På begäran

Jag fick frågan: "Hur översätter man croydon facelift?" (som jag nämnde i ett tidigare inlägg).
Har ingen aning. Farstafrilla?

It's a queen's world

Det är fullständigt omöjligt att hitta en bra frisör i Bryssel och det är väldigt, väldigt sällan jag ser någon som är så pass snygg i håret att jag frågar var de går. Jag har löst problemet med att fortsätta använda underbara Andreas på Björn Axén i Stockholm, men i år har det blivit glesare mellan Sverigebesöken och jag börjar bli desperat. Jag åker snart på Eriksgata till Ghana och måste se någorlunda representativ ut. En gång blond, alltid blond... with a little help from my friends.

Jag ställde mig frågan, var klipper sig drottningen? och efter gediket internetsökande hittade jag en mycket blygsam hemsida och den belgiska hovleverantören Maison Roger. "If it is good enough for the queen", resonerade jag och bokade tid. Jag återkommer med resultat och recension om några veckor.

Jelly beans make a jelly belly

Än så länge har mitt påskgodis endast bestått av Jellybeans, specialimporterade av engelsmannen från NYC. Jag åt en hel skål medan jag lagade middag igår. Vin eller jellybeans? Jag prioriterar mina sockerintag.

I love.

Skumpa på hotellet

Om ni vill ha en night away från allt det vardagsgrå och bara gå omkring barfota i en suite med mjuka mattor, dricka skumpa, ha sex i badkaret och göra en ansiktsmask efteråt (kombinationen är oslagbar!), kan jag rekommendera lastminute.com. Där kan ni boka femstjärninga hotell till löjligt låga priser. Det enda kruxet (om det nu är ett krux eller bara en härlig överraskning) är att de inte informerar vilket hotell det är man bokar, förrän efter betalning. Detta för att lyxhotellen inte vill skylta med sina last minute deals. Det ska jag göra nu! London here we come.

För övrigt tror jag att H&Ms Garden Collection är som klippt och skuren för min Ghanaresa. Måste undersöka på lunchen idag. Hoppas att jag inte är för sent ute bara.

Att njuta Paris

Plötsligt längtar jag till Jardin du Luxembourg i Paris. Jag vill gå där i Marc Jacobs ballerinor en varm vårdag i maj. Jag vill sitta på en bänk och iaktta alla som strosar som jag, som njuter som jag, som njuter av att njuta i den vackraste staden i världen.

Det är inte meningen att vara besatt av döden, det är bara en liten ovana jag har. På samma sätt som jag aldrig läst en rolig bok i hela mitt liv. Jag dras till tragedier. Kanske är det ingen ovana, kanske är det ett handikapp. Om någon ger ett tips på en riktigt rolig feel good bok, då lovar jag att läsa den.

Måndag eftermiddag på jobbet

I måndags eftermiddag begick en kvinna självmord inför ögonen på mina kollegor. Hon hoppade från tolfte våningen i bostadshuset mitt emot kontoret. Precis när hon skulle slå i marken råkade en äldre herre gå förbi. Han hamnade emellan och avled i samma stund som kvinnan. Så kan det tydligen också gå. Det verkar som det är dags att höja blicken.

Dagens outfit

Perfekta naglar
Foundation, Christian Dior
Desperation

As Asians make you horny

Då har jag äntligen fått ändan ur vagnen att boka in hela familjen på vaccination inför vår Ghanaresa (gula febern och hepatit A). Tänk att det skulle ta så lång tid att ringa ett enda litet samtal. Nu oroar jag mig för hur jag ska få två spruträdda barn att gå med på detta. 5-åringen kan jag nog tala till rätta, men stackars lilla A kommer att bli alldeles förtvivlad. Men jag är härdad. Jag bevittnade minsann min sons omskärelse sex veckor efter förlossningen. Jag har redan blodad tand.

Igår kom nytt kärt besök från Sverige. Medtaget: Femina, Elle, Oboy och Soja. Helt fantastiskt! Tänk att jag och P inte umgåtts ordentligt sedan gymnasiet, ändå sitter hon där i vårt kök, nyvaken med sin bebis i knät, som om hon inte gjort något annat. Det är äkta vänskap.

Anorexi på jobbet

Jag går in på toaletten och där står kollegan och borstar tänderna lika frenetiskt som igår. Jag hälsar artigt och vet att hon har kräkts efter lunchen. Idag igen. Vad gör man?

Kom i ro

Igår kom äntligen kära gäster från Sverige. Medhavt: Damernas Värld och torrschampo. De förväntades anlända på avenyn vid 20-tiden vilket är den mest delikata tiden på dygnet hos oss. Det är just i det ögonblicket, give or take 15 minuter, som barnen somnar. Jag ville verkligen att barnen skulle gå och lägga sig tidigt igår så att de var ordentligt utvilade idag. Sista dagen på veckan är alltid en prövning.

Utmaningen att få barn att somna är att själv utstråla lugn och harmoni. Det är inte lätt när middagen står i ugnen och man har en önskan om att få byta om och fräscha till sig innan välkomstdrinken, men däri ligger utmaningen. Jag läste en bok, sedan läste jag en till på begäran (jag ville inte skapa irritation i onödan). Jag märkte hur andetagen blev något tyngre och hur framförallt A lade sig till rätta . Jag sneglade upp mot mobilen som låg på byrån och visste att gästerna skulle skicka ett SMS från taxin när de var på väg. Mitt under Brahms vaggvisa smög jag fram och ändrade ljudlöst profilen i telefonen till möte så att de där gudsförgätna signalerna inte skulle väcka de björnar som just skulle till att somna. Jag kände mig som Lucia som sjungande skred fram genom barnkammaren. Precis då kom SMS:et: vi är hos dig om 10 minuter. Jag höll andan. Sedan sjöng jag Trollmor. Och Twinkle Twinkle. Och kan ni tänka er, barnen somnade helt oproblematiskt två minuter innan gästernas ankomst. Jag hann varken byta tröja eller borsta håret, men det var det värt!

Danska tips (thanks L!)

Fem simple regler for at man som kvinde får et lykkeligt liv:

Det er vigtigt at have en mand der hjælper til i hjemmet, der også kan lave mad, rydde op efter sig selv, og som har et vellønnet job.
Det er vigtigt at have en mand, som kan få dig til at le.
Det er vigtigt at have en mand, som du kan stole på, og som ikke lyver over for dig.
Det er vigtigt at have en mand, som er virkelig god i sengen, og som kan lide at være sammen med dig.
Det er meget meget vigtigt, at disse 4 mænd ikke kender hinanden.

Var hälsad vår

Idag kände jag äkta kärlek för den här stan. Hjärtat bubblade nästan över och believe you me, mitt hjärta bubblar väldigt sällan över. Det är vår idag, sol och riktig värme. Kanske har det varit så hela veckan, men idag var jag ledig och kunde för första gången på länge känna efter när jag var ute. Och det fina med Bryssel är stadsdelarnas kontraster. Det finns inget bättre än att gå omkring i Ixelles och vara riktigt sunkig. Ni vet, UGGs, tights, poncho och Croydon Facelift. Jag släntrar iväg till pappershandeln och köper The Daily Telegraph, läser några artiklar om kvinnor mitt i livet på Pain Quotidien, går sedan vidare till blomsterhandeln, bagaren, fiskaren och slaktaren. I Bryssel är det gamla så stolt bevarat. Respekten för yrkesskicklighet är genuint närvarande. Hantverket finns kvar.

I Uccle är damerna välfriserade. I vår trappuppgång undrar de vilka vi är, det där mixed race paret med bråkiga barn som är yngre än deras barnbarn. Det vilar en nyfiken snobbism i hissen. Uccle representerar verkligen det borgerliga anrika Bryssel. En gång när vi bråkade om en parkeringsplats argumenterade damen: "vi har bott på den här gatan i generationer." OK, ta den jäkla parkeringen då! Vi kan inte ens prata ordentlig franska.

Kontrasterna innebär att ena dagen släntra omkring lite hur som helst, medan nästa sätta på sig dräkten och pärlorna och ta buss 60 till mötet i EU-kvarteren. Mina kära älskade EU-kvarter som skiljer sig från allt det andra. Glasbyggnader, nybyggen, sanering, trafik, kostymer, portföljer och pärmar, restauranter, italienska skor, Kir Royal som apertif, Rumäner, ja hela Europa samlat på ett ställe i ett enda fantastiskt virrvarr.

Och idag kände jag kärleken igen. Betyder det att jag är vid liv? Var hälsad vår. Du kom i grevens tid.

Beslutsångest

Plötsligt blev lilla V fem år och vi måste välja skola. Jag som trodde vi skulle bo i London vid det här laget. Egentligen kan han fortsätta på den lokala skolan där han trivs mycket bra, men i Belgien börjar de med läxor i första klass och eftersom vi inte behärskar franskan särskilt bra tycker vi att det inte är mer än rätt att V får gå i en engelskspråkig skola.

Att välja skola är lättare sagt än gjort. Särkilt för mig som är uppvuxen i lilla huset på prärien (jo, det är sant, min pappa var Charles Ingalls, fråga Sara!!) där utbudet av skola var 1 och antal elever i klassen var 5. I Bryssel är det annorlunda. Vårt första val var British School som är en dröm. Femåringarna har datorsalar där tangentborden har pedagogiska färger, fotbollsplanerna fortsätter i all oändlighet och det går att delta i rugbyträningen från fyra års ålder. Detta är skolan av skolor. Jag frågade på skoj: "Var är grafittin?" när vi var där på visning. Damen tittade undrande på mig. Anledningen som fick oss att välja bort detta akademiska underverk var läget. Vi är envisa stadsbor, och skolan ligger i utkanten av staden. Logistiken kommer inte att fungera till vardags om vi sätter vår son där. Valet stod då mellan två internationella skolor, de följer inte den brittiska läroplanen utan den som till slut mynnar ut i en IB, international baccalaureate: "Everyone included, everyone challenged, everyone successful."

Den första av de två internationella skolorna var också en våt dröm för Laura Ingalls. När vi anlände i receptionen innan visningen möttes vi av en plattskärm där det stod "Welcome the A family". Skolan erbjuder fantastiska faciliteter. Min favorit var matsalen som endast serverar ekologisk odlad mat. Det var den första matsal jag någonsin besökt där det faktiskt luktade gott. Tyvärr ligger även denna skola i helt fel riktning för oss, så vi fick till slut välja det tredje, också internationella alternativet som inte är fy skam det heller. De har bland annat skolskjuts dörr till dörr. Det hade vi faktiskt i lilla huset på prärien också. Antagligen den enda likheten.

För mig har språket alltid varit viktigt. Eftersom våra barn är trespråkiga är det av yttersta vikt att ett av de tre språken blir starkt. I vårt fall, engelskan. Därför var jag så inställd på den brittiska skolan, där alla lärarna talar RP. Jag är allergisk mot elisioner, glottala stopp och h-dropping. På de internationella skolorna har lärarna engelska som modersmål, men de kommer från England, USA, Australien, Sydafrika etc. I den internationella läroplanen accepterar man olikheter. Man förbereder eleverna för mångfald eftersom det är just det som eleverna representerar.

När jag bodde i London blev jag inpräntad, att om man inte talade engelska med perfekt accent skulle man inte bara bli utan jobb, man skulle dessutom bli totalt nedvärderad. Så låt mig göra en rättelse, jag är inte längre allergisk. Jag tror jag blev immun och upplyst dels när jag träffade engelsmannen, dels när jag började jobba på Kommissionen där en del höga tjänstemän (läs: de flesta) pratar engelska som vore de utvecklingstörda. Så jag ser fram emot att lära mig mer om den internationella skolan, hur de välkomnar variation och hur de lär barnen acceptans. Jag tror till och med att Charles Ingalls skulle hålla med.

Sarah, Samantha och Miriam och annat löst folk

Nu har den dragit igång, den alldeles underbara brittiska valkampanjen. Utgången är verkligen inte given men det känns som LibDem kommer att bli nöjda hur det än går. Det som gör kampanjen extra intressant i år är att fokus ligger på kvinnorna. Valkampanjen kallas "The mother of all elections". J'adore.

Labour vågar lova 9 månaders mammledighet, där även mannen kan få sex månader (jag vill se den engelsman som... men det är ett annat inlägg). De vill även fixa gratis dagisplats till alla barn mellan tre och fyra år. Conservatives höjer ribban till 12 månader där båda föräldrarna ska få fördela dagarna mellan sig, och de vill öka pensionsåldern för kvinnor till 66 år (bevare mig). LibDem tar ut svängarna med 19 månaders föräldrarledighet.

Fokus ligger emellertid inte bara på mammor och deras rätt till mammadagar och flexibelt arbete, utan även på partiledarnas fruar. Självklart är det absurt att dessa kvinnors personligheter kan påverka utgången i valet, men jag kan inte låta bli att intressera mig för dem. Alla tre, Sarah, Samantha och Miriam har kämpat emot rampljuset med näbbar och klor, men den här valkampanjen tvingar verkligen ut dem på scen, vare sig de vill eller inte. TV-kanalerna slåss om intervjuer och engelsmännen sitter hemma i sofforna och dreglar efter intima avslöjanden. Men de kommer inte. De här kvinnorna är smartare än så.

Miriam Gonzalez Durantez (bild), som för övrigt är en framgångsrik advokat säger angående Clegg: "I have my career and my family to take care of... but of course, I support Nick 100%."

Jag skulle däremot vilja veta hur Sarah står ut med sin Gordon. Det var inte längesedan som seniora tjänstemän på Downing Street avslöjade hans ständigt återkommande raseriutbrott "som vore han en treåring".

Hörde ni förresten att Steven Purcell lämnat sin tjänst? Labours påläggskalv från Glasgow, Skottlands första homosexuella kommunchef? Det ryktas i brittiska medier att han helt enkelt fått ett psykiskt nervsammanbrott, lades in på klinik och försökte dränka sig. Han var värd för Gordon ena dagen, talade i tungor nästa. Usch, det här är smaskigt skvaller men ingen rök utan eld och som sagt, valkampanjen är igång och jag kan inte göra annat än frossa.

Dagens outfit

Slitna toppar,
ångest,
tandsten

Allt från Bottega Veneta

Veckans överdrift

"Det var som en Hollywoodfilm, man tror inte att det är på riktigt." Om attentathotet mot KTH.

Kom snart hit

Nu följer två underbara veckor av besök från kära vänner. Det finns inget bättre än att vänta på en god vän. Jag brukar påbörja en dialog i huvudet flera dagar innan, tänka på hur samtalet ska gå, planera vad jag ska berätta. De flesta vänner vet ju redan allt, men det är alldeles särskilt att fysiskt mötas när man bor långt ifrån varandra. De frågar vad jag behöver från Sverige och jag svarar alltid tidningar, magasin, allt som speglar det kontemporära Sverige. Det som jag missar och saknar till vardags.

Jag ska fylla lägenheten med färska blommor, nya tvålar och vita frottéhanddukar, vädra ur och damma av. Gästsängen är redan bäddad. Kartan och kompassen förberedd. Några dagar kvar men nedräkningen började för länge sedan.

Franska kvinnors hemlighet (forts)

• French women don't often weigh themselves, preferring to keep track with their hands, eyes, and clothes: "zipper syndrome."


• French women don't snack all the time.


• French women don’t watch much TV.


• French women will dress to take out the garbage (you never know….)


• French women drink water all day long.


• French women eat and serve what's in season, for maximum flavor and value, and know availability does not equal quality.


• French women eat for pleasure.


• French women eat with all five senses, allowing less to seem like more.


• French women enjoy going to market.


• French women do enjoy wine regularly, but with meals and only a glass (or maybe two).


• French women get a kick from Champagne, as an aperitif or with food, and don't need a special occasion to open a bottle.


• French women typically think about good things to eat. American women typically worry about bad things to eat.


• French women know one can go far with a great haircut, a bottle of Champagne and a divine perfume.

Vi har haft sex

För några jular sedan skulle jag och V åka till Stockholm från London på en lång weekend. När vi gick ombord flygplanet satt Dr Alban och läste Vanity Fair i economy flex. Jag hade en bra dag, kände mig lite som en avdankad hitskapare själv och jag blev riktigt glad att se honom. Som att återse en kär gammal vän. När vi passerade hälsade jag igenkännande, som om vi faktiskt var gamla kompisar, men jag inte bara hälsade, jag gav honom "vi-har-haft-sex-blicken".

Har ni gett någon "vi-har-haft-sex-blicken" någon gång? Den är oslagbar, det är som "ska-vi-ha-sex-blicken" men mycket mer avväpnande. Utan krav.

Dr Alban såg nöjd ut, som om tanken på sex med mig var tillfredsställande. Sedan fick han syn på V, min son. Ni som vet hur han ser ut kan dra samma slutsats som Dr Alban kanske gjorde på den där BA-flighten mellan London och Stockholm.

Sing Haleluja.

Oket av en vuxens ansvar

Idag var det svårt att gå upp. Det var lika kallt som föregående morgnar men utan den strålande solen. Det var lite dimmigt och lite grått, egentligen så som det brukar vara. Barnen åt havregrynsgröt med lingonsylt. Jag påpekade att tulpanerna fortfarande stod sig vackert. Sedan tänkte jag på mormor. Att jag lät som mormor.

Plötsligt sjönk jag ned i allt det vardagsgrå. Plötsligt kändes det som jag bar ett ok av tungt vuxet ansvar på mina axlar. En börda av vetskapen att det är jag som måste stå för påståenden om tulpaners ståndaktighet nu. Sedan längtade jag efter mormors kök. Jag längtade efter att få vara liten och sitta på köksstolen och dingla med smala ben och vänta på att gröten skulle serveras. Jag längtade efter att få ropa att jag vill ha lingonsylt också, och att den skulle serveras utan besvär. Jag längtade efter att höra slamret av porslin och undra vad som tillreddes där ute i köket, att lyssna på mamma och mormors småprat om melodikrysset och vädret. Jag längtade efter en okomplicerad tillvaro. Ett barns tillvaro.

Vi skyndade till skolan och insåg att vi glömt Vs mellanmål hemma. Vi förklarade för fröken som sa pas de probleme och lovade att fixa fram något ätbart till fruktstunden. V såg föga övertygad ut. Jag pussade hej då och skyndade mig hem igen, i hopp om att hinna tillbaka med skolväskan i tid. V såg mycket nöjd ut när jag återvände med rosiga kinder och andan i halsen, när hans banan och mjölk anlände medan han la pussel och agerade Spindelman i godan ro. Då kändes det lite bättre. Då kändes det som jag kanske faktiskt bidrog till att skapa ett litet okomplicerat barndomsminne. Ett litet minne som V kan ta fram någon gång. En dimmig och grå morgon i mars kanske.

Onsdag kväll i residenset

Vi sitter vid matsalsbordet. Jag bakom en laptop, engelsmannen bakom en annan. Jag surfar strunt, han gör något mer ansenligt. I alla fall vad det verkar. Vi tittar upp samtidigt och ser på varandra. "Vi kan väl i alla fall dricka vin?", säger jag, och engelsmannen reser sig som på beordran och hämtar gårdagens flaska som vi aldrig avslutade. Plötsligt känns livet lite mindre tråkigt. Visst är det märkligt?

När ödet vill annorlunda

I fredags eftermiddag, bara ett stenkast från där vi bor i Uccle rånades en juvelerare av två unga män. Affärsinnehavaren var beväpnad men rånarna kom över hans vapen och lämnade platsen med ett ringa byte. Vid en närliggande gatukorsning satt en trebarnsmamma i sin bil och väntade på grönt ljus. Hon skulle hämta sina barn i skolan. Rånarna försökte tvinga till sig bilen. När hon vägrade skjöts hon i huvudet. Hon avled direkt. Min vän, en annan trebarnsmamma uppfattade tumultet från en kassakö i en intilliggande affär. Det var av henne jag fick höra det.

Det är tillfälligheterna som bestämmer att tre barn förlorar sin mamma från en sekund till en annan, en solig eftermiddag i mars, i en välbeställd stadsdel i Bryssel. Det finns så många "tänk om" i den här historien att det inte ens är värt att lista dem.

Machomännens värld

Det vilar ett homoerotiskt skimmer över vår reception och security desk. Männen är många och stora, i sina uniformer och nyrakade hakor. De välkomnar alltid varandra med det sedvanliga kindpussandet men jag ser dem slinta gång på gång. I fredags när jag hälsade god morgon pågick axelmassage. Helt ogenerat. Helt öppet. Vakterna tittade på mig med dimmiga ögon som sa: "Vad stirrar du på?!" Och jag skyndade vidare till hissarna. Men det är lite mysigt också, att se när machomännen förlorar sig i varandra. Hell yeah.

Music to my ears

Resan till Barcelona är bokad och igår kväll fick jag detta underbara mail från min kära vän som väntar på mig där:

Sounds good, I am also going to take time off from my work and really relax and sunbathe. I need to get back to the healthy life and do some exercise.

So little you know about our place... my fault I guess. I have not updated you properly... we live less than 10 min walk from the beach and on the beach (20 min walk from our place) there is a luxury spa hotel, so we can definitely find some relaxing treatments nearby ; )

Det låter som det kan blir en riktigt bra vecka! Vi får se om finanskollapsen hinner dit innan mig.

En fredag i all enkelhet

Det är fredag kväll, vi är vardagströtta och jag lägger barnen. V säger: "sjung en vuxen sång" och jag sjunger Lisa Nilssons "Vem" för hundrade gången. Engelsmannen somnar framför youtube och jag är nysminkad och doftar Allure i höga klackar och säger till honom att vi måste gå snart, det börjar klockan 21. Nannyn ställer sig och stryker i gästrummet, det immar om fönstrena och vi kör två kvarter till vinbaren på Place Brugmann och min vackra, älskade nyfunna vän som är från Waxholm och gift med den snyggaste syditalienaren och fyller 35 år välkomnar oss med pussar och kramar. Hon är en kärlek. Vi står omgivna av fantastiskt vin, vi dricker champagne och äter designertårta. Alla är där och nu, vi dansar till Kylie's nanana nananana nanana nananana, och livet är bara helt enkelt fantastiskt underbart och jag frågar mig själv om det här är mitt liv och jag svarar ja, det här är mitt liv.