Generationsklyftor

När jag var 16 år och på språkresa i England fejkade jag ett ID-kort så att jag kunde gå på puben och dricka vodka tonics med 25-åriga killar. Jag övertalade mamma att spendera nyår i London fyra år i rad. Under studentskivetiden tog vi aldrig sista pendeln hem på kvällen utan alltid den första morgonen efter. Jag har frågat mamma hur hon vågade släppa mig fri på det viset. Jag var trots allt ett väldigt naivt och väldigt nyfiket barn. Mamma har svarat att det var mycket enkelt. Hon litade på mig.

Vi pratar ofta om den här tiden och drar en suck av lättnad att ingenting hände, att jag faktiskt tog mig välbevarad ur tonåren (och årtiondet som följde!). Mitt hjärta krossades några gånger, jag missade några pendeltåg och en och annan buss, jag satt på Strömkajen till gryningen när jag inte hade råd med taxin till efterfesten, men jag gick hel ur det.

Hur blir det när A blir tonåring kan man undra? Jag vill nog bara låsa in henne så att hon aldrig kan hitta på något bus, aldrig fejka ett ID-kort, aldrig dricka vodka tonics med oborstade engelsmän på puben. Det är svårt att föreställa sig att jag faktiskt tillhör en annan generation än mina barn. Att deras samhälle ser annorlunda ut än mitt och att deras problem skiljer sig från mina. Att jag inte kommer att ha förmågan att alltid förstå dem, att vi inte kommer att tala samma språk. Jag tror mina barn kommer att kritisera oss för att vi skaffade dem så sent. Att vi har berövat dem tillgången till deras mor- och farföräldrar. Vad kan jag svara på den kritiken? Mamma och pappa ville vara tonåringar så länge som det bara var möjligt, gumman. Det måste du förstå.