Beslutsångest

Plötsligt blev lilla V fem år och vi måste välja skola. Jag som trodde vi skulle bo i London vid det här laget. Egentligen kan han fortsätta på den lokala skolan där han trivs mycket bra, men i Belgien börjar de med läxor i första klass och eftersom vi inte behärskar franskan särskilt bra tycker vi att det inte är mer än rätt att V får gå i en engelskspråkig skola.

Att välja skola är lättare sagt än gjort. Särkilt för mig som är uppvuxen i lilla huset på prärien (jo, det är sant, min pappa var Charles Ingalls, fråga Sara!!) där utbudet av skola var 1 och antal elever i klassen var 5. I Bryssel är det annorlunda. Vårt första val var British School som är en dröm. Femåringarna har datorsalar där tangentborden har pedagogiska färger, fotbollsplanerna fortsätter i all oändlighet och det går att delta i rugbyträningen från fyra års ålder. Detta är skolan av skolor. Jag frågade på skoj: "Var är grafittin?" när vi var där på visning. Damen tittade undrande på mig. Anledningen som fick oss att välja bort detta akademiska underverk var läget. Vi är envisa stadsbor, och skolan ligger i utkanten av staden. Logistiken kommer inte att fungera till vardags om vi sätter vår son där. Valet stod då mellan två internationella skolor, de följer inte den brittiska läroplanen utan den som till slut mynnar ut i en IB, international baccalaureate: "Everyone included, everyone challenged, everyone successful."

Den första av de två internationella skolorna var också en våt dröm för Laura Ingalls. När vi anlände i receptionen innan visningen möttes vi av en plattskärm där det stod "Welcome the A family". Skolan erbjuder fantastiska faciliteter. Min favorit var matsalen som endast serverar ekologisk odlad mat. Det var den första matsal jag någonsin besökt där det faktiskt luktade gott. Tyvärr ligger även denna skola i helt fel riktning för oss, så vi fick till slut välja det tredje, också internationella alternativet som inte är fy skam det heller. De har bland annat skolskjuts dörr till dörr. Det hade vi faktiskt i lilla huset på prärien också. Antagligen den enda likheten.

För mig har språket alltid varit viktigt. Eftersom våra barn är trespråkiga är det av yttersta vikt att ett av de tre språken blir starkt. I vårt fall, engelskan. Därför var jag så inställd på den brittiska skolan, där alla lärarna talar RP. Jag är allergisk mot elisioner, glottala stopp och h-dropping. På de internationella skolorna har lärarna engelska som modersmål, men de kommer från England, USA, Australien, Sydafrika etc. I den internationella läroplanen accepterar man olikheter. Man förbereder eleverna för mångfald eftersom det är just det som eleverna representerar.

När jag bodde i London blev jag inpräntad, att om man inte talade engelska med perfekt accent skulle man inte bara bli utan jobb, man skulle dessutom bli totalt nedvärderad. Så låt mig göra en rättelse, jag är inte längre allergisk. Jag tror jag blev immun och upplyst dels när jag träffade engelsmannen, dels när jag började jobba på Kommissionen där en del höga tjänstemän (läs: de flesta) pratar engelska som vore de utvecklingstörda. Så jag ser fram emot att lära mig mer om den internationella skolan, hur de välkomnar variation och hur de lär barnen acceptans. Jag tror till och med att Charles Ingalls skulle hålla med.