Läste på nätet

"Eventuellt kan du behöva smärtlindring under förlossningen."

No shit.

Inte riktigt i linje...

Fact. Sam Tyler is a cockheaded gitshit, a twatwanker, a coward and a gay. On top of it all, he is so rank, like, a total minger.

Jag ville ju läsa Dawn French A Tiny Bit Marvellous för att den bl a var "a brilliant observed, very funny novel of family life". Tills jag insåg att familjen består av två hopplösa tonåringar, och att jag i framtiden kommer att behöva bemästra tre tonåringar samtidigt, och att jag nu har svårt att hantera en treårings irrationella uppförande, och att jag förstår efter bara några sidor in i boken att barns irrationella beteende kanske avtar, men kommer igen med full sving om några år... Så jag lägger ned läsningen för tillfället för att jag tycker att jag har nog som det är. Istället sträckläser jag En Dag av David Nicholls och tycker att brustna hjärtan, knark och livsval är lite mer lättsmält. Att rekommendera, innan filmen kommer ut med allas vår Anne Hathaway.

Much ado about nothing

Barnen på en veckas Londonäventyr, mamma på väg tillbaka till Stockholm, engelsmannen i en taxi till Heathrow, sedan L.A, jag står i badrummet i Bryssel och plötsligt sipprar en klar vätska nedför mina ben. Inte som förra gången då det kändes som en vattenballong spräcktes. Bara ett odefinierbart, förvirrande sipper. Jag står där, mitt i vitkaklet i flera minuter. Jag vill inte ringa min doktor, vill inte oroa varken mamma eller engelsman i onödan, vill definitivt inte gå upp till sjukhuset. Jag avskyr much ado about nothing och det är trots allt tredje gången jag gör det här. Borde veta. Jag tar mamma på lunch istället, tänker att om det fortsätter sippra, då går jag upp till BB för en fostervattensanalys. Medan mamma dricker sin iskalla Chablis i solskenet försöker jag koncentrera mig på mina grillade grönsaker, men allt jag kan tänka på är hur engelsmannen boardar till Kalifornien medan mina värkar drar igång. Jag ringer sjukhuset och förklarar situationen, de ber mig komma förbi för säkerhets skull. Mamma tar mig i handen.

Falskt alarm. Jag ber alla sköterskor om ursäkt tio gånger för att jag tog upp deras dyrbara tid. De ler snällt och säger att vi ses snart igen. Den erfarna tvåbarnsmamman vinkar av sin egen mamma och fäller en tår. Det känns lite ensamt, lite läskigt och mycket, mycket spännande.

Vargtimmen ToR

Fredag natt och engelsmannen försöker ljudlöst lägga sig bredvid mig i största dubbelsängen efter en rad conference calls med andra sidan Atlanten. Det dröjer två minuter, sedan är Blackberryn igång. Knäpp, knäpp, knäpp. Följdfrågor. Jag försöker ligga kvar i sömnen, försöker ignorera halsbrännan, stickningarna i höften och orosmolnen som plötsligt hopar sig över sängkammaren. Knäpp, knäpp, knäpp. Jag ber honom stänga av, koppla ned, logga ut eller vad fan det nu är som krävs för att tysta amerikanerna. Han gör som jag säger men jag har redan anlänt till hamnen dit alla stackare vistas i vargtimmen. Långt där bak i hjärnan är det något som säger mig att båten tillbaka till sömnen inte avgår förrän vid 06-tiden. Det är bara att ställa sig i klungan av zombies eller planlöst vandra omkring bland bråtet tills man välsignas igen, av det där tillståndet som gör en någorlunda acceptabel dagtid.

Det sparkas betryggande i magen. Alltid något. Jag är i alla fall inte ensam, även om tystnaden, mörkret och stillheten gör allt för att jag ska känna mig så.

Kortfattad analys av läget i London

Om jag skulle loota en londonbutik skulle jag inte välja Debenhams. Där kan man ju lika gärna köpa grejerna! 3 för priset av 2. Ständigt!

Nytt

H&M på Selfridge's? Ja, varför inte.

I smeten

Förra veckan var det optimistjollar och sillunch. Den här veckan är det luxemburgregistrerade Cayennes och clubsandwich. Jag gillar båda, men i det sengravida tillståndet svävar man ändock ovanför alla samhällets skeenden och orkar knappt reflektera över olikheterna. Lika bra det.

Jag vinkar av engelsmannen som ska till San Fransisco. Vi ska inte träffas på en vecka och han verkar munter och lite lättad. Själv kan jag inte ens framkalla en bild av mig själv, om det var jag, som skulle sitta i en bekväm flygplansfåtölj och bli serverad champagne i 12 timmar. Jag vet att det är jobb, att det är krav, att det kan bli svettigt. Men ändå... Privilegiet att få träda in i en annan värld, en värld där brödsmulor tar hand om sig själva, där en natts ostörd sömn är möjlig och där vuxna människor är i majoritet. Där man ringer hem för att höra hur bra barnen haft det och hur mycket de åt till middag. Båda befinner vi oss mitt i smeten, det är bara olika smetar just nu. Själv svävar jag emellertid lite ovanför. Lika bra det.