Franska kvinnor lever längst i Europa

• French women eat three meals a day.


• French women adore fashion.


• French women are stubborn individuals and don't follow mass movements.


• French women avoid anything that demands too much effort for too little pleasure.


• French women balance their food, drink, and movement on a week-by-week basis.


• French women care enormously about the presentation of food. It matters to them how you look at it.


• French women do stray, but they always come back, believing there are only detours and no dead ends.


• French women don't care for hard liquor.


• French women don't diet.


• French women don't eat "fat-free," "sugar-free," or anything artificially stripped of natural flavor. They go for the real thing in moderation.


• French women don't get fat.

http://mireilleguiliano.com/

Chet

På fredag ska jag spela vackra Chet Baker hela kvällen:

When my life is through
And the angels ask me
To recall
The thrill of them all
Then I shall tell them
I remember you!

If they should ask
I'll gladly tell them
I remember you!

Forming a dinner

Nu börjar fredagens middag ta form. Jag har beställt 16 st St Jacques på poissonneriet, att hämta på förmiddagen. Detta tänker jag mig som huvudrätt: Jag steker musslorna precis före sittning och serverar dem med en sås på lök, vitlök, chili, fiskbuljong, crème fraiche och vitt vin. Till det tänkte jag servera en rucolasallad med pinjenötter och rostat vitt bröd i trekanter.

Till er som kan mat: låter det här bra? Jag litar inte riktigt på mig själv när det kommer till matlagning, så jag behöver lite stöd. Tack!!

Noggrann planering - njutning nära

Idag börjar den noggranna, detaljerade och högst seriösa planeringen inför fredagens middag. Jag har bjudit mina svenskor på Old New York, Miles Davis och Veuve Clicquot-kväll, bara de kommer i stilett och liten svart. Mina underbara svenskor är inte särskilt krävande, de behöver bara en dos eskapism i slutet på veckan. På fredag är det min tur att ge dem allt. Nu behöver jag inspiration.

Jag har bett dem komma vid 19.30-tiden. Det blir ett äventyr för mig eftersom barnen fortfarande är uppe då men det var medvetet, så att mina kära vänner i alla fall, kunde få en kväll utan sagostund och sång. Jag tar hjälp av min barnflicka och ser till att det finns mycket champagne på kylning, så om barnen skulle busa alltför mycket, kan svenskorna i alla fall roa sig under tiden. Bra snacks till det?

Jag skulle vilja servera en krämig pasta till middag (en sådan där som samvetet hindrar oss från att beställa när vi är ute), gärna med pilgrimsmusslor och vitvinssås med en pigg Sancerre till. Ett recept någon? Jag är inte så bra på att svänga ihop saker. Ska jag köpa färska pilgrimsmusslor eller går det med frysta?

Till efterrätt ska jag göra en enkel men ypperligt förförisk chokladsås à la Nigella (se framför dig hur hon slickar sitt finger) med grädde, sirap och jordnötssmör och sedan ett ordentigt avslut med kaffe och cognac. Kan det vara något?

Hmm, nu saknas en förrätt. Det har jag inte riktigt tänkt på. Men veckan är lång.

Lycka är

O Liban i hörnet Chaussée de Vleurgat och Chaussée de Waterloo. Nu behöver jag ALDRIG laga middag mer.

Tanken på förändring

Jag har inte vågat erkänna det för mig själv men nu är det ett sådant uppenbart faktum. Jag håller på att bli avvecklad. Med två månader kvar på det här bygget märker jag hur mailen redan börjar sina, hur mötena blir färre och hur chefen inte längre stannar i dörren och drar ett skämt (jo, det är sant, han gjorde det förut).

Det är en märklig känsla. En märklig men ganska skön känsla att snart åka till Barca, Ghana och Sverige istället för att sitta på kontoret och skriva ännu en rapport som ingen läser. Äsch, jag älskar mitt jobb, det är inte det, men ibland är tanken på förändring bara så märkligt upplyftande. Iiiiiiihhhaaaaa!!!!

(Jag ser mig omkring, rättar till håret. Det var väl ingen som hörde?)

Flytt för brysselborna

Visst ni att COS ska flytta från Rue Neuve till Avenue Louise?! Vilket uppsving. Då behöver man aldrig mer besöka stadskärnan. Ixelles i mitt hjärta (jag vet att det är postkod 1000, men Place Lousie räknas till Ixelles. Enligt min karta.)

Bryssel i mitt hjärta

Jag fick frågan på en middag: Vad betyder Bryssel för dig? Jag svarade efter en tiondels sekund att Bryssel betyder allt för mig. För det gör hon. Den här lilla staden som, innan EU:s institutioner plockade upp henne från rännstenen, var ett smutsigt tillhåll utan vare sig Tiffany's eller David Lloyd. Men produktplaceringen är bara momentana i min Brysselfilm. Bryssel bor inom mig. Hon är en del av min själ.

Jag kom hit direkt efter examen, det är mer än tio år sedan. Jag hade ingen aning om hur man praktiserade statsvetenskap, om det överhuvudtaget var möjligt, men jag tänkte att om jag nu skulle göra det, skulle jag göra det i Bryssel.

Kulturkrock är bara förnamnet. Jag var van vid ett liv som fattig student. I Bryssel arrangerades mingel minst två gånger i veckan. Jag slängde långa blickar på chefens inbjudningar och han sorterade: "den här kan du få gå på, inte den, inte den, men den." Jag tog tacksamt emot alla färgglada lockelser. Det innebar nämligen gratis mat och vin. En students våta dröm. Min garderob bestod av två kavajer och ett litet antal Filippa K-toppar. Jag blev uppmanad att variera min klädsel på jobbet för att matcha "ansiktet utåt". Det var ingen lätt uppgift.

Jag delade ett sjabbigt town house i St Josse med ett gäng glada danskar men jag flyttade ut när hyresvärdinnan målade över mögelskadorna i mitt rum och påstod att hon åtgärdat problemet. Danskarna tittade undrande på mig: "Hvorfor flytte?"

Jag var så svensk. Och från början avskydde jag Bryssel. Jag tyckte det var smutsigt, kaotiskt och fult. Det fanns ingenstans att gå och jag fick ingen ro. Jag hade svårt att få ihop det skimrande arbetslivet med den grå himlen. Sedan tog skimret över och stadens kaos förvandlades i mina ögon till ett charmigt inslag i vardagen (jag fick ju gratis sprit trots allt, lite får man stå ut med!). En man och två barn senare står jag fast vid mitt svar. Bryssel betyder allt för mig.

Justice

Man kanske ska anmäla den där polischefen för ännu ett sexbrott. Bara för att jäklas. Mohahahahah.

You go girls.

H&Ms speglar ljuger

Är det H&M global, eller är det bara i Bryssel där de har speglar som gör att man ser smalare ut? Jag går på det varje gång och det börjar bli smått förnedrande. Jag förundras över hur väl plagget sitter, tills jag kommer hem och kommer ihåg att H&Ms speglar faktiskt ljuger. Det känns inte etiskt. Särskilt inte när man missnöjt tänker att "det får väl gå", istället för att lämna tillbaka plaggen. Jag får gå till Zara istället, som verkligen talar sanning om hur tjock jag är.

Jag läser vidare

Idag känns Ghana som ett privilegium. Tänk om jag kan hitta en öde strand där. Tänk om det kan bli vårt sommarparadis (med lite inhyrda vakter) om vintern?! Vilken underbar tanke. Jag måste få leka med den ett tag.

Jag läste detta på WikiTravel:

Ghana is a very friendly country, ideal for first time travellers to Africa, the people are generally very helpful and welcoming. While their laidback attitude and lack of organized tourist sights/trips can be a little annoying to begin with, before you have been there for very long you realize that it is one of the delights of this country. Tourism in Ghana is growing very quickly, and more tour operators are seeing increased requests for Ghana as a travel destination. This is a stable country with great potential for growth.

J'adore

http://www.andrewmartin.co.uk/

Jag hade en gång

Jag hade en gång en vacker tunika från DKNY med polokrage och trekvartsärm. Jag spenderade minst € 100 på kemtvätt för att behålla den ovanligt vackra passformen.

I fredags tvättades den på 60 grader i vår obarmhärtiga tvättmaskin. Nu passar den A:s docka.

Nya resmål - nya perspektiv?

Nu har jag bokat resan till Ghana. Det blir två och en halv vecka av chockterapi i maj. Jag läser och läser, vill vara så förberedd som jag bara kan men jag vet ändå inte vad jag har att vänta mig. Ingenting av det jag läser är smickrande. Om man tycker om lugn och ro ska man inte besöka Ghana, uppenbarligen spelas det hög musik vart man än går och trafiken är kaotisk. Som vit och dessutom blond kvinna blir man inte lämnad ifred. De vill ha dina pengar och din kropp. Det är ständiga strömavbrott och det finns inget tryck i kranarna. Det är dammigt och man känner sig aldrig ren. Den värsta perioden att åka till Ghana är mellan april och juli då det är regnperiod. Regnperiod betyder inte nödvändigtvis att det regnar, men värmen är fuktig istället för torr. Och det är varmt i Ghana. Mycket varmt.

Hur tycker ni detta låter för en europeisk prinsessa som tycker om att använda alla finesser på duschmunstycket, som ständigt strävar efter lugn och ro och som inte låter någon komma nära? Som tycker om frisk luft, vackra vyer och havsbris på sin semester? Hur mycket kulturkrock ska man utsätta sig för? Jag har aldrig någonsin varit lockad av ulandsarbete eller exotiska resmål. Jag har inte ens tågluffat!! Det verkade så jobbigt med den där ryggsäcken som alla envisades med att använda. Det känns som om det kommer att krävas mycket kärlek för att det här ska bli bra. Riktigt mycket kärlek. Och en femstjärnig weekend i NY som kompensation.

När det händer

Det är vanlig måndag morgon i februari. Vi slirar i oönskad snö och vill hellre stanna hemma i soffhörnet under en filt. Plikttrogna som vi är beger vi oss ändå ut. Då händer det. Då krockar två tåg söder om Bryssel och 20 pers dör. Bara så där. Jag tänker på de kollegor som pendlar till jobbet, jag vet inte riktigt var de bor men går en runda i korridorerna i alla fall. Det är sportlov så många har nog stannat hemma istället för att ha dött en onödig död i en kollision mellan två pendeltåg. De har nog valt att dröja sig kvar vid köksbordet och ta en påtår, läsa tidningen och lyssna på radio istället för att sitta inklämd i tilltryckt plåt på den belgiska slätten. Kanske var det den mänskliga faktorn, kanske var det vädret men jag kan inte låta bli att plåga mig själv med att tänka på alla barn som förlorat en förälder idag, alla föräldrar som har förlorat ett barn.

Ingen slipper undan.

Shoppinglista

Nästa vecka åker engelsmannen till San Fransisco och jag har en hel lista på saker som han måste inhandla (han sa just att det inte kommer att finnas tid för shopping. Det var det löjligaste jag hört).

1. UGGs. Måste bara se till att det blir rätt storlek. Det sägs att den amerikanska upplagan är så stor i storlekarna, stämmer det?
2. Dermalogica, Skin Smoothing Cream och Gentle Cream Exfoliant.
3. Nike, hela träningskollektionen. Jag har följt med min kompis till hennes gym ett par gånger och jag känner mig som kusinen från landet som inte bara är en otränad småbarnsmamma utan också en svartklädd blekfis med för små tröjor som glipar i magen. Suck!! Jag har inte varit på gymet på sex år. Sex år!!
4. Williams-Sonoma, nya diskhanddukar. Egentligen vill jag ha allt därifrån men det blir lite mycket att bära.

Att hitta kärleken

Har jag sagt att mitt, förlåt vårt, underbara porslin (och bestick för den delen) levererats från Selfridge's fram till vår dörr på avenyn och att jag stod en hel dag och handdiskade små, halvsmå, halvstora och stora tallrikar? Och sa jag att det var en ren njutning?

Jag och engelsmannen träffades under extremt passionerade omständigheter för nio år sedan. Vi bodde i många år i olika länder och det tog tid. Vår process att etablera ett hem är ständigt pågående, är lång och utdragen. Det kan jag rekommendera. Det är som den svenska våren som ger tid och utrymme till knoppar att brista. Som låter hägg och syrén dofta lika intensivt som grönskan är skir. Som väntar tills Östersjön blir varm.

Vi sätter oss med våra solglasögon och pashminasjalar under infravärmen och dricker våra drinkar för att vi är så otåliga. Vi fryser och huttrar i våra ballerinas och uppkavlade jeans. Vi sätter på oss våra sollinnen och bränner orutinerat våra vintervita axlar. Men vi behöver inte vara så otåliga. Sommaren kommer. I år också.

I Bryssel kommer sommaren över en natt. Som en blixt från en klar himmel blir det plötsligt +30 och parkerna förvandlas mörkgröna som om vintern aldrig existerat. Sedan tar vi sommaren för givet. Som om den alltid funnits där. Som om den alltid kommer att finnas där.

Vägen som vi färdas på är underbart magisk. Den kan vara utdragen och smärtsam men det är något visst med att öppna ett noga inslaget paket med tid och omsorg, att handdiska 15 guldkantade tallrikar från Waterford.

Att sakta men säkert lära känna en annan människa.

Att simma i snöstorm

Igår simmade jag i snöstorm. Det var en underbar känsla. Det var i en utomhuspool som håller ca 28º, så det är verkligen ingen hot tub. Det gäller att simma. Igår kväll yrde snön och jag gick barfota ut i den efter ett spinningpass. Det ångade på ytan som om jag simmade i tät dimma. Snöflingorna smälte på mitt ansikte och det kändes friskt och hälsosamt. Jag åstadkom bara fyra längder. Men jag bibehöll njutningen. Det var fantastiskt. Jag kan rekommendera det:
http://www.davidlloyd.be/start.htm

Alla Hjärtans Dag

Jag vet aldrig vad jag ska göra med Alla Hjärtans Dag. Först ignorerade jag den och skyllde på att jag var svensk, vi sysslar inte med sådant nonsens i Skandinavien. Sedan överraskade jag och gjorde det på extremamerikanskt sätt med heliumballonger, hämtmat och röda underkläder. Och nu då. Ska jag finna en gyllene medelväg med ett litet kort, en liten present och en snabbis? Det verkar så förbaskat tråkigt. Vi är ju gifta nu också. Det är då det inte får bli tråkigt. Det är då man inte får göra som alla andra. Stackars alla andra! Vilka de nu är. Inte är det du och jag i alla fall. Alla Hjärtans Dag. Den finns där som en ursäkt för att piffa upp vardagen, som en chans att säga hur mycket vi älskar varandra. Ända tills den känns som ett tvång.

Dagens outfit

Träningsvärk
Frostskador
Cashmere scarf, Louis Vuittons Reykjavik

Domestic Goddess - C'est moi.

Det är inte varje dag jag blir kallad Domestic Goddess. Det har faktiskt bara hänt en gång. Det var i söndags, av min svägerska. När vi hade familjen över på besök från London i helgen lagade jag rostbiff med vitlökspäckad potatisgratin, rönnbärsgelé, ruccolasallad och grönpepparsås. Jag serverade middagen på vårt nya porslin och det var en succé.

Jag kan verkligen rekommendera att laga rostbiff. Till och med jag tycker det är enkelt. Jag klappar in ca 1,2 kg rostbiff (t ex Chateaubriand) med grovmalen salt och peppar och grillar på låg värme, 125° i ca 1h10 min, tills köttet kommit upp i 55º. Sedan är det bara att servera. Varm, ljummen eller kall. Sedan har man left overs hela veckan till pastasåser, pytt i panna eller på smörgås.

En dotters doft

Jag vaknar. Jag vet emellertid inte varför jag vaknar. Sedan vet jag:
"Mamma! Mamma!... Maaaaaaamma!"
Jag öppnar långsamt ögonen och sträcker mig efter mobilen. 03.54. Jag har sovit i nästan fyra timmar.
"Mamma! Mamma!"
Lilla A. Hon är varken ledsen eller rädd. Hon är bara vaken. Vaken och pigg klockan 03.54 en tisdagmorgon och nu vill hon ha sällskap. Jag ligger kvar. Jag vill att hon ska somna om.
"Mamma!"
Engelsmannen sover tungt bredvid mig. Jag vet att han skulle vakna om hon ropade daddy. V rör sig i sin säng. Jag vill inte att hans sömn ska bli förstörd.
"Maaaaaamma!"
Jag stiger upp. Golvet är kallt och ogästvänligt. Jag smyger in i barnkammaren. A ligger på rygg med benen i luften. Hon cyklar i mörkret. Hon ser mig inte ens där jag står i dörröppningen.
"Mamma!"
"Kära hjärtat, är du vaken så här tidigt?" Hon får syn på mig och hennes varma leende strålar mot mitt sömniga ansikte. Hon snurrar runt på mage och reser sig på en tvåårings vis. Hon sträcker armarna emot mig och säger uppfordrande: "Up, up!"
Jag går över golvet, över mattan som är en racerbana med F1-flaggor och publik. Jag kliver på en legobit och foten smärtar innan jag är framme hos henne. Jag lyfter upp min lilla flicka, håller henne tätt intill mig och hon lutar sitt huvud mot min axel. Hon är varm av sömnen som passerat. Hon luktar liten flicka. Barnschampo, tvättmedel och kissblöja. Jag andas på hennes hals och hon skrattar till. Lyckligt och ystert . Jag ångrar genast min lek. Vet att hon är redo för mer. Mina fötter är kalla och det drar från fönstret. A är mitt tillfälliga element och jag vill inte släppa taget. Vill aldrig släppa taget. Hennes högst personliga doft värmer. Jag luktar på hennes bångstyriga lockar som blivit än vildare under natten.
"Du måste sova nu", viskar jag.
"Non, mamma. Non!" säger hon bestämt med sin nasala franska som jag aldrig själv får till. Jag pussar henne på kinden och sätter försiktigt ned henne i sängen. Jag hoppas hon ska acceptera min lite strikta, dock kärleksfulla markering. V vrider sig i sängen och smackar högt. Han sover fortfarande djupt.

"Ligg ned, gumman". Jag låter strängare nu. Hennes ansikte är rött från nattlampan. Hon plirar med sina bruna ögon. Jag backar sakta ut ur rummet. Jag går över racerbanan, kliver på publikens alla huvuden, sätter foten på legobiten.
"Maaaaaaaaaamma!"
Lilla A skriker plötsligt för full hals och hoppar upp och ned i spjälsängen. Jag stegar tillbaka och lyfter upp henne lika snabbt som hon tystnar. Hon ler i mjugg. Hon har full kontroll.

Jag tänker på presentationen jag snart ska hålla. Uppdaterade jag den där sliden om interest baring bank accounts? Jag vaggar lilla A rytmiskt fram och tillbaka. Trots att jag bara varit vaken en kvart känner jag hur tålamodet tryter. Jag måste få sova minst två timmar till. A blir tyngre i mina armar. Andhämtningen blir regelbunden och också den rytmisk. Nappen glider ur hennes mun och ramlar i golvet. V rör sig i sin säng. Jag sätter ned henne, försiktigt, försiktigt. Isbjörnen ligger bredvid. Till och med den ser ut att sova. A lägger sig till rätta på mage och jag smyger ut, undviker skickligt legobiten och stänger tyst igen dörren. Jag går tillbaka till sovrummet. Mobilen visar 04.17. Om jag somnar direkt får jag drygt två timmar, inklusive dusch och frukost. Vilken deal. Jag lägger mig ned och blundar. Jag tänker på DG Budget. Skulle jag ha validerat bankkontot före eller efter projektförhandlingen? Jag måste veta det. Jag ska ju prata om detta imorgon. Jag försöker att tänka på något annat. Jag ändrar ställning. Det nya duntäcket som vi fick i julklapp av svärmor är verkligen skönt men mina fötter är fortfarande iskalla. Jag försöker kila in dem mellan engelsmannens långa ben. Han är som en levande kamin. Jag inser att jag inte postat anmälningshandlingarna till A:s nya skola. Jag måste kopiera våra ID-kort också. Jag går igenom en rad administrativa måsten i mitt huvud. Jag vänder på kudden så den svala sidan hamnar uppåt. Det droppar från kranen i badrummet. Jag måste gå på toaletten. Toalettpapperet är slut. Jag hittar ett paket näsdukar. Extra mjuka. Det får duga. Det gäller att inte vara så nogräknad så här tidigt på morgonen.

Engelsmannen sover och sover. Jag lägger mig bredvid honom på nytt och försöker rensa huvudet från tankar. Mitt huvud är som Trafalgar Square. Jag ställer mig mitt på torget och avfyrar ett skott. Duvorna avlägsnar sig i flock. Hjärnan är tom. Men så återvänder en duva, två, tre. Utan att man märker det är hela Trafalgar Square åter igen täckt av dessa smutsiga fåglar som inte gör någon nytta. Tankarna är tillbaka, en efter en dyker de upp i mitt huvud som om de levererades på rullband. Jag tittar på klockan. 05.53. Jag har varit vaken i en timme. Det är tisdag och hela veckan är kvar. Alla sover utom jag. Jag kommer att vara så trött imorgon. Min sömn har övergivit mig. Jag börjar tänka på presentationen igen. Jag oroar mig. Jag blir nervös för att jag inte är tillräckligt förberedd. Jag valde att gå och lägga mig igår kväll istället för att jobba. Så ironiskt. På onsdag är det maskerad på Vs skola. Jag får inte glömma det. En Alla Helgonsdag glömde jag bort utklädnaden. Där stod V i jeans och tröja bland spöken, andar och troll. Jag fick gå och köpa en draculadräkt på GB och kom en timme för sent till ett möte. Man ska göra rätt från början. Ett konststycke.

Jag lägger mig på rygg. Det sägs att de som sover på rygg har bättre självförtroende än de som sover i fosterställning. Vilket dravel. Jag är klarvaken. Jag går upp. Jag sätter på mig morgonrocken och hasar iväg i beige UGGs till köket. Jag sätter på tékokaren och går ut i vardagsrummet. Jag sätter mig under yllefilten i soffan och väntar på tévattnet. Jag sjunker ned bland kuddarna. Klockan är 06.05 och jag somnar. Om 30 minuter ska jag gå upp.

Jag får

Jag ska ge mig själv en gåva. Den gåvan består av tid, sömn, respekt och omtanke.

Jag vet inte om det går, men jag ska försöka. Jag måste sluta oroa mig för min karriär, för hur mycket tid jag kommer att tappa när jag är hemma, hur nätverket krymper för varje dag som går. Jag behöver vila. Fram tills nu har jag inför mig själv försökt rättfärdiga varför jag behöver vila. Kort mammaledighet, speciellt jobb, märkliga arbetstider, energikrävande arbetsplats, etc. etc. Men spelar det någon roll? Det räcker väl med att jag… vilar. Vilar och får perspektiv. Jag vill sova tills jag förstår sambandet mellan en ny europeisk innovationsmodell och Europas socio-ekonomiska utveckling. Det kanske inte ens finns ett samband. Men då har jag i alla fall vilat.

Jag behöver erkänna för mig själv att jag ser fram emot en vår och sommar utan agenda. Jag kan gå promenader istället. Jag kan skriva. Jag kan ta barnen till Sverige. Jag kan hälsa på min kompis i Barcelona. Jag kan åka till Ghana med gott samvete och inte oroa mig för en semester full av aktivitet. Jag kan sova när jag kommer hem.

Jag ger mig själv lite utrymme. Jag respekterar den lilla och trötta jag. Jag puffar kudden och stoppar om. Jag behöver inte fler tjänsteresor just nu. Jag behöver bara lite tröst, lite sömn och lite städhjälp.

Dagens boktips

När jag läser den drar jag en suck av lättnad. Jag lider definitivt inte av bipolär sjukdom, varken 1 eller 2. Ändå skrämmer den. Rädslan består i vetskapen att det finns en sjukdom som har mer makt över en mamma än hennes kärlek till sina barn. Kan det bli värre än så? Mer fatalt än det? Antagligen inte. Än lever Heberlein.

Osagt

In your eyes I will always be a failure.