Little big things

"Mamma, jag vill inte gå i skolan, jag vill åka på semester."

"Jag vill inte leka med barnen mer."

"Jag vill bara åka till mormor."

Jag vet. Jag vet.

Terminen är lång, dagarna är långa, sonen är liten. Schemat är pressat, mötena många och kvällarna korta.

Jag vill inte att V ska ha några plikter. Jag vill att han ska springa barfota på Karlssons äng, bada kvällsbad och äta jordgubbar med mjölk. Jag vill att han ska klättra i berg, lära sig vissla och få skrapsår på knäna. Jag vill att han ska känna morgondagg och fiska i spegelblanka vattnet. Att han ska lära sig simma, plocka stenar och kasta kottar. Att han ska baka sockerkaka, grilla korv och ha picknick. Att han ska äta smultron, åka båt och slå knop. Jag vill att han ska få myggbett, leka kurragömma och leta grodor, klättra i träd, bygga sandslott och somna i hängmattan. Att han ska svettas om sina små fötter i gummistövlarna och springa naken i regnet.

Jag vill inte att livet ska vara hårt för en treåring. Tids nog blir livet ända hårt. V ska inte behöva ligga i sin säng och önska bort sin morgon.

Jag räknar veckorna. Fem kvar. Sen blir livet lite lättare igen. Men fem veckor är lång tid för en liten kille som är trött och bara vill åka till mormor.

Vem ska trösta Schyffert?

Av en slump satt jag och surfade i lördags och såg att SVT streamade Schyfferts show på Cirkus. Jag är ett gammalt fan av Killinggänget och har mycket bra minnen av 1990-talet, även om jag blev beskylld av mina kursare att vara en tråkig plugghäst. Det är kanske därför jag faktiskt har minnen av det decenniet :-). Och jag är road av riktigt bra ståuppkomedi. Jag hade lyckan att se Seinfeldt live på samma scen och jag minns det brillianta inslaget när publiken ställde frågor och någon bad Jerry säga; "Hello Newman". Oslagbart.

Det vill säga, Schyffert hade mycket att leva upp till, hos mig och många andra entusiaster, och det var han högst medveten om i lördags. Jag gillade hela hans stå-upp material. Skildringarna av 1970-talet, föräldrar, syskon, relationsdrama, Camparijuice, kompisar, MUF, moonboots och zalomonryggsäck var mitt i prick för oss 70-talister. Vi bjöds på samma klockrena nostalgitripp genom 1990-talet och det kändes bra att bli påmind om vår egen storhetstid när vi var smala, snygga och smarta och 40-årskrisen var något oerhört fjärran, något som våra föräldrar kanske lidit av. Någon gång.

Men vad hande sen? Schyffert hade kunnat bespara oss sin egen, pagaende 40-årskris. Han behovde beratta att det var han som skapade Killinggänget och Whale, sedan avslöjade han generat att han emellertid inte åstadkommit så mycket i sina projekt. Men behovde vi veta det? Var det kanske äkta ironi eller blott en personlig insikt som han borde ta med sina gamla kollegor, inte på scen på Cirkus? Jag var ju övertygad om att Schyffert var ett kreativt geni. Det vill jag fortsätta tro! Hans personliga komplex forvandlas har till sjalvuppfyllande profetia. For nu har karriären falnat eftersom han inte fattade rätt beslut när han var på topp och han ber om ursäkt för i princip allt han gjort sedan dess:

"Moodyson filmar i Hollywood och jag sitter och drar in magen på SVT".

Han vill också förklara (för sina barn mer än några andra, tror jag) att det var fel att inte engagera sig i inbördeskriget på Balkan... Och att han ångrar det... Men han var ju bara en produkt av en föräldrargeneration som tog ställning till allt. Det är tvära kast. Det är mycket Schyffert har att bikta. Jag kan se hur han slet med manuset för att få det att gå ihop.

Nu har Schyffert mognat, han har blivit vuxen, han tar konsekvenserna av sitt agerande. Men det känns som han utför den här showen endast i personligt terapeutiskt syfte för att kunna gå vidare från att vara skaparen av den ironiska generationen till att vara... ja, vaddå? Och det är den känlsan han lämnar efter sig när ridån går ned. Jag känner verkligen för honom där han står ensam på den stora scenen och rört blinkar bort tårarna inför stående ovationer. Tuff kille det där, som lämnar ut sig för ett fullsatt Cirkus och hela svenska folket. Det är väl det man gör nu på 2000-talet. Lämnar ut sig åt offentligheten. Det trodde man inte om Schyffert.

Och det är snarare det vi applåderar åt. Vi hör ganska slätstrukna sanningar, men vi hör dem från någon vi inte förväntar oss det av. Det är nog underhållande för stunden men vad ska Schyffert göra nu? När han stänger dörren om 1990-talet och allt det han stod för. Nytt kapitel. Om vi inte frågade oss det innan, frågar vi oss det nu: kommer Schyffert verkligen att kunna prestera någonting mer än ett självutlämnande, narcissistiskt försvarstal på Cirkus? Det tror jag. Om inte, så tröstar jag gärna Schyffert.

Walk in my shoes

För alla er som vill ha höga klackar på jobbet men ändå kunna skynda snyggt mellan möten:

Köp Tod's (http://www.tods.com/) High Heel Pump. Det går inte att vara utan dem. De är oerhört bekväma trots den höga klacken. De är riktigt sexiga trots den klassiska loafern. Dvs en perfekt kombination på kontoret och de är perfekta i Bryssel bland all kullersten. Emellertid har mina sydeuropeiska kollegor påpekat att jag borde ha lägre lackar eftersom jag annars blir längre än dem. Jag är 1,64. Haha. Det säger en del om medellängden på min enhet. Medelåldern ska vi inte tala om, men det är himla kul.

Homesickness at its best

Vad gör man när bästisen skickar ett sådant här SMS:

Har precis gått en 40-minuters promenad med dubbelvagnen, Solsidan runt. Nu sitter jag på bänken vid stranden och andas havsluft och har sommarkänsla medan båda barnen sussar så gott i vagnen. Det enda som stör är en objuden mås som spatserar runt med mallig uppsyn. Fundering: Undrar vilket te jag ska dricka när jag kommer hem... Wish U could join.

Vad gör jag?

Jag lägger mig på köksgolvet, bankar nävarna i golvet och gör klart för engelsmannen att jag kommer att ligga så här tills vi flyttar till Sverige. Eller så tar jag min korg, går ned på marknaden, köper du pain, du fromage, du vin, promenerar hem, säger bonjour till våra piffiga grannar, sätter mig på vår franska balkong och iakttar livet på gatan. En italienare pratar felfri franska med en tysk. De kommenterar att det är årets varmaste dag. Jag småpratar med engelsmannen om Champions League finalen, ropar till sonen att han ska borsta tänderna och leker med dotterns vilda lockar.

Också ser jag fram emot sommaren, då jag och bästisen ska sitta vid stranden, andas havsluft och undra vilket te vi ska dricka när vi kommer hem.

And the beat goes on

Promenaden helar. Avståndet är inte särskilt långt, men det är skönt att avsluta en middag med en kvällspromenad i underbar försommarvärme. Alldeles hemma hör jag någon snarka. Han ligger i porten till en italiensk delikatessbutik. De säljer olivoljor till överpris, pastrami i vacuum och viner från Toscana. Hans snarkningar påminner om min mans, avslappnade, starka, trygga. Välförtjänta. Jag stannar till, gräver i plånboken. Hittar några euro och smyger intill. Han vaknar. Jag sträcker generat fram handen, fylld med mynt. Jag önskar det var sedlar. Han sover på asfalt. Trots hans nyvakna tillstånd säger han "merci Madame" och jag skyndar vidare i sommarmörkret. Önskar att jag gett honom mer. Fantiserar om att gå tillbaka med en sedel av värde. Jag går hem istället. Öppnar datorn, surfar slött, går och lägger mig i Petit Bateau.

Madame. The beat. Goes. On.

Tala är silver

Jag vaknar. Om jag kisar är jag i Cannes. Gatan är tyst som på en söndag. Bara en man spatserar där ute. Han går till bagaren i sommarkostym och doft av tvål. Jag vill tillbaka in i drömmen, havssalt och skum, men den är borta. Huset är tyst. Tyst som om det var söndag mitt i veckan. Tyst som om två morgonpigga barn åkt till farmor.

Idag tar det tid att vakna.

Det är synd om engelsmännen

Det är lite synd om engelsmännen just nu. House of Commons och hela Westminster för den delen skakas av ännu en politisk skandal. Den här gången handlar det inte om sexuella läggningar och bordellbesök som vanligtvis har ett enormt mediavärde i UK. Jag går inte in på varför. Nu har ett stort antal parlamentariker utnyttjat redovisningsystemet och undgått betalning av allt ifrån vinstskatter på husförsäljning till porrfilm på hotellrummet (det senare kräver ett eget inlägg, jag återkommer). Som vår tobleroneaffär ungefär, i lite större omfattning.

Igår blev det klart att talmannen Michael Martin avgår. Han kommer ganska lätt undan med tanke på att inte mindre än sju talmän i Storbritannien blivit halshuggna under åren. Men vad säger detta oss? För bara några månader sedan klev europas regeringar in i de stora bankerna och lovade bot och bättring. Vi drog en suck av lättnad och tänkte i hemlighet att man nog måste reglera kapitalismen trots allt. Vi vill ju inte ha lågkonjunktur och sätta våra renoveringsprojekt på paus! Nu framkommer det att de folkvalda är minst lika uppfinningsrika. Inte för att det kom som någon vidare överraskning, men de som just höjt ett varningens finger mot finansvärldens bonusar och pekat ut den ena efter den andra som levt livet glada dagar, medan småsparare och pensionärer svultit i tysthet, har nu själva blivit upptäckta.

"The days of MPs being judge and jury of their own pay, judge and jury of their own expenses, are over" säger Clegg.

Hear hear.

Är det alltså så, att människan av naturen är girig, att vi älskar att utse syndabockar och att vi är så insnärjda i vår egen dubbelmoral att vi suddat ut varje stackars etisk regel som någonsin existerat? Att alla och en var egentligen måste hållas på mattan, inrättas i leden och systematiseras, vare sig vi förespråkar kapitalism, socialdemokrati eller lite vanligt bondförnuft?

Ja, jag vet inte. Jag kom just.

Down memory lane

När man pratar minnen med sin absolut bästa och äldsta vän kommer de mest absurda situationer fram, som egentligen bara var roligt då och som egentligen ingen annan än vi som var där orkar lyssna på:

• Kommer du ihåg när vi just ätit Big Pack vaniljglass och låg på sängen i ditt rum med huvudena ned, för att våra skratt lät så roliga då, och min glass kom sprutande upp genom näsan i en skrattattack och jag hade huvudvärk en vecka efteråt?
• Kommer du ihåg när vi kom hem efter det där nyåret i London och din mamma tog dig åt sidan och frågade: knarkar du när du är i England?
• Kommer du ihåg när du hade halsfluss och fyrtio graders feber och låtsades vara frisk, så du kunde följa med ut till landet på Valborg, ta årets första dopp och grilla korv med Täbykillarna?
• Kommer du ihåg när jag missuppfattade tandläkarens råd att rengöra blödande tandkött, och borstade tandköttet tills det blödde?
• Kommer du ihåg när jag blev intervjuad av Ekot på ett rejv och mamma sa att hon skulle göra vad som helst för att inte mormor och morfar skulle lyssna på P3 kvart i fem.
• Kommer du ihåg när er klassföreståndare sa att ni måste lära er mer empati och sluta bestämma över hela skolan?

Jag blir matt. Det är tur att det dröjer innan min dotter blir tonåring.

Dejligt värre

Det här skrev min danska underbara kompis i ett mail när jag sa att jag skulle komma och hälsa på:

Now R and I will think of the the hottest restaurants and bars in Copenhagen and make sure we have reservations - and of course ask them to roll out the red carpet for you!

Pin-Ups

De ville att vi skulle komma dit, till radion och spela skivor. Men vi hade ju aldrig spelat skivor tidigare, bara lyssnat. Vi visste inte ens vad de hette, de där grupperna som var bra. Lou försökte lugna Erich som inte trodde vi skulle åstadkomma något program, men jag kom på att om vi bara plockade skivorna längst fram i backarna, skulle vi hitta de populära låtarna, och då skulle vi i alla fall nå mainstreampubliken. Sedan visade det sig att skivorna stod i alfabetisk ordning. Men det visste ju inte vi.

Je t’aime… moi non plus

Vi körde nedcabbat i regnet genom Frankrike till Cannes. Jane påstod att sufletten hade fastnat, men jag vet att hon bara behövde känna vårens första droppar i pannan. Själv blev jag förkyld och nös på Croisetten, men det var det värt. Vi skulle hämta upp Andy i Paris, men Jane sa att han inte fick plats. Han kunde ta sin egen bil. Andy blev ursinning och sa att Cannes ändå inte var hans grej, men när vi kom fram satt han redan i baren. Han hälsade slött som om han suttit där hela tiden. Som om vi aldrig utbytt blickar i Paris.

Curiosity killed the cat

"Du, jag kommer hem med ett senare tåg, jag tänkte hinna förbi New Bond Street efter jobbet. Är det OK?"
"Det är helt OK", sa jag och fyller år på måndag.

Matchmaking

I söndags efter vår långa brunch sprang vi på en kompis på Avenue Louise som jag inte känner så väl men som verkar vara en jättebra tjej (inte bara för att hon läser min blogg ;-). Snygg, smart, rolig, cool. Singel. Bra kap. Jag och J funderade lite på vem i bekantskapskretsen vi kunde introducera för henne. Sen drog jag mig ur och ville inte ha någon klipsk reklamkille i modebranschen på mitt samvete om hon inte skulle bli nöjd. Men så kom jag på att jag faktiskt lyckats med matchmaking inte mindre än två gånger. Första gången skulle jag och min killkompis upp till Åre en helg, och vi skulle ta med varsin kompis. Det fanns förstås vissa krav på vilken typ av kompis jag skulle uppbringa: hon skulle vara lika bra i backen som på after skin. En lätt match för mig! Den första jag frågade (som är en grym skidåkare och en riktig expert på att dricka GTs-se min follower!) var upptagen den helgen, men min andra kompis som tävlat i slalom och dricker champagne i baren som en gudinna ville följa med (om nu gudinnor dricker champagne i barer. Det borde de). Det tog inte många turer i Gondolen förrän tycke uppstod, och nu har de både barn och radhus och är världens coolaste par. Andra gången hände det helt otippat på min trettioårsfest i Stockholm. Min kusin som på den tiden avskydde att prata engelska fick, efter några rejält spetsade Cosmos, upp de blå för en amerikansk kompis. De lämnade festen sist den natten och är nu gifta med två underbara barn.

Så min hit rate är 100% om det är någon som vågar!

Le Pain Quotidien - himlen runt hörnet

Igår var det Mors Dag i Belgien och vi tog en låååååång brunch på Le Pain Quotidien. Det bästa med att bo i Bryssel (förutom expatkontrakten och närheten till Champagne) är gångavståndet till Pain Quotidien. Alla produkter är bioodlade. Frukosten är fantastisk. Olika sorters bröd, pain chocolats, croissanter, marmelader, färskpressade juicer, te (deras Earl Grey är en riktig skapelse), kaffe, färsk frukt, yoghurtar. Allt blir serverat på enorma bord som alla hungriga Brysselbor samlas runt. Som en enda stor familj (nej, inte riktigt!).

Jag skulle spendera en hel dag där om jag kunde. Tyvärr är min man engelsmannen inte lika imponerad (det kan bero på alla lammullströjor och bruna moccaskor som går dit). Vi är därför nästan aldrig där tillsammans, men jag introducerar sakta men säkert konceptet till min son, och han har fallit pladask för deras brownies och varma choklad. Vad gör man inte för lite sällskap.

Minst en brunch på Le Pain Quotidien är obligatorisk för de som kommer och hälsar på oss, men det blir alltid fler.

Ackumulerad baksmälla

Nu för tiden när vi dricker som på kontinenten borde vi aldrig bli bakfulla. Det är ju hela idén med att dricka vin som fransmännen. Lägg det här på minnet, för det är viktigt. Jag drabbas av ackumulerad baksmälla. Den bara slår ned, en morgon, utan förvarning och det känns ungefär så där som det gjorde förr i tiden, efter en natt på Spy Bar. Eller förresten, kanske inte riktigt så illa. Men nästan.

Törnrosa var ett vackert barn, eller?

EU-Kommissionen och DG Informationsamhälle och Media har lanserat en kampanj med ståndpunkten "Gettting more women into ICT careers would be a force for change and a major boost for this key economic sector in Europe".

It may be so. Men kampanjen har valt att kalla dessa potentiella kvinnor i IT-sektorn för Cyberellas. Finns det någon kvinnlig tekniknörd med huvudet på skaft som vill identifieras med Askungen, tjejen som blev förtryckt av sin styvmor år ut och år in, som fick chansen att göra en extreme makeover så att rikaste killen på festen blev kär i henne och sedemera gifte sig till immediate money. Och nu när vi ändå är inne på sagofigurer, tänk på Törnrosa, en tjej som fick sova sig igenom puberteten för att sedan bli sexuellt utnyttjad i sömnen av en man som hon uppenbarligen utvecklade något slags stockholmsyndrom för och valde att gifta sig med!! Inte nog med det, offret och förövaren hävdade sedan att de levde lyckliga i alla sina dagar.

...Anyone??

Trodde väl inte det.

Det finns ord för allting

Den här hemsidan bekräftar att det finns ord för allting:
http://www.urbandictionary.com/

Vad ni än gör, slå inte upp ordet squidgy sausage. Jag kan inte sova längre!

Sorgesång

Siri:
”Trauma är inte en del av en berättelse; det är en utanförberättelse. Det är det vi vägrar att införliva med vår berättelse.”

En bok att läsa

Nu har Siri Hustvedts fjärde bok, Sorgesång, kommit ut på svenska och jag måste läsa den omgående. Hustvedt är norska, bosatt i NY och gift med Paul Auster. Ja, ni läste rätt, hon är gift med Paul Auster. Tala om relationsdynamik.



Från boken:



”Trauma är inte en del av en berättelse; det är en utanförberättelse. Det är det vi vägrar att införliva med vår berättelse.”

Terrorist som terrorist

Härom veckan arresterades en stor grupp pakistanier i England för misstanke till vad som beskrevs som "planer till omfattande terrordåd". När polisen inte fann tillräckliga bevis släpptes hela gruppen, men de utvisades ändå till Pakistan, för säkerhets skull. Sådan är världsordningen. Rättvisa är ett relativt begrepp.

Har du självkännedom?

När jag gör tester som t ex Myers-Briggs Type Indicator ställs jag inför dilemmat, att hur sanningsenlig jag än vill vara, svarar jag alltid så som jag önskar att jag var:

1. Låter du saker och ting bara ske eller föredrar du att vara förberedd?

Hmm... vad vill min chef att jag svarar på den frågan?! Inte rocket science direkt. Det går att leva med att man anpassar sig till situationen, försöker se bättre ut än man gör, döljer sina svagheter, man vill framstå i god dager helt enkelt. Men när sanningen om sig själv uppenbarar sig ofrivilligt är det inte så kul.

Häromdagen läste jag en artikel om en svensk tjej som jobbar på Världsbanken i Washington DC. Det lät som ett perfekt utgångsläge för en fortsatt karriär, globalt, i tiden, utmanande, utvecklande. Dessutom var hon snygg. Samtidigt ringde en kompis och f.d. kollega som jag jobbat med i Bryssel och berättade att hon fått en VP-tjänst på en av de största PR-byråerna i NYC. Hon flyttar i juni. Är det inte fantastiskt? Jag blir så inspirerad av Världsbankskarriärer och jag blir så glad över min kompis befordran.

... men så känner jag den mest förbjudna känslan av alla. Jag förtränger och förtränger, ringer ett samtal, läser en rapport, tar en kaffe, dricker ett glas vatten. Också kommer den igen. Avundsjukan. Först som en liten sticka i fingret, sedan som en tagg i foten och sedan vill jag inte beskriva den mer. Men avundsjukan är ett faktum. Vad säger det om mig? Äsch, jag tar en kaffe till och går på möte.

Myers-Briggs testet ska vara högst tillförlitligt och identifiera dina preferenser och din personlighet. Jag gör hellre det där testet tio gånger om än kommer fram till en alldeles äkta självkännedom.

Who's the biggest looser?

Och nu blir man fet av äpplen. Var det någon som inte visste att det finns fruktos i frukt? Det lärde man sig väl redan i sjuan? Det har gått inflation i livsmedelsrapporteringen och slutsatsen blir att man inte kan äta någonting. Det var ju synd (men antagligen det enda sättet att komma i en Chanelklänning).

Jag tror fortfarande stenhårt på tallriksmetoden, 1/3 protein, 1/3 kolhydrater och 1/3 grönsaker. Inte vidare sexigt men den kan inte gå fel. Måste bara praktisera den lite oftare.

Gurkhasoldater i ropet

Med all respekt för Joanna Lumley (och då menar jag all respekt för Joanna Lumley), gurkhasoldat låter liksom inte lika imponerande på svenska. Men nog har det hjälpt David Cameron en bit på väg. Vad sägs om följande partislogan:
Detox Botox Booze

Han kör ju trots allt en helylle Save the Great British Pub campaign, men han bör nog gå lite längre än så för att vinna valet. Botox är kanske inte så helylle. Men tänk att Conservatives tvingats bli så folkliga. Vad gör man inte för att vinna valet (eller hur Sahlin?).

Cameron har förresten varit i Stockholm och gått i Reinfeldts skola. I like.

Grippe porcine i svenska kyrkan

Igår var jag på dop i svenska kyrkan i Bryssel. Det var så vackert, solen sken, alla var uppklädda, glada och fina. Plötsligt fick prästen för sig att gästerna, ditresta från hela Europa, i flyg, tåg och andra transportsätt med sluten luftkonditionering, skulle ge flickan en puss på huvudet efter cermonin. Han bar runt den förbryllade bebisen i församlingen och allt jag kunde säga när det till slut blev min tur var: "Gud bevare oss för svininfluensan."

Jag är i alla fall glad att jag inte är en egyptisk gris, men jag känner mig lite krasslig idag.

Team building

I fredags hade vi Away Day med hela direktoratet som en sen kick off på det nya året. På eftermiddagen ägnade vi oss åt team building. Vanligtvis avskyr jag den typen av övningar, det blir alltid så tillgjort och påtvingat. Vi gör ju inget annat än att försöka jobba i team hela dagarna. Men den här dagen blev riktigt bra. Vi fick dela upp oss i lag av fyra och måla en tavla. Mina kollegor, fysikerna och matematikerna blev verkligen tagna på sängen. En man som alltid försöker briljera i vanliga fall, blev alldeles handlingsförlamad och spenderade 1,5 h med att frenetiskt måla en blå fyrkant. Resultatet blev verkligen inte snyggt, men vi hade kul för en gångs skull!

Om du ansvarar för en avdelning med revirtänkande tekniksnobbar som vägrar att samarbeta, kan jag rekommendera några timmars tavelmålning. Även de hårda mjuknar.

Pas de modeblogg...

...men jag måste bara visa senaste inköpet. Titta, han är lika moody som jag!

Den rätta (klänningen!)

Vi ska gifta oss. Ja, det har vi vetat länge nu, men vi får liksom aldrig till det. Det beror förstås på en rad orsaker, en av dem är att vi vill lite olika saker kring ceremonin, men vi ska nog enas om det också. För lite inspiration sprang jag ned till Place Louise igår efter jobbet. Jag ska inte gifta mig i vitt. Jag är ju inte direkt någon oskuld med våra två barn (trots att min mamma fortfarande lever i förnekelse och antagligen tror att de båda kom till med jungfrufödsel), så jag tänkte att det kunde få bli en liten Chanel istället. MEN...

Den här (ovan) passade bättre till en begravning, kom vi fram till, jag och den vackert svala säljaren. Jag hade ballerinas och mascaran under ögat, efter att ha suttit igenom tio presentationer under dagen. Anyway, mycket vacker och så Chanel, men den är för tung, jag kände mig som en statist i Fanny och Alexander!

Den här (nedan) ser verkligen GRYM ut på en modell, men på en utarbetad utlandssvensk i en mansdominerad värld blev det Häxorna i Eastwick av alltihop. Inte ens säljaren kom på något bra att säga, trots det ständiga leendet och provision. Jag fick förresten inte ens champagne... Men kolla nylonstrumporna. 2die4.