Att hitta kärleken

Har jag sagt att mitt, förlåt vårt, underbara porslin (och bestick för den delen) levererats från Selfridge's fram till vår dörr på avenyn och att jag stod en hel dag och handdiskade små, halvsmå, halvstora och stora tallrikar? Och sa jag att det var en ren njutning?

Jag och engelsmannen träffades under extremt passionerade omständigheter för nio år sedan. Vi bodde i många år i olika länder och det tog tid. Vår process att etablera ett hem är ständigt pågående, är lång och utdragen. Det kan jag rekommendera. Det är som den svenska våren som ger tid och utrymme till knoppar att brista. Som låter hägg och syrén dofta lika intensivt som grönskan är skir. Som väntar tills Östersjön blir varm.

Vi sätter oss med våra solglasögon och pashminasjalar under infravärmen och dricker våra drinkar för att vi är så otåliga. Vi fryser och huttrar i våra ballerinas och uppkavlade jeans. Vi sätter på oss våra sollinnen och bränner orutinerat våra vintervita axlar. Men vi behöver inte vara så otåliga. Sommaren kommer. I år också.

I Bryssel kommer sommaren över en natt. Som en blixt från en klar himmel blir det plötsligt +30 och parkerna förvandlas mörkgröna som om vintern aldrig existerat. Sedan tar vi sommaren för givet. Som om den alltid funnits där. Som om den alltid kommer att finnas där.

Vägen som vi färdas på är underbart magisk. Den kan vara utdragen och smärtsam men det är något visst med att öppna ett noga inslaget paket med tid och omsorg, att handdiska 15 guldkantade tallrikar från Waterford.

Att sakta men säkert lära känna en annan människa.