Idag var det svårt att gå upp. Det var lika kallt som föregående morgnar men utan den strålande solen. Det var lite dimmigt och lite grått, egentligen så som det brukar vara. Barnen åt havregrynsgröt med lingonsylt. Jag påpekade att tulpanerna fortfarande stod sig vackert. Sedan tänkte jag på mormor. Att jag lät som mormor.Plötsligt sjönk jag ned i allt det vardagsgrå. Plötsligt kändes det som jag bar ett ok av tungt vuxet ansvar på mina axlar. En börda av vetskapen att det är jag som måste stå för påståenden om tulpaners ståndaktighet nu. Sedan längtade jag efter mormors kök. Jag längtade efter att få vara liten och sitta på köksstolen och dingla med smala ben och vänta på att gröten skulle serveras. Jag längtade efter att få ropa att jag vill ha lingonsylt också, och att den skulle serveras utan besvär. Jag längtade efter att höra slamret av porslin och undra vad som tillreddes där ute i köket, att lyssna på mamma och mormors småprat om melodikrysset och vädret. Jag längtade efter en okomplicerad tillvaro. Ett barns tillvaro.
Vi skyndade till skolan och insåg att vi glömt Vs mellanmål hemma. Vi förklarade för fröken som sa pas de probleme och lovade att fixa fram något ätbart till fruktstunden. V såg föga övertygad ut. Jag pussade hej då och skyndade mig hem igen, i hopp om att hinna tillbaka med skolväskan i tid. V såg mycket nöjd ut när jag återvände med rosiga kinder och andan i halsen, när hans banan och mjölk anlände medan han la pussel och agerade Spindelman i godan ro. Då kändes det lite bättre. Då kändes det som jag kanske faktiskt bidrog till att skapa ett litet okomplicerat barndomsminne. Ett litet minne som V kan ta fram någon gång. En dimmig och grå morgon i mars kanske.
No comments:
Post a Comment