Milestone

Jaaa! Hon gjorde det! E drack en hel flaska ersättning efter 7,5 timmar utan mat. Och jag har D-kupa!

Stövlar på rea

På Marzio på Östermalm i Stockholm kan man verkligen hitta prisvärda skor. Det var dessutom rea när jag var där så det blev en hel stövelkoloni! Stövlar är löjligt dyra i Bryssel, jag har alltid svårt att hitta rätt, så det känns extra kul att ha hösten klar redan nu. För sjuttio procent av priset!!!

Stockholm shopping

Förstås, blev det sådant här i Stockholm också. Lite NK, Polarn och Pyret och Filippa K.

Geggamoja

E fick den här fina mössan av en god vän i Sverige! Jag kände inte till Geggamoja men det är en ljuvlig liten butik på Grevturegatan med fina barnkläder. De har en bra nätshop också. De får ett extra plus av mig för att några av barnmodellerna är färgade! Sådant gillar jag! Förstås!

Så typiskt härligt friluftsvenskt att döpa märket till geggamoja, men bra för oss, för mina barn hade aldrig hört ordet förut. Asfalt, övergångställe och avgaser är mer frekventa ord i det här hushållet.

Nej, usch. Nu fick jag hemlängtan. Igen.

Vardag igen

Tillbaka i Bryssel efter underbara stockholmsdagar! Det blev en lyxig blandning av hotellfrukostar med engelsmannen, vinluncher med kompisar, shopping och svensk TV. Nu är jag tillbaka i den inte lika idylliska vardagen. Det började dåligt redan i morse då jag fick läxa upp en trubbig A som inte ville borsta tänderna. Jag har dessutom bestämt mig för att lära E ta flaskan. Och det finns ju bara en väg att gå. Den slingrigt svåra vägen som att låta A gå hungrig. Hon sitter här bredvid nu och sjunger sin klagan. Hon har inte ätit på sex timmar. Det gör ont i mammahjärtat och brösten håller på att sprängas. Jag förstår varför Gud gav de biologiska attributen till kvinnan. En man skulle aldrig klara detta. Men jag kan... Nog.

In a Sthlm state of mind

Imorgon åker jag till Stockholm. Det är ofattbart underbart. Snart sitter jag där på Sturehof och äter deras businesslunch medan E sover sött i vagnen. Den lilla nätta Bugaboon som alla gäster och hovmästare välkomnar med största famnen!

Det blir en snabbvisit, men jag bara måste. Hej grus och snöslask, hej alla oartiga män, hej ingen alkohol på ICA, hej inga spontandrinkar efter jobbet, hej foie gras som bara säljs på NK. JAG HAR SAKNAT ER!!! Men nu kommer jag.

Handen som gungar vaggan

Vad tror ni om det här? Har jag glömt något? Jag vill ju inte fråga rent ut om de kan jobba jämt. Eller säga att de inte får vara för snygga. Hahaha!

Target: Svenska Kyrkan

Vi är en brittisk-svensk familj i Uccle som söker en ansvarsfull och initiativrik barnvakt som kan ta hand om vår 6-månaders bebis på tisdagar och torsdagar mellan 09.00-15.00. Vi behöver också hjälp med barnpassning till vår 4-åring och 6-åring, efter skolan, på helger eller kvällar, vid behov och enligt överenskommelse.

Vi söker dig som är över 18 år, barnkär, mogen, ansvarstagande, initiativrik och sportig.

Tidigare erfarenhet av barnpassning och bebisar (med referenser) är ett krav.

Mänskligt?

Vi har slutat med skolskjutsen för V och det pays off. Min schoolrun är numera över två timmar lång och idag gled jag i mina allra smalaste Levis Curve Id (eller... Det finns ett par till i garderoben, men de har jag liksom aldrig kommit i). Jag hade glömt hur oerhört bekväma de är.

Är det inte intressant, att det som ter sig så viktigt en dag, är totalt oväsentligt en annan. Förra veckan började en leverfläck på magen att blöda. Jag tog genast kontakt med min läkare som efter att ha tittat på den, direkt bokade en tid med en dermatolog. Min oro var oöverstiglig. Jag som solat solarium som en dåre i mina tonår, jag som älskar solen fast jag är så ljus, jag som bränt mig oräkneliga gånger. Jag läste på nätet och det var ju uppenbart vad en blödande leverfläck var symptom på. Och ni vet den där känslan, av ett Facebookens timeline, att man efter tiden hos doktorn inte riktigt vet hur livet kommer att se ut. Och man vill inte prata med någon, inte riktigt planera något förrän man är ute på andra sidan. Ute på andra sidan beskedet. I mitt fall var dermatologen inte orolig, men jag måste göra ett återbesök om två månader. Leverfläcken hade efter blödningen torkat ihop och ramlat av, så hon kunde inte utföra en biopsi.

Så nu sitter jag här i soffan och gläder mig åt att jag bär ett par Levis Curve ID. Löjligt är det, men antagligen ganska mänskligt.

Pretending

I morse var det -11 så jag gjorde en somrig sallad med lite take away till lunch och låtsades att det var juni månad. Det hjälpte föga. Lägenheten är fortfarande lika dåligt isolerad.

Keson i kylen leder väg

Engelsmannen har åkt på jobb igen. Han blir borta så länge så svärmor flygits in för att hjälpa till. Men han kommer hem innan keson i kylskåpet går ut, enligt bäst föredatum. I det finner jag tröst.

När svärmor är här får jag passa på. Idag passade jag på att gå på en pretty wet vinlunch. Jag fick så dåligt samvete att jag blev tvungen att köpa tulpaner på vägen hem. För att kompensera lite. Kompensera präktigheten. Eller bristen på. Imorgon är det ny lunch inbokad. Blir det liljor eller rosor, kan man undra.

Livspussel med nya bitar

Snart har jag varit hemma i två år. Jag hade 24 månader sparad mammaledighet från Försäkringskassan, också kom E och jag har fyllt på potten ytterligare! Men det börjar suga i jobbtarmen, vare sig jag vill eller inte. Jag försöker ständigt förklara detta för min mamma, men jag lyckas aldrig. Mamma, med sina härligt nordiska värderingar och samhällsjälvklarheter att man ska dela på tiden, att om den ena lämnar, ska den andra hämta etc. Enligt henne kan man lämna kontoret i tid för att umgås med sina barn och ändå göra ett heltidsjobb. Jag och engelsmannen tittar uppgivet på varandra och hasplar ur oss varsitt "but"... För i den här omoderna, konservativa staden, i alla fall på de jobb jag känner till, kan man inte gå hem på eftermiddagen. Och när kontoret innefattar en kuperad stad på andra sidan Atlanten och några andra städer där emellan, då kan man heller inte gå hem på eftermiddagen.

Jag pratar med mina arbetande mammavänner, och när jag säger att jag vill börja jobba snart, säger de: "you are brave". Och då blir jag lite rädd och kommer ihåg hur våra liv såg ut innan jag kom på att jag förbarmats med Svea Rikes föräldrarförsäkring. Jag hukar nästan för tanken att stressa livet ur mig och mina barn. Är det verkligen möjligt?

På skolgården träffar jag en av mammorna som jag vet har liknande bakgrund som jag, hon har gjort några år som konsult, sedan några år på EU-Kommissionen och är nu direktör för ett spanskt forskningskonsortium. Jag undrar om hon har lust att titta på mitt CV någon dag och kanske ge lite tips och råd om vad som händer kring Schumanrondellen just nu. Hon blir jätteglad och smickrad, säger hon. "Jag var själv i din situation för bara två år sedan, självklart ska vi träffas och diskutera. Du kan väl komma in till kontoret någon dag?"

Jag blir lika glad och smickrad och hoppet tänds för mitt inre igen. Det är dags att bygga vidare i livspusslet. Jag ska bara amma först!

Chores wars

Jag låter någon annan sätta ord på min tankar idag:

If there was one time in my marriage when life felt the most unfair, it was during the witching hour. When our children were young and I was working from home, I would relieve our babysitter at 5 p.m. and start to feed and bathe our 3-year-old and 6-month-old and begin various pre-bedtime rituals. By 6 p.m., this thought would be running through my head: If my husband doesn't come home from the office soon to help, I'm going to lose my mind. By 7 p.m., my panic would turn to anger: Do I have to do everything? Each minute before his arrival seemed like an eternity, my task much more onerous than the pressure he was facing to make daily deadlines. Was our parenting arrangement altering my perception of time — and virtually guaranteeing that I'd be pissed off when he got home?

Read more: http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,2084582,00.html#ixzz1lECnJ7sb