Jenny

Den är så vidrigt smärtsam. Jag känner igen mig själv i minst en av alla de roller Gardell beskriver. De förljugna, de gåtfulla, de missförstådda rollerna som varenda tonåring spelar. Vare sig vi ville eller inte.

"Jenny måste läsas av alla som över huvudtaget haft en barndom." Så sant, så sant.

Läs den här boken och plågas en stund. Du är skyldig någon det. Kom ihåg de som för alltid glömdes bort. Kom nu ketchup så går vi.

Illusionernas Bok

Det är en mycket märklig, en mycket kurios historia och jag slutar inte läsa förrän boken är slut. Ändå lämnar den inga spår, Paul Auster's Illusionernas Bok. För mig handlar den om två saker: att leva sitt liv genom eller i en illusion, och processen att förvandlas av en kris. Dessa skeenden är antingen parallella eller separata:

Les moments de crise produisent un redoublement de vie chez les hommes.

Trots dessa intrikata element håller boken mig på halster. Den är avhållsham och manligt distansierad. Det är den första bok jag läser av Auster. Jag är ett stort fan av Austers fru, Siri Hustvedt.

Dagens outfit

Ångest, Karl Lagerfeld
Dålig andedräkt, Vintage
Italienska stövlar med höga skaft

Min högst oglamourösa tillvaro

Gårdagen var oresonligt oglamourös. Regnet piskade ned och det var januarikallt. Jag insåg att den enda jackan som hade ordentlig huva var skidjackan och det var inte förrän jag steg in i hissen och såg min förskräckliga spegelbild som jag insåg att jag inte skulle få livstid, jag skulle få dödsstraff om stilpolisen såg mig. Efter dagisrundan gav jag mig av till posten. Jag är inte förvånad att Ulf Dahlsten liberaliserade och slog igen bygget redan på 1990-talet i Sverige. Vad väntar belagarna på? Jag var tvungen att skicka ett rekommenderat brev och jag hade dragit ut på detta postenbesök i flera dagar. Jag stod och väntade på min tur i en halvtimme. Det droppade om min fula, gamla skidjacka, till slut stod jag i en stor pöl på postengolvet som om jag kissat på mig. När jag äntligen fick iväg brevet bar det vidare till svenska ambassaden. Jag har förnyat mitt pass och skulle bara svänga förbi lite flyktigt och hämta upp det. En ca 35 minuters omväg. När jag kom dit insåg jag att ambassaden har stängt på fredagar. Jag visste detta, men plockade inte fram den enkla detaljinformationen i tid. Jag skyller på regnet. Och skidjackan. Som en dränkt katt klev jag in på jobbet, två timmar försenad och 10 år äldre. "You look so aggressive", sa kollegan. Jag ägnade resten av dagen att drömma om ett hett bad och ett glas champagne men när jag kom hem på kvällen hade badrummet svämmat över pga en läcka i våningen ovanför och säkringen gick, inte bara i badrummet men även i köket. Tur i oturen att det var kallt ute så att jag kunde ställa ut maten på balkongen. Vår concièrge var redan berusad (jag klandrar honom inte) och påstod att han inte kunde få tag på elektrikern. När barnen skulle läggas märkte jag att elementen var iskalla i både deras och vårt rum så jag skapade ett provisoriskt zigenar-, förlåt, romaläger i gästrummet där alla till sist somnade utmattade.

Jag får sitta solbränd i en hotellobby och pluta med munnen i minimal top någon annan gång. Scarlett ser bara så behagligt het ut på den här bilden att jag vill vara där och vara henne.

Stilikon

Igår över en frukost sa min kompis som alltid uttrycker sig så underbart:
"Jag har en sak att erkänna för dig. Jag har tänkt att berätta det länge men det har inte blivit av."
"Jaha?"
"Jag har gjort en cut and paste på dina Tod's."

Tacka fan för det! De är ju snygga som synden. Då är allt tillåtet.

Mors lilla Olle

När man bor i en stad där det alltid regnar är dessa en stor tröst. Tillsammans med en Barbour, en sidenscarf och en lunch på Pain Quotidien så är saken klar. La vie est belle.

And the winner is

Nu har vi beställt vår vackra bröllopspresent. Efter många timmar på Selfridge's källarplan på Regent Street dök plötsligt denna vackra servis upp och jag blev kär. Det är Waterford, dvs klassiskt, brittiskt. Det är Marc Jacobs, dvs kontemporärt, city chict. Vilken kombination. Vilken vinnare. Ladies and gentlemen.

Nu ska vi bara se till att bjuda hem 15 pers och inte tappa en enda tallrik i stengolvet. Jag läste precis på en elak hemsida att handdisk rekommenderas. Det är en liten detalj som engelsmannen inte behöver få reda på. Just yet.

TUSEN TACK!!!

Dagens outfit

Tennisarm, sju oönskade kilon och betongkeps.

Allt från Balenciaga.

Ni är härmed inbjudna...

På mitt cocktailparty är isen gjord på färskt källvatten. Ishinken kommer från Christofle. Det är något vulgärt över Christofles ishinkar. Vulgärt och gammaldags. Banalt. Jag vet inte om Christofle även tillverkar shakers men en sådan behövs för rätt temperatur och perfekt blandning. Det låter så behagligt när dryck träffar is.

Jag serverar naturligtvis champagne, raffinerade blanc de blancs. Det finns ett rejält whiskyutbud för de som vill.

Vodka är vackert. Vodka är så rent, så oskuldsfullt och ärligt. Jag är svag för ABSOLUT i alla dess former och smaker. Mindre oskuldsfullt är det röda vinet. De som vill ha rött vin på mitt cocktailparty ska få det. Men inte vilka röda viner som helst. Bara de robusta, de stolta och oklanderliga. Äldre och mörka, som franska gentlemen på Viagra.

Behöver jag säga att jag serverar gin och tonic? Gin och tonic med citronskivor skurna med mycket vass egg? Ginen dominerar förstås, den är stark. Den biter tillbaka. Ingenting för ynkryggar. Ingenting sött och ingenting sliskigt.

På mitt cocktailparty spottar ingen i glasen, de är för betydande. Glasen alltså. Handdiskade och blänkande. Ett glas i handen gör gästen vackrare. Vi skålar i kristall. Råvarorna är lika viktiga som drycken. Det är färsk frukt i cocktailen och snittarna är varma. De är dessutom små så att de går att äta snyggt. Jag vill inte att någon ska spilla.

Har jag sagt att det är smoking? Man måste ha smoking på mitt cocktailparty. Kemtvättad smoking. På borden ligger vita, stärkta linnedukar. Ljusa, krispiga, outslagna tulpaner står i glasvaser. Öppen spis och knastrande brasa. Höga Loboutinklackar, långa ben, pärlhalsband och uppsatt hår.

Långt där nere lyser Central Parks lyktor i mörkret. Det doftar No 5 och after shave. Man talar lågmält. Åtminstone till en början. Miles Davis går som en röd tråd genom natten. Flamenco Sketches och It Never Entered My Mind. Korslagda ben och belåtenhet. Glittrande ögon och välbehag. Höga ljusstakar och brinnande vekar.

Vi. Och ni.

Oss nördar emellan

Den digitala busskylten krånglade. Först stod det att bussen skulle komma om elva minuter, sedan stod det fem, sedan stod det elva igen. Jag himlade med ögonen till mannen som stod bredvid och väntade på samma buss. Han hade snälla ögon men såg lite skabbig ut i övrigt. Som en student.

Han tog ett initiativ till konversation:
"Är du från Finland?"
"Nej, jag är svensk. Men det är väl samma sak för dig", skämtade jag.
"Oh, nej. Ett helt annat språk, en helt annan kultur."
"Ja", sa jag avmätt. "Du har rätt."

"Jobbar du på Kommissionen?"
"Ja, det gör jag. Och jag är sen", sa jag urskuldande och sneglade upp mot klockan i busskuren. Den visade på halv tio.
"På Kommissionen kan man väl komma och gå som man vill?", sa den skabbige.
"Nej, inte riktigt", sa jag.

Bussen kom. Vi klev på. Det var trångt. Vi var tvungna att stå nära varandra. Han tog av sig sin mössa och håret var så fett att det såg blött ut. Han hade inte rakat sig på ett tag. Han luktade oduschad. Det var nog en vecka sedan. Give or take.

"Vad jobbar du med på Kommissionen?
"Innovationsfrågor och IT-forskning."
"Jag pluggade systemvetenskap på universitetet. Jag är också nörd", sa han leende och tittade på mig som om vi hade något gemensamt. Jag tittade oförstående tillbaka.
"Jag arbetar mer med policyfrågor, vi tar in experter för de tekniska bitarna" sa jag som för att understryka avståndet mellan oss.
"Ja, men du måste väl ha lite baskunskap i alla fall. Du vet väl hur en fiberkabel ser ut?"
"Ja, det gör jag."
"Då så", sa han.
Det var tyst en stund. Bussen masade sig fram i morgonrusningen.
"Gissa vad jag kommer ifrån", sa han utmanande.
"Du är spanjor" sa jag.
"Ja, tänk att du hörde det. Det är nästan inga som hör att jag har en accent."
"Nähä", sa jag.
Också kom det:
"Har du lust att ta en kaffe någon gång. Oss nördar emellan?!" Han log och gav mig den där blicken av samförstånd igen, som om vi hörde ihop.
"Nej tack", sa jag.
Han fnissade till och en tjock sträng snor lämnade hans ena näsborre och fastnade på hans orakade haka.
"Jag ska gå av här", sa han.
"Ha en bra dag", sa jag och vinkade åt honom när han klev av.

Jag måste nog anlita en sådan där peronal shopper på Nichs. Kanske byta frisyr. Jag skulle köpt den där kappan på rean. Var såg jag den där annonsen om tandblekning? Skulle det inte passa med en solsemester snart, lite bränna skulle faktiskt inte skada.

On top to the top

Dear Milou,

Thank you for the interest you have shown in being recruited in a Cabinet. We invite you to register your application on the EU CV online page, this being the fastest and most effective way of bringing your CV to the attention of Heads of Cabinet of the future Commission. They will contact you directly in case of interest.

Tala bara om för mig vem jag ska ligga med.

Ut i kylan

Det är kallt ute. Det är så där vidrigt fuktigt som det bara kan vara i Bryssel i januari. Men jag trotsar och promenerar hem ikväll. Det har jag bestämt.

Generationsklyftor

När jag var 16 år och på språkresa i England fejkade jag ett ID-kort så att jag kunde gå på puben och dricka vodka tonics med 25-åriga killar. Jag övertalade mamma att spendera nyår i London fyra år i rad. Under studentskivetiden tog vi aldrig sista pendeln hem på kvällen utan alltid den första morgonen efter. Jag har frågat mamma hur hon vågade släppa mig fri på det viset. Jag var trots allt ett väldigt naivt och väldigt nyfiket barn. Mamma har svarat att det var mycket enkelt. Hon litade på mig.

Vi pratar ofta om den här tiden och drar en suck av lättnad att ingenting hände, att jag faktiskt tog mig välbevarad ur tonåren (och årtiondet som följde!). Mitt hjärta krossades några gånger, jag missade några pendeltåg och en och annan buss, jag satt på Strömkajen till gryningen när jag inte hade råd med taxin till efterfesten, men jag gick hel ur det.

Hur blir det när A blir tonåring kan man undra? Jag vill nog bara låsa in henne så att hon aldrig kan hitta på något bus, aldrig fejka ett ID-kort, aldrig dricka vodka tonics med oborstade engelsmän på puben. Det är svårt att föreställa sig att jag faktiskt tillhör en annan generation än mina barn. Att deras samhälle ser annorlunda ut än mitt och att deras problem skiljer sig från mina. Att jag inte kommer att ha förmågan att alltid förstå dem, att vi inte kommer att tala samma språk. Jag tror mina barn kommer att kritisera oss för att vi skaffade dem så sent. Att vi har berövat dem tillgången till deras mor- och farföräldrar. Vad kan jag svara på den kritiken? Mamma och pappa ville vara tonåringar så länge som det bara var möjligt, gumman. Det måste du förstå.

Scrapbook findings

Konsten att bryta en trend eller två

Av olika anledningar blev jag ombedd att vila i ungefär ett år. Det har inneburit att jag mer än gärna undvikit allt vad fysisk aktivitet heter och skyllt på doctor's order. Nu har krafterna återvänt och jag har vilat klart. Jag har gått upp 7 kg sedan mitt bröllop för fyra månader sedan och jag har insett att det är dags att ta sig i den där berömda kragen innan det verkligen är för sent.

Men det är lättare sagt än gjort att vända trenden. Jag måste helt enkelt ge mig ut i spåret igen, även om det är motigt och kommer att göra extremt ont. Jag längtar efter stunden efteråt, när springturen ger energi och långpromenaden piggar upp. Det var så längesedan jag hade den känslan. Jag har sakta men säkert börjat återupptäcka och återuppväcka min kropp och mina stackars förtvinade muskler.

Jag försöker att promenera hem från jobbet till exempel. Det är en 50 minuters promenad, alldeles lagom för att producera lite endorfiner på kvällen. Jag har också upptäckt WiiFit, vardagsrummets babygym. Ni som tränar under normala omständigheter skrattar åt det här, men jag måste säga att de där minimala yogaövningarna på några minuter i taget har hjälpt mig upp ur soffan, där jag legat och småfrusit under en yllefilt sedan kylan slog till. Det är en stor framgång.

Jag har också tagit steget att sluta dricka vin under veckorna. Det kan låta enkelt, men när jag upptäckte att jul och nyårsledigheten faktiskt blev en nödvändig paus från mitt vardagliga alkoholintag insåg jag att något måste göras. På väg mot ett friskare liv? Vare sig jag vill eller inte måste det i alla fall ske en förändring.

Jag återkommer om några veckor och berättar hur det går. Om det går.

I nöd och lust

"I could quit my job and we could spend more time together."

Jag tittar på engelsmannen som om han skämtar och säger panikslaget: "Hur skulle det gå? We have never spent time together!"

Det var dagens sanning.

The thing around your neck

Chimamanda Ngozi Adichie skriver i The Thing Around Your Neck:

"You wanted to write because you had stories to tell. You wanted to write about the surprising openness of people in America, how eagerly they told you about their mother fighting cancer, about their sister-in-law's preemie, the kinds of things that one should hide or should reveal only to the family members who wished them well. You wanted to write about the way people left so much food on their plates and crumpled a few dollar bills down, as though it was an offering, expiation for the wasted food. You wanted to write about the child who started to cry and pull at her blond hair and push the menus off the table and instead of the parents making her shut up, they pleaded with her, a child of perhaps five years old, and then they all got up and left. You wanted to write about rich people who wore shabby clothes and tattered sneakers, who looked like the night watchmen in front of the large compounds in Lagos. You wanted to write that rich Americans were thin and poor Americans were fat and that many did not have a big house and a big car. You still were not sure about the guns, though, because they might have them inside their pockets."

Läs den.

Vår värld

Varför är det så svårt att förstå omfattningen av Haitis jordskalv? Ett i raden av löp. 100 000 döda. 100 000. Så tittar jag i barskåpet och grämer mig över att Baileysen är slut. Det är tur att det finns gin.

Ibland behövs inga ord

Another foolish dream

Nu har köldknäppen över stackars mellaneuropa varat i en månad. Det snöar. Kylan biter sig fast i husfasader och illa isolerade byggnader. Det är kallt på bussen, på jobbet, hemma.

Jag vet att jag inte bör, men ändå kan jag inte låta bli att drömma om en sommar:

Google
Sökord: all inclusive five star resorts
Lanzarote, Sardinia, Mallorca
Kids club
Sea view
Mini bar
AirCo

Du, jag och butlern.

Lokko och jag

En gång i tiden när Andres Lokko var het och jag var ung, satt jag bredvid honom på Jerry Seinfelds ståuppshow på Cirkus.

(Jerry undrade om amerikaner var så sällsynta i Sverige att de bara fick uppträda på cirkus.)

Jag vet inte vad det var med Lokkos dragningskraft men jag befann mig ofta vid hans sida, i baren på Blacknuss, i toalettkön på Tranan och på femtonde raden på Cirkus. Jag gjorde förstås ingen deal av det, mer än att jag fick bekräftat att jag geografiskt sett stod mycket nära Stockholms hipelit och det räckte ganska långt för en vilsen, framåtsträvande 21-åring från förorten. Jag läste mig till mina åsikter i DN Söndag och The Face, jag bläddrade mig igenom Martin J och Conny Cs skivsamlingar för att förvissa mig om att jag var någorlunda rätt ute och jag sneglade på Camilla Henemarks skor i trängseln på Lollipop (detta var innan hon blev socialdemokrat, knarkare och uteliggare, dvs när hon fortfarande bar skor!).

Jag hade sett varje onsdagsavsnitt av Seinfeld sedan begynnelsen, jag spelade in på VHS och såg dem igen och min lycka var förstås fullkomlig när Jerry intog Djurgårdscenen. Jag stod upp och jag jublade. Det gjorde inte Lokko. Han satt med korslagda ben, huvudet på sned och tuggade på en tandpetare. Jag tvekade något, det kändes inte helt hipt korrekt att ge stående ovationer när kungen av nu satt tillbakalutad med huvudet på sned. Men sedan mötte jag Seinfelds blick och jag valde sida.

Andres Lokko har klippt håret och bor i Notting Hill. Jag ser honom ibland där han släntrar omkring på gatorna men han ser förstås aldrig mig. Jerry och jag däremot, vi utbyter alltid blickar i morgondiset på Upper West.

After after shave

Min kollega fick nog en ny after shave i julklapp men ingen talade om för honom att den luktar ganska starkt och att han nog bör snåla lite med inklappningen. Kanske ska jag?

"Excusez-moi, Pascal, mais votre after shave (fransk brytning) est très... dominante. Ou éminante. Éminante, Pascal, non?"
"Stop speaking French, Milou. You know I never understand you."
"But how will I ever learn?"
"Sleep with me, then you will learn fast. Really fast."
"Mais Pascal, that is against the rules."
"Start speaking French, Milou. There is no such thing as against the rules in my language."

Working for one of the European Institutions is much more than a job. It's our future.

Om jämställdhet

Det går inte, jag kan inte vara hemma. Jag kunde inte ens vara hemma när jag var mammaledig. Jag var mammaledig i 20 veckor. Jag har problem med hushållsarbete. Det är sysslor jag helst undviker. För att det är tråkigt, otacksamt, intetsägande och enahanda. Framför allt otacksamt. Särskilt i vårt hem där alla glatt bidrar till rådande kaos.

Vad händer med jämställdheten när jag slutar jobba? Jag har svårt för jämställdhet. Jag vet inte vad det är. Min terapeut har förklarat att det minsann beror på att jag växte upp utan pappa. Att jag inte hade möjlighet att relatera till två parallella vuxenroller. Minsann. Hemma tog vi individuellt ansvar, ungefär som moderaterna.

Min hemsnickrade jämställdhet innebär att vi fattar gemensamma beslut, jag och engelsmannen. Att vi tillsammans löser problem och finner vägar som passar oss båda, som passar familjen. Vem som dammsuger, diskar eller bäddar sängen är totalt ointressant för oss. I vårt hem gör någon annan det. När jag slutar jobba om tre månader finns det ingen anledning att fortsätta betala för de tjänsterna. Till och med jag tycker det är orimligt att sitta i soffan och rulla tummarna samtidigt som soppåsar töms, speglar putsas och barnkläder stryks. Särskilt vid avsaknad av egen inkomst. Då blir det mitt arbete. Engelsmannen är ju aldrig hemma.

Blir hushållsarbetet en jämställdhetsfråga då? Jag kommer att sitta i soffan och rulla tummarna hela dagarna, engelsmannen kommer som vanligt att jobba i all världens tidzoner. Den som hinner gör jobbet. Jag hinner. Jag har tid. Jag har all tid i världen. Är det jämställt?

Åh nej.

Jag kommer plötsligt att märka engelsmannens frånvaro. När kommer du hem ikväll? Måste du åka till Tokyo nu igen? Du var ju precis i New York! Jag vill inte ha en till tax free parfym, jag vill att du städar badrummet!

Jag måste döpa om bloggen: Milou och brist på karriären. Det får den heta. Det låter bra.

Hur gör vi med pengarna? Ska jag få månadspeng nu? Ska jag redovisa för mina utlägg med kvitton som underlag? Hur stor budget bör jag förhandla mig till?

Vad ska jag prata om vid middagsbordet?

Det borde vara lättare att hitta ett jobb än att anpassa sig till det där komplicerade livet.

Pep talk

"Ja men, tänk om jag inte hittar ett nytt jobb. Vad gör jag då?"
Jag och engelsmannen sitter vid middagsbordet och äter pasta.
"Du har inget att oroa dig över", säger han. "Du är som Even Steven."
"Jaha", säger jag och snurrar på gaffeln.

Even Steven. Jaså han.