Tiga är guld

Jag älskar att gå till frisören, massören, pedikören, manikören etc, men jag avskyr att prata. Hos min frisör vill jag bara sitta tyst, dricka latte, läsa skvaller och lyssna. Det gjorde jag igår och jag hörde detta av fellow frisörbesökaren:

"Alla säger att typ Stureplan är snobbigt, men jag tycker fan inte det. Jag tycker Söder är snobbigt. Alla är så himla sura där. Man bara hallå ska vi ha lite kul nån gång, eller? Jag skulle vägra festa någon annanstans än på Stureplan. Dit går alla som verkligen vill festa, som verkligen vill ha kul. Det är så jävla bra stämning där, det är typ bara glada mänskor. På Söder, alltså, man går ju ut för att ha kul, men går ju inte ut för att typ träffa sin soul mate. Eller hur?"

Eller:

"Både jag och min pojkvän har typ aspergers syndrom. Jag är så himla glad att jag har träffat honom för nu förstår jag vad alla mina expojkvänner har fått stå ut med. Vi är så himla lika, vi är liksom hyperaktiva båda två."

Frisören: "Hur tar det sig uttryck egentligen, det där asperger?"

"Nej, men det är typ så här om jag väljer en stol på typ Mc Donalds, också sätter sig någon annan på den stolen, då blir jag liksom helt besatt av att själv vilja sitta på den stolen. Eller typ med bestick och sånt också.

Frisören: "Oj då."

"Ja, jag vet. Både jag och min pojkvän har det."

Plåster på såren på Story

För några månader sedan träffade jag en bästis på Story på Riddargatan. Redan vid första beställningen reagerade vi på bartenderns onödigt snorkiga attityd och trots fåtalet gäster blev hans service sämre och sämre ju längre kvällen led. Kanske är det typiskt Stockholm, kanske var det vår francofoni, men vi bad att få tala med "chefen" och framförde nyktert våra klagomål. Vi blev väl bemötta och lovades uppföljning på raden av förolämpningar och det allmänt trista beteendet. En vecka senare blev jag uppringd av "klagomålsansvarig". Hon bad om ursäkt å bartenderns vägnar, berättade att vi inte var ensamma med missnöjet, men välkomnade oss tillbaka till Story på en flaska champagne som plåster på såren.

Ibland lönar det sig alltså att klaga, till och med i det allra snorkigaste Stockholm.

Snökaos i våra hjärtan

Nu har Eurostar just deklarerat att tågen ska börja gå imorgon med begränsad styrka. Under tisdagen får bara de passagerare resa som skulle ha åkt under helgen, då tågen stod stilla. För mig innebär detta att jag antagligen kommer med den 24:e.

Imorgon ska det snöa igen. Belgarna slirar omkring på sina sommardäck i snömodden. Europaskolan håller stängt på grund av snön. Skandinaverna ojjar sig, men det är ett bra beslut. Det minskar antalet bilar och barn på vägarna. Jag tror inte det ens finns plogbilar i den här stan. Igår var det fyra par som ringde återbud till vår drink pga snön. Jag kan tillägga att inga av dem var svenskar.

Vad som fascinerar mig är ungdomarnas sätt att klä sig i kylan. I lördags visade vår termometer -7 (jag har hört alla möjliga förslag, inget särskilt rimligt, men det var i belgiska mått mätt väldigt kallt). Killarna släntrade omkring i öppna jeansjackor och gymnastikskor, tjejerna var v-ringade och barhuvade. Det är som om alternativet att klä sig varmt inte existerar.

Som svensk tar jag förstås tillfället i akt att damma av Monclerjackan och dra mössan över öronen. Engelsmannen tittar skeptiskt på mig när jag drar ned kylan i lungorna. Den luktar ju så gott. Den luktar hemma.

Julehat

Om man inte tycker om julen kan man i alla fall glädjas åt att apelsinerna är goda den här årstiden.

Min största skräck

"Fyra tåg i tunneln mellan Frankrike och England havererade i natt. Resulatet blev att över 2000 personer fick tillbringa natten långt under ytan, mellan London och Paris. De utmattade passagerarna evakuerades under morgontimmarna..."

Jag låg i en varm säng i natt och sitter inte i tunneln förrän på onsdag. Jag tror jag tar färjan, förresten. Om det finns någon. Det bästa är kanske att stänga in sig i lägenheten och aldrig gå ut igen. Någonsin.

Min värsta fobi är att något ska hända i den där tunneln. Vi åker så ofta och jag bara väntar på den dagen när en brand bryter ut, en bomb exploderar eller ett tåg spårar ur när vi befinner oss ombord. En gång under mina oräkneliga resor har tåget stannat i tunneln. Av någon anledning blev det tvärnit och jag satt där och räknade minuterna. Jag visste att vi var ungefär fem minuter in i tunneln, och att tåget till Paris avgått precis innan vårt. Håret reste sig i nacken, jag hyperventilerade men gjorde allt för att hålla mig lugn. När jag precis skulle be en medpassagerare om "hjälp" (vad nu man kan göra åt någon annans panik) satte tåget igång och mina hjärtslag saktade ned något. Vi kröp igenom tunneln och det tog 45 minuter innan jag såg dagsljus igen.

Jag avskyr verkligen den där sträckan och försöker alltid boka business så att jag i alla fall kan dricka champagne när jag sprängs till döds.

Inspiration

Imorgon ska vi ha christmas/house warming/post wedding drinks hos oss och jag försöker komma på roliga tilltugg till drinkarna. Snälla, om någon läser detta. Ge mig tips. Jag har varit inne på varje hemsida som finns men får ingen riktig inspiration.

Det enda jag fastnat för är laxtoast, kex toast skagen och grönmögelost med vindruva. Inte särskilt nyskapande med andra ord. Inte särskilt Martha Stewart.

På tiden

Vi lagade mat igår. Det är inte särskilt vanligt i vårt hem, att någon lagar mat, men igår ansträngde vi oss till det yttersta och det blev inte alls tokigt. Mormor skulle ha varit stolt över både dukning och allmän prestanda.

Jag vet att detta inte är någonting för alla er Martha Stewarts out there, men vi bjöd jeansteamet på en Scandinavia goes Africa fusion:

1. canapéer + champagne
2. toast skagen
3. hot ghanean soup (hot i alla bemärkelser!)
4. pasta gremolata och rostbiff på ruccolabädd (det italienska inslaget)
5. Kycklingrullader med parmaskinka och mozarellasås
6. Chokladkaka och vaniljsås (Pain Quotidiens bidrag)

... och förstås mängder med vin och champagne. Det snöar i Bryssel och det är speciellt att kunna ställa ut flaskorna på kylning. Då är det kallt. Då är det vinter. Till och med i Bryssel.

Det är synd om Tiger Woods

Not.

Tack

Jag sitter i en reception och väntar på mitt möte. Framför mig står en pappa med sina två barn. En kvinna ansluter sig till sällskapet som jag först tror är mannens sekreterare. Han säger något otrevlig till henne och jag förstår att hon är hans fru.

"Vill ni komma upp på kontoret och se hur jag har det?" föreslår hon glatt.
"Nej, vi hinner inte det", säger han irriterat.
"Vaddå, hinner ni inte ta hissen upp? Det tar 30 sekunder."
"Jag VILL följa med", säger flickan.
"Ja, men ni får tydligen inte det", säger hon.
"Varför får vi inte, varför får vi inte det. Mamma, varför får vi inte?"
"Jag måste ju hem och städa huset, också har vi ju hundarna", fräser han tillbaka.
"Ja, Daniel. Du gör det jag har gjort i över ett år nu", konstaterar hon, pussar barnen, ger honom en reserverad blick och tar hissen upp.

TACK underbara vanliga familj att jag fick ta del av ert vardagssamtal. Vi är inte ensamma.

Dödlig dos

Jag sitter i det provisoriska vaccinrummet. Det är bara svenskar där. Jag har plats nummer två i kön. Kvinnan som just ska få sitt vaccin sitter på en brits i bara linnet. Jag lägger märke till att hon har väldigt snygga armar. Jag smygtittar avundsjukt och undrar om den belgiska läkaren också gör sådana iakttagelser. Kvinnan med de snygga armarna upplyser läkaren om att fler har dött av själva vaccinet än av influensan. "Oj då", säger han och undrar nog varför kön av svenskar ringlar sig så lång.

Sedan är det min tur. Jag tar av mig tröjan och sätter mig på britsen med mina fula armar. Medan läkaren förbereder nästa kanyl frågar han om jag har några allergier. Jag kommer plötligt ihåg att jag fick en ganska obehaglig reaktion efter en kortisonspruta en gång (tequlia mår jag heller inte så bra av). Men jag kommer inte på ordet. Jag letar febrilt i huvudet men det enda jag kan tänka på är kvicksilver. Läkaren väntar inte på svar utan trycker istället in den där mytomspunna vätskan i min fula arm medan jag utbrister: "det är kortison, det är kortison jag är allergisk emot!!" Men då var det försent. Läkaren tittar roat på mig, ber mig sitta ned i tio minuter om något akut skulle ske, sedan får jag gå.

Verklighet

I korsningen vid jobbet växer ett vassliknande gräs. Jag har aldrig lagt märke till det där vassliknande gräset förut, men i morse var det frostbelagt och i den bleka morgonsolen så oerhört vackert. Jag tillät mig att njuta en stund. Vassen påminde om en oktoberhelg i skärgården för många år sedan när min syster M fyllde år och vi borstade tänderna vid bryggan i snöstorm. Sedan flyttade jag blicken aningens aningen i sidled och såg en frostbelagd känga ligga där så förnöjt i det annars så vackra frostbelagda gräset. Jag var tillbaka i Bryssel.

Svälj mig hel

Vad skulle jag göra utan mitt jobb? När måndagen kommer frikopplar jag mig från söndagens disk, lördagens smulor i sängen och fredagens vinfläckar på duken. Jag kanske bara hittar en enda struken kjol och en ren blus i morgonrusningen när resten av familjen står och stampar vid ytterdörren, men det räcker för att se ut som någon som har rader av strukna kjolar på matchande galgar i garderoben där hemma. Det bästa med kollegorna är att de slipper allt det där andra. Dammråttor och nageltrång, smutstvätt och köksfett.

Vi möts på jobbet i tyst samförstånd. Vi slår våra kloka huvuden ihop, vi skriver rapporter, vi utvärderar och vi trycker på enter. Vi ser viktiga ut. Vi klamrar oss fast vid våra fasader för att de är så bekvämt ideala och för att det är så behagligt att utestänga vardagens kaos några timmar per dag. Kontorskroppen sväljer mig som en frukostmacka, den tar hungrigt emot mig och jag stiger villigt in i den polerade världen där vore det en dödssynd att förlora fotfästet. En plats för fokus. För föreställning. För illussioner. Det är en plats för mig. Det är en plats för paus från mig själv. Get your act together.

Snart tar det slut. Mitt kontrakt går ut i april efter fem ljuvliga år i den där trygga kontorskroppen. Varsågod: skola till barnen, juridisk rådgivning, influensavaccin, skatteavdrag och champagneavtackning. Sedan spottar den ut mig. Kontoret sätter mig i halsen, hostar till och är glad att bli av med mig.

Jag har svårt att föreställa mig hur det är att vara låst i vardagen, att inte ha någon annanstans att gå än hem. Det är nog inte särskilt hälsosamt.

Låt oss se det som ett socialt experiment. Låt oss sedan hoppas att det inte varar särskilt länge.

När det går upp för mig

När jag var i Sverige i november kastades jag rakt in i den obegripliga debatten kring Vellinge Kommuns avståndstagande till ensamkommande flyktingbarn. Bara de orden: ensam-kommande-flykting-barn.

I Vellinge kommun tar man avstånd från

ensam
kommande
flykting
barn

Jag satt på ett hotellrum i Malmö och jag kräktes när jag lyssnade på den debatten. Jag har kräkts en gång tidigare av samhällsinformation. Det var på gymnasiet, under en historielektion om förintelsen när det gick upp för mig, när det verkligen gick upp för mig, vad ordet förintelse betydde (nej, jag var faktiskt inte bakis).

Jag läser The Other Hand av Chris Cleave, jag tänker generat på de där inskränkta, tomma, ignoranta bönderna i Vellinge och jag måste få dela med mig:

"One of the things I would have to explain to the girls from back home, if I was telling them this story, is the simple little word 'horror'. It means something different to the people in my village.
In your country, if you are not scared enough already, you can go to watch an horror film. Afterwards you can go out of the cinema into the night and for a little while there is horror in everything. Perhaps there are murderers lying in wait for you at home. you think this because there is a light on in your house that you are certain you did not leave on. And when you remove your make up in the mirror last thing, you see a strange look in your own eyes. It is not you. For one hour you are haunted, and you do not trust anybody, and then the feeling fades away. Horror in your country is something you take a dose of to remind yourself that you are not suffering from it.
For me and the girls from my village, horror is a disease and we are sick with it. It is not an illness you can cure yourself of by standing up and letting the big red cinema seat fold itself up behind you. That would be a good trick. If I could do that, please believe me, I would already be standing in the foyer. I would be laughing with the kiosk boy, and exchanging British one-pund coins for hot buttered popcorn and saying, Phew, thank the good Lord that is over, that is the most frightening film I ever saw and I think next time I will go to see a comedy, or maybe a romantic film with kissing. But the film in your memory, you cannot walk out of it so easily. Wherever you go it is always playing. So when I say that I am a refugee, you must understand that there is no refuge."

Skåne i all välmening, men nog måste man göra något åt de där idioterna i Vellinge snart? Jag är villig att sponsra en charter till Rwanda.

Glädjedödare

Också hittar jag mitt drömjobb, blir så där irriterande upphetsad av annonsen som väcker hopp om nya horisonter, tills jag kommer till näst sista stycket och undrar, är det ett matematiskt and/or?

Essential
Fluency in Arabic, Ukranian, Bulgarian and/or Dari.

Travel insights

Hon sitter mitt emot mig, den tillfälliga medpassageraren, och hon säger efter en stunds kallprat:
"Jag önskar att jag var en disktrasa, att jag var urvriden till sista droppen och aldrig behövde gråta mer." Hon säger det så neutralt att jag tror att vi fortfarande talar om vädret.
"Varför vill du inte gråta?"
"För att det inte hjälper längre."
Resenären bredvid koncentrerar sig på att se ut som om han inte lyssnar. Jag tar en klunk kallt kaffe och säger i samma neutrala tonfall:
"Du ser inte särskilt olycklig ut."
Hon är så välklädd. Nästan vacker. Hèrmesscarfen är knuten enligt kortleken, manchettknapparna är putsade och mineralpudret är på plats. Jag tror till och med att hon har borstat ögonbrynen.

Hon ler:
"Jag är ordentligt urvriden idag. Jag vill bara inte bli uppblött igen. Men jag vet att det kommer."
Jag visualiserar henne som animerad, någon öppnar munnen på henne och häller ned tårar. Hon är genomskinlig och jag ser att hon fylls, upp till knäna, midjan, bröstkorgen, och till slut svämmar det över. Tårarna svämmar över.

"Det får räcka nu. Det får vara bra."
Jag nickar som om jag förstår. Jag önskar jag var en klok person som i en mening kunde förmedla ett budskap, en uppmaning som min olyckliga medpassagerare kunde ta med sig, använda och vårda och kanske en dag bli en mindre olycklig eller till och med en lite glad person.

Belgien rusar förbi i 29o km/h. För ovanlighetens skull skiner solen. Hon ser på mig med intensiv blick, som önskar hon ett svar, en lösning. Jag tar upp mobilen ur väskan och börjar radera gamla SMS.

Tänk att det finns människor som önskar att de var urvridna disktrasor.

Spice it up folks

Ni vet väl att det bara finns en värdig vodka att spetsa glöggen med?

Recycling at its best

Du vet inte vad du ska göra med sidenbanden som följer med Tiffanypresenterna? Knyt dem kring grenarna på julgranen. Det blir det vackraste pyntet, särskilt de röda banden som Tiffany's bara använder till jul.