Krossa en vitlök och svälj

Kollegorna säger: "Bromma Airport är ingen flygplats, det är en busshållsplats." Jag säger: "Whatever" och landar i Stockholm.

Höstfärgerna är mer intensiva här. Så pass intensiva att jag måste prata om det med taxichauffören. Löven sprakar, skimrar och bländar, som vore det ett utomjordiskt fenomen. Taxichauffören som är från Etiopien vill inte tala om den svenska hösten. Han vill tala om den svenska svininfluensan: "Du krossar en vitlök på kvällen och sväljer. Sen du är frisk." "Ja, jag vet", säger jag och njuter på Essingeleden. Radion spelar meningslös pop som jag aldrig tidigare hört och taxichauffören beskriver ännu en huskur som hjälper.

Sedan sover jag under ett fluffigt duntäcke med fem överdimensionerade kuddar. Där ute vilar Mariatorget. Trygg som mormor i nattlinne och hårnät.

Jag bryr mig inte om tyskarna tycker att Bromma flygplats är något annat än just en flygplats. Jag känner till Frankfurt. Fula Frankfurt som inte har en enda bra restaurant. Jag har suttit där så många gånger i väntan på "connecting flights". Hur kan det vara connecting när man måste vänta i timmar?

Jag älskar Stockholm och nu är jag här.

It was a bit crowded

Jag har träffat prinsessan Diana. Det var i Leicester, våren 1997. Hur oglamouröst som helst. Jag har faktiskt inte ens träffat henne. Hon kom till universitetet i helikopter och mintgrön dräkt. Jag stod med pöbeln och tittade storögt. En bakfull student som stod precis bakom mig sa beundrande: "She is well fit." Jag tänkte: "Är det så man pratar om en prinsessa?" Men jag sa förstås ingenting. Jag bara tittade på den där ängeln som liksom svävade fram mellan tafatta ungdomar och upphetsade rektorer, och jag drömde om en stor värld. En värld då jag kunde besöka Leicester en timme i taget för att sedan avvika i helikopter när jag helst ville.

Being Diana

När jag har pennkjol på mig känner jag mig som prinsessan Diana. Jag glider omkring på kontoret i killer heels och nytvättat hår och är Diana.

Bara lite tjockare, lite fulare, lite fattigare, lite blekare och lite tröttare. Ungefär i den ordningen.

Och Diana ville förstås inte hångla med William och Harry.

Arbetslös, hemlös och hutlös

Jag behöver ENERGI av två anledningar:

1. Jag måste söka nytt jobb då mitt kontrakt snart går ut och jag endast får jobba kvar på hemmaorganisationen om jag jobbar från Sverige.

2. Vi har snart ingenstans att bo och jag måste hitta ett hus/lgh helst igår. Men hur ska jag kunna göra det när vi snart går ned på en lön om jag inte får ett nytt jobb? Varför sammanfaller alltid praktiskt krävande skeenden? Vi blir bagladies och bagmen i Ixelles. Hela familjen. Vad ska jag göra?

Energi.

Den här kvinnan ger mig energi: Carolina Gynning. Hon är galen. Jag behöver galningar i mitt liv, annars skulle jag inte fungera. En gång i höstas satt jag på Lydmar med min syster M, i Diane Von Furstenbergs pennkjol och Sonia Rykiels kofta, båda plaggen köpte jag på inspiration av CGs "dagens outfit". Så kom hon insvepandes, Carolina, och jag trodde hon skulle bli rädd för mig, klädd som en stalker, haha. Men hon svepte förstås bara förbi.

Thunder pounds when I stomp the ground

Jag har alltid tyckt att det är ganska... krävande att bli utsatt för Outkast kl 06.30 på morgonen. Är man gift med en man som till naturen är hiphopare är det svårt att undvika dessa tongångar i ottan. Särskilt då han alltid hinner först till iPodden. I morse förändrades emellertid min attityd något. Jag stod och borstade tänderna, sömndrucken och långsam när Bombs over Bagdad plötsligt pumpades ut i sovrummet:

International, underground

Thunder pounds when I stomp the ground (Woo!)

Like a million elephants with silverback orangutans

You can't stop a train

Who want some?

Don't come unprepared

I'll be there, but when I leave there

Better be a household name

Weather man tellin' us it ain't gon' rain

So now we sittin' in a drop-top, soakin wet

In a silk suit, tryin' not to sweat

Hits somersaults without the net

But this'll be the year that we won't forget

Med mintsmaken i halsen och tandkrämen rinnande nedför hakan skulle jag just beordra någon att sänka volymen när jag såg två små männsikor och en stor dansa i kapp på sovrumsgolvet. Lilla A snurrade runt, runt med sin 20-månaders kropp, V vevade med armarna i takt till beaten och jag förstod att ytterligare två hiphopare fötts. Det var oundvikligt. Nu blir det MC:ing 24/7 där hemma.

Förlåt Carola! Jag ska göra vad jag kan, jag lovar.

Att sätta tänderna i Kate Moss

Om jag någonsin var tvungen att äta en människa, skulle jag äta Kate Moss. Eller Sienna Miller. Ädla, välsmakande och väldoftande, mjuka, möra och nästan fettfria. Högsta kvalitet. Top of the food chain.

Jag tror i regel att kvinnor smakar bättre än män. Män är så seniga och muskulösa. Tänk att sätta tänderna i Arnold Schwarzenegger, gammal och torr, gråskiftande och sur. Då äter jag mycket hellre en Belgium Blue med frites och bea. Eller Arnolds fru, Maria. Hon är rätt läcker.

The independent state of Kate

I love this shot. Enough of London now.

Traditioner

HOBBS i Hampstead. NW3 i mitt hjärta.

När jag ändå är inne på London på hösten drömmer jag mig tillbaka till min bröllopshelg där, i slutet på september. Jag och kompisarna avnjöt en underbar afternoon tea på Dorchester Hotel. Det var dagen före bröllopet och vi som var känsliga kunde inte dricka svart té eftersom vi behövde sova gott den natten, men det var ändå magnifikt, utsökt och ädelt:

The Dorchester Champagne Afternoon Tea begins with savoury finger sandwiches. Crusts are removed from fresh baked white and brown breads, and the delicate slices are filled with smoked salmon, egg, chicken, cream cheese and cucumber. Warm scones arrive next, made from a recipe unchanged at The Dorchester for over half a century. They are served with glistening strawberry jam and Devonshire clotted cream. The final course is the pièce de resistance, the platter of cakes and tartlets.

... and plenty plenty of champagne. Ett underbart minne för livet. Men inte sista gången på Dorchester. Istället början på en tradition för livet.

Sitt, mina vargar, sitt.

Jag är som vanligt sen. Alla är redan där men mötet har inte startat. Kollegorna sitter bakåtlutade i sina stolar. Benen särade och händerna knäppta bakom huvudet. De ser roade och lite självbelåtna ut när jag kommer in. Som om de tänker att jag inte kan sitta som dem, tillbakalutad med särade ben.

Jag lägger mina papper till rätta på bordet, installerar mig på min plats och säger: "Can someone please open the window. It smells of testosterone in here". Skratt. Tre av dem lutar sig fram och korsar sina ben. En fjärde vänder sig om som för att hitta ett fönster att öppna. Det här är ett mötesrum utan.

Jag ler ett roat och självbelåtet leende. Nu sitter ni som jag, gentlemen. Den är sexig och motbjudande på samma gång, den där doften av vargar i flock. Sexig när man har kontroll, motbjudande så fort man tappar den.

Walk of shame

Jag har väntat på detta så länge och idag fick jag äntligen se henne. Tjejen som haft bortamatch och går hem på söndagmorgonen i kort klänning, höga klackar, bed head och gammalt smink. Jag var förstås pigg och fräsch som alltid på söndagmorgnar, hade just lämnat V på ett födelsedagskalas och tog en rask morgonpromenad med A när denna tjej kom gående, sliten, lite generad men framför allt bakis och trött. Jag kunde inte låta bli att göra en diskret tummen upp, men detta uppskattades inte. Jag sökte istället efter någon annan vuxen och nykter person, som också gått och lagt sig tidigt kvällen innan för att inte försaka sin sömn. Jag ville himla lite med ögonen och utbyta överseende blickar som sa: "ungdomar nu för tiden", men det var ingen som tittade, ingen som la märke till dagens uppenbara underhållning. Tack tjejen, you made my day. Hoppas det var lyckat.

Juliette in my heart

Se på henne, hon är bara bäst. Sexiga, vackra wild child. Och så lik min söta kusin E, så det känns som jag känner henne. Juliette alltså.

Everyone must read

So much more than homo erotica. But lots of it. Om du är en estetisk anglofil måste du läsa denna fascinerande bok om Thatchers England. Bland det bästa som finns. Slår The Swimming Pool Library med hästlängder. Det säger ganska mycket.

Lingvistik och rollfördelning

Min man är Mr Strong, V är Mr Happy, A är Miss Sunshine och jag är helt oväntat, Mr Grumpy. Hur gick det till? Är det skrivet i sten nu, eller får jag en chans till? Vilken orättvis familjehierarki. Bara för att jag var sur en gång förra sommaren...

V blir förresten vansinnig när jag frågar honom på morgonen om han är trött eller pigg. "Sluta kalla mig pig, mamma!" Ja men, jag säger ju pigg, inte pig. Ska det vara så svårt att förstå?

Eller: "Vill du gå och lägga dig eller vill du stanna uppe ett tag?" Frågan skapar lätt förvirring eftersom V:s rum är uppe, och vi och särskilt TV:n är där nere. Hmm, vad svarar man på det. Är det en kuggfråga?

Morbid slutledningsförmåga

När någon dör följs alltid nyheten av en och samma fråga: hur dog han? Vi måste veta hur han dog så att vi kan avskriva oss döden.

Han dog av en överdos. Jag knarkar inte.
Han dog i lungcancer. Jag röker inte.
Han var utan bälte och krockade med ett träd. Jag kör aldrig bil utan.
Han fick en elstöt när han bytte glödlampan i hallen. Han måste ha varit vårdslös.

Så fortsätter våra slutledningar tills vi känner oss alldeles säkra på att vi aldrig kommer att dö.

Vår rädsla för döden undgår all logik och det är inte mer än rimligt. För inget gör så ont som att drabbas av döden. Den sveper in som en Mumintrollets Morran och sprider kyla i märg och ben, och vi blir aldrig varma igen. Döden drar undan mattan och tar ifrån oss vår barnsliga trygghet. Vi blir plötsligt lika gamla som våra föräldrar, eftersom de inte heller vet hur man hanterar förlust. Vi tittar på varandra i förvirring. Skorna står ju kvar. Jackan hänger i hallen. Ballongen från födelsedagen blåstes upp med luften från hans lungor. Allt existerar utan hans själ. Hur förstår man sådant?

Ingenting blir någonsin sig likt.

There's someone I forgot to be

Why do I love him?

I love him for a million and one reasons. One is the way he wakes up in the morning. He wakes up with a smile. He wakes up with a smile and he gets out of bed with determination and force. As if he is on to something. Something good. Every morning he amazes me with this exceptional, curious behaviour, totally foreign to me. It is like a physical expression of emotional strength.

He is fearless of the day, of reality. Of royalty. Intrepid. He is delighted to confront the obstacles on his way. The complete opposite of me at 6.30 a.m. That's why I love him.

Dagens anpassade sanning

Det är de som inte dricker vin en måndagkväll som har problem med spriten.

The spirit of season

Det är förstås inte kläderna som gör att jag älskar hösten. Det är något annat. Hösten är melankolisk, bitterljuv, lidelsefull. Hösten är ett avsked utan löften, utan förhoppningar. Hösten är ett faktum. Den är jag.

Min terapeut frågade mig en gång om jag påverkas av vädret. Jag sa nej. Jag föraktar bara januari. Januari är som en nynazist, tom, glåmig, oinitierad. Januari är som att befinna sig mitt i tunneln under engelska kanalen. Tänk om tåget stannar just där? När det håller maxfart, tio minuter in i tunneln och tio minuter kvar. Det är som att befinna sig i helvetet. Jag är under vatten, under jord och det är lika långt till båda ändarna. Det är lika långt till Förenade Kungariket som det är till Frankrike. Om det börjar brinna, vart tar vi vägen? Om vi måste evakueras, ska vi då gå tillbaka? Hur lång tid tar det? Finns det ledljus? Varför står det inget om detta på hemsidan, på säkerhetsinformationen i restaurantvagnen?

Januari är omöjligheten att hålla sig kvar i höstens vackra melankoli. Det är för kallt. Kashmirtröjan värmer inte längre, stövlarna är för kalla och handskarna redan slitna. Det var ju kalvskinn, för fan. Mörkret och kylan reserverar, stänger in, isolerar. Det finns inga färger kvar. Allt är gråskala. Jag kan lika gärna bo i Murmansk. Våren är så fjärran att jag inte ens kan minnas den. Det gör ont när knoppar brister, ja, det är möjligt, men jag föredrar smärta framför stagnation. Januari är stelnad. Jag rör mig som en vaxdocka. Blir till ett lik.

Januari är helvetet, är döden. Jag kan aldrig mer värja mig.

Till tärnorna på balen på slottet

Än har vi inte löst världens problem

det är heller inte meningen

Tillsammans skapar ni en dialektikens logik

varje dag blir jag klokare tack vare er

Ni känner mig

stärker mig

Låter snön driva, låter vinden dåna

tillåter mitt ständiga kaos

råda

När stormen bedarrat

står ni alltid kvar.

TACK Karin, Lotta och Sanna för att ni stod vid min sida i London och står där alltid, överallt.

Silence of mind

Ibland måste jag fly. Ibland måste jag rymma från mina kollegor. De beter sig som vargar, som planlöst stryker omkring med tungorna hängande, flåsar, hungrar efter nästa befordran, flåsar efter att komma ännu ett steg närmare makten. Flåsar och flåsar. Blodtörstar.

Jag är ingen Rödluvan, snarare en irriterande liten fågel på en trädgren som iakttar flocken, som ibland kommer för nära de där vässade klorna och dreglande käftarna. Som när som helst lyfter, avlägsnar mig och låter flocken stryka vidare. I alla fall så inbillar jag mig, eller övertygar mig om att jag är en fågel. Om sanningen ska fram är jag beroende av mitt jobb. Som vargarna. Bara inte lika uppenbart flåsande. Inte lika hungrig. Blodtörstig.

Jag var hungrig. Jag gav upp. De är trots allt vargar. Jag är trots allt en fågel.

Autumn Leaves

Så var det dags för höst. Oktober är den bästa månaden på året. Om man har tur finns det lite solbränna kvar. Stövlarna åker fram och ulltröjan åker på. Polos, halsdukar, handskar och solglasögon. Det kan knappt bli bättre. Jag tänder ljus till frukost, lunch och middag, äter köttgryta och dricker tunga viner. Jag bakar gammal klassisk äppelpaj och jagar febrilt vaniljsås i affären (lyckas aldrig hitta en och måste ut till IKEA istället). Jag går sakta promenader i parken, sparkar i lövhögar och beundrar alla färger.

Jag är motvilligt tillbaka i rutinerna och vardagshetsen. Ekorrhjulet snurrar fortare och fortare, men trots hösthastigheten lägger det sig ett paradoxalt lugn över huset. Det finns en trygghet i att allt är som vanligt. Att väcka trötta och hostiga barn innan solen gått upp, att bre smörgås och torka spilld mjölk. Att skynda till dagis och vinka i fönstret. Att åka samma buss som 100 andra kostymer och gå i samma riktning till jobbet, att hälsa på vakten i receptionen och utarbetad sjunka ned i kontorsstolen innan klockan ens blivit nio. Att dricka den där första kaffe latten på dagens första möte och äntligen piggna till. Anna Holtblad, here I come. Oktober är här.

Min bal på slottet, 26 September 2009

Southampton ToR

Det bästa med London är att varje stadsdel känns som en liten stad. Kanske inte som Västerås och Linköping, men ändå som ett ställe där man känner brevbäraren vid namn och hälsar på spärrvakten i tunnelbanan.

Häromdagen skulle jag och V ta spårvagnen i Wimbledon och i trappan ned till perrongen satt en mycket vilsen och mycket ledsen flicka. V såg henne genast och sa: "mamma, hon är jätte-emsam". Det var hans ord som fick mig att för första gången på åratal stanna upp. Jag gick fram till den snyftade flickan och frågade om hon var OK.

"Jag har fått missfall och min pojkvän har lämnat mig. Han säger att det är mitt fel och jag hann inte ens äta frukost. Jag vill åka till min mamma i Southampton men jag har inga pengar." Min son tittade allvarligt på henne och sedan på mig. De bedjande blickarna fick mig att öppna handväskan och plocka upp en tiopundssedel. Flickan torkade tårarna och sa bestämt: "Det kostar 17 pund". Jag grävde vidare och hittade återstoden. Sedan talade jag om för henne att pojkvännen inte var värd det, att det var bäst att åka hem till mamma och att hon nog skulle träffa en bättre kille nästa gång. Hon kramade pengarna i näven.

Jag och V åkte vidare. Efter kaffe på Starbucks, besök på Joseph's och Boots åkte vi tillbaka. Flickan satt kvar på samma plats som vi lämnat henne. Hon såg lite glad ut. Hon låtsades inte se mig, men jag stannade till och frågade om hon inte skulle försöka ta sig till Southampton snart. Jo då, hon var på väg. Men en man hade ringt efter ambulans och hon hade fått förklara att hon trots sin ringa ålder och späda kropp mådde bra, sedan kom två patrullerande kvinnliga poliser och frågade hur gammal hon var och att hon inte borde sitta på en betongtrappa hela dagen och nu kom jag igen, och frågade när hon skulle ge sig av. Tårarna hade torkat och hon försökte dölja ett svagt men nöjt leende.

Människor kanske bryr sig trots allt. Även när man är väldigt

emsam.

Knowing me knowing you - Aha!

Vi har haft samma grannar i snart fem år. En underbar familj. De har hus på Teneriffa och är solbrända året runt, de har en bedårande tonårsdotter som är farligt snygg, han kör Land Rover och motorcykel och hon är superpiffig och har slutat jobba för länge sedan. Hans tandläkarklinik ligger i huset mitt emot. Så fort vi skjuter över fotbollen på deras tomt kastar de glatt tillbaka den.

I måndags morse var jag på väg till dagis med lilla A när jag såg vår granne komma gående lite längre upp på gatan med deras hund. Han var sig lik men ändå inte... Han bar tajta cykelbyxor, en liten kofta, örhängen och bröst. Han var kvinna. Det var ofattbart. Det gick inte in. Han såg rätt fin ut men det var bara så oerhört oväntat. Vi stannade till, hälsade artigt och min hjärna jobbade på högvarv. Vad säger man? Det enda jag kunde komma på var: "Är du uppe så här tidigt?"

Det är märkligt, när ens lilla invanda livsmönster kolliderar med något oväntat en måndagmorgon i vardagen.

"Är du uppe så här tidigt?"

"Ja", sa grannen. "Jag är uppe så här tidigt."

Jag undrar vad han tänkte. Jag undrar om han undrar vad jag tänkte.