedan tänker jag på barnen. Eftersom vi båda arbetar heltid+ (nej, det där var inget typo) har vi barnflicka. Här är heltid dessutom heltid, inte som i Sverige där alla ändå hämtar sina barn kl 16 på dagis. Det är en ynnest att ha barnflicka. Det har underlättat för vår familj på alla plan. Dels kan barnen komma hem i rimlig tid på eftermiddagen, dels kan de äta ordentlig middag och göra sig klara för kvällen utan stress. Vi kan dessutom klara av några timmars extra arbete på jobbet, få iväg det där sista mailet och hänga kvar på mötena som drar ut på tiden. Inte för att man kanske vill utan för att det är nödvändigt. Det hör vanliga jobb till. Men med dessa ynka extratimmar gör jag inte karriär. Karriär gör jag när jag levererar det där lilla extra, när jag gör mig på riktigt tillgänglig, när jag går den där extra milen för min arbetsgivare. När jag är tillräckligt utvilad och min hjärna är så pass funktionsduglig att stundtals kunna briljera, verbalt och på papperet (alla med barn, och kanske några utan också, vet att detta inte inträffar särskilt ofta). Och det finns en hake till. Det finns en fråga som jag måste ställa mig, vare sig jag vill eller inte: Är jag beredd att kompromissa med min tid? Är jag beredd att se mina barn än mer sällan än nu? Jag går tillbaka till det där euforiska tillståndet och svarar: Kanske är jag faktiskt det. Men jag måste vara ärlig och säga att jag inte besitter den energin just nu.

Så min dröm om en karriär lever kvar. Och frågan som återstår, och antagligen den viktigaste av alla, är förstås om arbetsgivaren kommer att vilja ha mig igen, baserat på de val jag hittills gjort?

Jag, en uteliggare.

Mitt hår är verkligen risigt. Jag har scenariot klart för mig när jag kommer in på fina salongen imorgon:
"Madame! Excuse me, excuuuseeee meeeee! The soup kitchen is on the other side of the square."

När ett år har gått

Det är en prövning varje vår, när bikinin ska på. Det är som vi inte sett våra kroppar på ett år, de har visserligen hängt med där någonstans under kavajer och tunikor, men har liksom aldrig givit sig till känna. Plötsligt en dag kommer solen fram, som en blixt från en klar(blå) himmel. Vi kisar förvånat mot den, låter axlarna falla och börjar sakteliga tina upp. Jackan åker av, tröjan, byxorna, vi sätter på sig oss linnen och blottar axlarna, shorts för den modiga. Varje år blir vi lika förvånade: "Var det verkligen så här jag såg ut? Vad jag kommer ihåg var jag mycket snyggare förra året. Jag har en stark minnesbild av rutor på magen, jo, det har jag." (Mitt minne är aningen selektivt.)

Idag strålar solen på vår balkong och jag gjorde två förfärliga upptäkter i min avdammade solstol:
1. Jag har blivit väldigt... prickig. En gång i tiden kunde jag räkna mina leverfläckar: "Jag har 18 stycken." Nu är de överallt. De har spridit sig som en löpeld medan jag suttit i möten och klätt mig lager på lager. Vilket sätt!!
2. Låren. De har verkligen förlorat alla tänkbara konturer. Jag är säker på att jag inte såg ut så här förra året.

Hur ser väderprognosen egentligen ut för Barcelona i nästa vecka? Det är ju skrämmande det här med vattenbristen. Lite regn skulle faktiskt inte skada.

En mardröm

Jag drömmer att jag och barnen åker tunnelbana. Vi stannar vid en station och jag säger att vi ska gå av vid nästa. V och A missuppfattar, skyndar sig upp från sina platser och kliver av på perrongen. Jag ropar att de ska vänta. Jag kämpar med en tung resväska och kommer inte av. Jag ser i ögonvrån att barnen går in i vagnen på andra sidan perrongen. Jag ser tydligt Vs förväntansfulla blick och hans busiga lillasyter, som tror sig ha full koll och förlitar sig på sin bror i alla lägen. De hör mig inte. Jag inser att jag måste skynda mig och bestämmer att lämna väskan därhän. Jag ska just springa ut till mina barn när dörrarna slår igen mitt framför ögonen på mig. Tunnelbanan startar med ett ryck. I samma ögonblick åker mina barn iväg på vagnen i motsatt riktning. Jag skriker. Jag bankar på dörrarna för att uppmärksamma någon på det som just skett. Ingen ser. Ingen reagerar. Ingen bryr sig. Jag står ensam och desperat, separerad från mina barn. Jag känner stressen, hur den slår i bröstet, hur den, som jag, vill ut. Jag tänker på mina älskades reaktion, när de glatt vänder sig om för att säga mig något, stolta över sitt initiativ, och inser att jag inte hann, att jag inte längre finns där.

Sedan vaknar jag och undrar varför jag drömmer som jag gör. Varför är jag så rädd?Min separationsångest lämnar mig aldrig.

Immediate money

Bara för att hon gift sig till immediate money kan hon väl i alla fall hjälpa till att bära några väskor? Jag tycker hon ser lite sur ut dessutom. Mycket vill ha mer.

Att skapa en sommar

Våren och sommaren börjar ta form. Om jag sliter mig från datorn, vill säga. Jag ska egentligen lämna in visumhandlingarna inför Ghanaresan nu. Så om det blir gjort idag, kommer vi att spendera våren i Afrika. Ja, alltså, inte deras vår. Deras regnperiod, som inte nödvändigtvis innebär regelrätta regnväder utan mer het fukt, ungefär som Malmö innan ett stort åskväder i augusti. Fast varmt. Kvavt. Intressant.

För att understryka mitt liv av kontraster har jag bokat ett rött hus med vita knutar i skärgården i sommar. Jag vet inte om jag tagit mig vatten över huvudet, det finns varken disk- eller tvättmaskin och jag kommer att vara ensam med båda barnen eftersom engelsmannen stannar hemma och drar in pengarna. Däremot finns det en glasveranda med utsikt över viken, egen strand och torrdass. Det andas min barndoms somrar lång väg. Jag vill ligga i en säng och genom fönstret se en skandinavisk sommarhimmel, höra en ensam motorbåt puttra över faret och lyssna på vinden som rasslar i björkarna. Jag har just skapat mig min afrikanska vår och min svenska sommar. Om än så länge bara på papperet. Om jag tar mig till ambassaden...

Entertaining Facebook

Min barndomskompis som är gift med en gammal pojkvän till mig skrev i sin status:
"Gillar män med stake."
Och jag tog den billigaste poängen av alla:
"Onekligen."

Parents!

Från Independent i måndags. Man kan ju inte låta bli att hålla med om detta:

"In mid-life they were rotten managers who coasted in a cushy economy, relying on the nation's growth and rising house prices to make them rich rather than learning how to make better products. They sold every small company to a bigger one for a few bits of silver, leaving it to be milked dry by shareholders. Then, towards the end of their working life, they opened up the financial markets - thus dooming their children to compete against globalised labour, depressing wages for youngsters and creating a world where even call centres require university education. They crowned their working lives with not just a global financial meltdown but a climate change crisis that will sentence their children to decades of picking up the tab for their parents' comfortable lives."

http://andrewhankinson.com/

Iakttagelser

Och där sitter de, längs husväggarna med ett glas rosé och en blick blasé. De sitter där med sina stora plåster över näsbenet, med sina omisskänliga blåtiror, med sina stygn i hårfästet... och de väntar. De väntar på en svunnen ungdom, att tiden för en gångs skull ska göra dem yngre. De väntar på nyvunnen uppmärksamhet, från sina upptagna makar och uppgivna älskare, från sina oberoende barn och konkurshotade arbetsgivare. Från vem som helst som råkar passera, där de sitter längs husväggarna och gapar. Med sina stora solglasögon och sina tomma glas.

Carola i våra hjärtan

"Mamma, kan du sjunga 'jag är inte vuxen men jag vet'?"

Ingela Pling Forsman visste vad hon gjorde. Uppenbarligen.

Bortprioriterad

Jag trodde att det var ett litet marknadsföringstrick, det där att kalla sig för drottningens frisör. Idag ringde Maison Roger och bokade om min klippning. De informerade mig om att frisören skulle vara med prinsessan i Danmark den dagen.
"But, but..."
"Vi kan inte förutse sådant här."

Kunden har alltid rätt. Vissa kunder har uppenbarligen lite mer rätt än andra.

An end of an era

"Jamen hur KÄNNS det nu då att sluta jobba?" Jag får frågan tio gånger om dagen.

Jag vet inte, jag har aldrig slutat jobba förut.

Men det känns ungefär som när jag står på skärgårdsbryggan en tidig morgon i juli och ska hoppa i vattnet utan att ha känt på det först. Jag vet inte om det kommer att vara obehagligt kallt eller behagligt skönt. Jag vet inte om det kommer att vara smärtsamt eller uppfriskande. Kanske vill jag bara tillbaka upp på bryggan igen, eller så vill jag stanna i vattnet och njuta lite. Jag vet verkligen inte. Men jag lovar att återkomma i frågan.

Kollegan som kräktes

Nu hände det igen. Men hon blir liksom aldrig smalare...

Hur tänkte jag där?

Nämen... det går ju inte att åka till Ghana i maj. Då går ju Förenade Kungariket till val. Och Sex and the City II har premiär. Jag tackar gud för mobilt bredband. Den som först smygfilmar SATC på premiären och lägger upp den på YouTube vinner. OK?

Bespara mig däremot närbilder på Cameron, segergesten, segerkyssen. Vi får väl se nog av honom de kommande fem åren.

Magi i London

Efter veckor, månader av slit och vardag fick vi äntligen en kort stund att stanna upp, att se och att andas, och vi gjorde det som vi gör allra bäst tillsammans: vi äter, dricker och shoppar. Vi tog in på May Fair Hotel, la champagnen på kylning och gav oss ut i Londoneftermiddagen. Ingen hets, bara en lugn promenad fram till Bond Street och ett lyckat besök på Hermès. Jag har i flera månader tänkt köpa mig en välförkänt present för mina fem år på EU-Kommissionen och jag fann en orange pärla som kan pimpa upp vilken gammal trasa som helst. Sedan fortsatte vi till Sketch för en fridfull afternoon tea och lite celebspotting. Det slog mig igen, hur stort London är som har utrymme för personligheter i alla dess former. Ingen granskning, inga kategorier, inga fack. Bara ett myller av acceptans. En upprepad uppenbarelse som jag välkomnar varje gång den kommer. En dag är detta vår hemstad.

Stärkta efter scones med clotted cream och sylt granskade vi nya Levis Store på Regent Street som invigdes under pompa och ståt (ja det stämmer, N.E.R.D. var där) förra veckan och sedan gjorde vi några obligatoriska impulsköp på H&M. På äkta slackermanér tog vi en taxi tillbaka till hotellet där vi kröp upp i varsin fåtölj, drack champagne och försökte återberätta tiden som gått. Tack vare utsikten över Nobu gjorde vi ett lyckat försök till drop in, men det blev en kort middag när tröttheten tog över, även om vi först inte ville erkänna det.

Klockan nio morgonen därpå väcktes vi av roomservice och en rejäl English fry up, sedan spenderade vi resten av dagen på Selfridges i hopp om att hitta en klänning till mig till två stundande bröllop (i Accra och Surrey). Tyvärr utan resultat. Men det gjorde ingenting. Vi fick 24 timmar, jag och engelsmannen och det står vi oss på ett tag. Nu, tillbaka till ekorrhjulet, lemmeltåget, vargflocken. Javisst ja, det är där jag hör hemma.

Nu kommer den

Jag är ledig idag. Det vill säga, jag är alldeles ledig eftersom barn och man är på dagis och jobbar. Det var längesedan jag hade en sådan här dag. Jag sitter vid matbordet och låter tröttheten komma. Den väller upp genom kroppen som en våg. Det gör ont men jag vet att det är nödvändigt. Att hålla tillbaka gör mig bara tröttare. I helgen får jag sova. Oj, vad jag ska sova. Molnen ligger tunga över Bryssel och det passar mitt humör. Dessutom kan jag faktiskt se skärmen trots att jag sitter precis vid fönstret. Vi har ett underbart söderläge här på avenyn, men ibland blir det lite för ljust för en utarbetad mamma som bara vill stänga ögonen. Jag klagar inte, men de senaste tre veckorna har bestått av en frånvarande engelsman som rest över tidszonerna, besök av underbara gäster som jag bara ville stanna uppe hela nätterna med, prata och dricka vin, ett jobb som snart tar slut och en chef som plötsligt insåg, och lämpade över ett halvårs arbete i ett ögonblick, två vackra och fantastiska barn som inte ville sova, varken kväll eller morgon, hantverkare som ockuperade hela en suiten, dammade ned överallt och dessutom rökte och la fimparna på golvet. Täcke, kudde, tystnad och lite té. Det är allt jag behöver just nu.