Terapi som terapi

Jag bara råkade gå in på MAC på Place Stephanie. Jag stod och väntade på spårvagnen men den kom inte. När den väl kom var den proppfull och MACs dörrar var så där inbjudande... öppna. En dansk make up artist på 1,80 förbarmade sig över mig: lite mineralpuder, lite rouge, lite ögonbrynspenna, ögonskugga och läppglans. Bara så där. Spontant, avslappnat och dyrt. Retail therapy at its best.

Blött och kladdigt

Så var det dags för potträning. A måste vara torr i september när hon börjar i maternelle (2,5 år). Jag har totalt förträngt hur vi gick till väga när V skulle introduceras till toalettvärlden men jag undviker denna process in i det längsta. Det blir ju så väldigt blött och kladdigt, så många falska alarm och så lite tid för Facebook. Det här är enda gången som jag känner mig nöjd att jag inte slog till på den där vackra mattan från Rug Company i vintras. Inte förrän alla i familjen är rumsrena. Det kan ta ett tag.

Coaching

"Du måste lära dig att vara medioker", säger hon med sin provocerande blick.
"Svär inte", säger jag.

Villkorslös kärlek

De möttes av en slump utanför hans jobb på Söder. Hon var oförklarligt förberedd och föreslog en kaffe. De promenerade ned till Strömkajen. De satte sig på en bänk. Kaffet var sedan länge glömt. De blickade ut över vattnet. Stockholm var smärtsamt vackert. Hon ville påpeka skönheten men visste att han visste. Det var han som alltid vetat att Stockholm var storslaget. Hon sa att hon önskade att det fanns en sfär de kunde få existera i. Livet är för kort för att redan ha konsumerat varandra. Jag menar inte som älskare, bara som ett "vi". Hon behövde inte förklara. En gång var deras lojalitet riktad till varandra. Det fanns inga tvivel. Han satt tyst. Han såg inte på henne. Hon ville att han skulle prata. Hon ville ha en ledtråd på hans känslor. Som alltid krävde hon hans uppmärksamhet. Som läste han hennes tankar sa han att du har ingen aning. Hon drog efter andan. Hon hade hört det förr. Det var alltid lika förvirrande. En taxi stod parkerad vid övergångsstället. Heather Nova sjöng ur BOSE-högtalarna. Taxichauffören iakttog dem. Men han visste inte. Han visste inte att där satt han och hon och en gång älskade de varandra. En gång älskade de varandra villkorslöst.

Ordningen är återställd

Veckan innan vi åkte till Ghana ställde jag mig frågan hur tryggt Ghana International Airlines var. Well, inte alls särskilt tryggt. Företaget har gått i konkurs (eller något, har faktiskt inte läst på) och vårt flyg i lördags var inställt. En kär moster i Accra som jobbar för BA fixade biljetter framför skynket så vi eskorterades hem till Europa in style(Cameron håller inte med om det där med UK och Europa, jag vet).

Vi är hemma igen. Jag har gått ned 3 kg på två veckor. Hej Molton Brown, hej jordgubbssmoothie, hej Nespresso och hej vinkällaren. Engelsmannen är redan i Paris. Ordningen är återställd. J'adore.

Ny kunskap

Jag har besökt Elmina Castle i Cape Coast. Slottet restes av Portugiserna på 1400-talet och användes först som handelscentrum för varor, senare blev det Afrikas främsta tillhåll för slavhandel. Jag fick en guidad tur och ny, ovärderlig kunskap. Jag hade kunnat åkt till Ghana bara för detta. Ni måste också!!

Hoppas ingen hörde

Vi är på släktlunch. När jag tar V till toaletten passerar vi ett sovrum där en gammal mormor ligger och vilar i en säng. Jag får veta senare att hon fyller 100 i juni. V stannar i dörren och tittar länge på den gamla darriga damen. Sedan frågar han:
"Är hon död, mamma?"

Kaniner och apor

Mellan dagens alla toalettbesök är barnen överlyckliga: grannen har en kanin. Idag frågade grindvakten om vi ville komma över och mata den.
"De har en apa också", säger han. "Vill ni se apan?"
Barnen verkar måttligt intresserade men följer med honom till baksidan på huset. Mycket riktigt. Där sitter en stackars apa i koppel och äter mango. Han hostar och ser arg ut när vi närmar oss.
"Hon är inte särskilt snäll", konstaterar vakten.
"Apa, apa", ropar A, glad över ett ord hon faktiskt kan.
"Var är kaninen?" undrar V.

Inte är det vinterkräksjukan i alla fall, +36

Jag blir vansinnig. Nu har V börjat kräkas också. Ska det aldrig ta slut? Vi planerar att åka till Cape Coast imorgon och stanna på en resort vid havet över natten. Vi får väl se...

Ensuite bedroom

Det var ju bra att vi fick ett rum med ensuite. Det är både privat och praktiskt. Tills alla fick magsjuka. Nu är det bara... praktiskt.

Intressanta incidenter II

A sitter i köket och dricker juice. Hon svettas på nästippen. Det har hon gjort sedan vi kom hit. Plötsligt faller hon handlöst i golvet med glaset i handen som krossas under henne. Hon blöder lite på handleden efter glassplittret och jag förtränger genast tanken på hur illa det kunde ha gått. Hushållerskan kommer snabbt in och sopar sammanbitet, lägger det trasiga glaset direkt i soppåsen. Någon timme senare söker hon upp mig på terassen. "Jag har så ont i mitt ben", säger hon. Hon visar mig ett stort sår, fyra cm långt och säkert en cm djupt. Hon har skurit sig på glaset som A krossade. Vi går ut i köket för att leta efter plåster. Hushållerskan går till kylskåpet, tar ut mjölkpaketet och häller mjölk direkt i såret. Jag ropar på svärmor.

Intressanta incidenter

"Vill ni ha något tvättat?", frågar hushållerskan.
"Gärna", svarar jag lättat och ger henne en plastpåse med smutstvätt. Sedan upptäcker jag att det inte finns någon tvättmaskin, att hon faktiskt tvättar allt för hand.
"Jag behöver prata med dig", säger hon uppfordrande samma eftermiddag.
"Kom med mig." Vi går ut på baksidan där hennes två stora kar med tvätt står i solgasset. Våra kläder hänger redan och torkar på tvättlinan. Hon ger mig min plastpåse och ser på mig allvarsamt. "Vill du verkligen att jag ska tvätta de där?" Jag ser ner i påsen och ser mina egna använda underkläder.
"Nej, självklart inte", säger jag snabbt, som om jag gjort ett misstag.

Enchanting

Idag ska vi besöka Labadi beach. Leka vid strandkanten, lyssna på lite raga jam och bara njuta av denna förtrollande stad.

Första intryck

Idag har vi varit på engelsmannens kusins bröllop. Jag har sett så många fashion statements idag att jag knappt kan räkna dem, men jag är den första som besöker skräddaren imorgon. Det var 600 gäster på bröllopsfesten. Tydligen betyder 200 inbjudna gäster inte 200 inbjudna gäster. Det betyder att man tar med sig de som faller en in, de som också vill fira ett nygift par. I vårt fall var det bara vår värdinna som fått en inbjudan, och arrangörerna fick oss (6 pers) på köpet. Men vi är ju ändå släkt!

Jag gillar redan det här landet. Jag har aldrig svettats så mycket i hela mitt liv, men det gör inte så mycket. Min inställning är att idag kommer jag att vara klibbig, också är jag det, och så gör det inte så mycket. Bara man duschar ofta.

Engelsmannens släkt är fantastiskt trevliga, det är svårt att beskriva i ord. Genuint glada att träffa oss. Så genuint att det känns i hjärtat. Om vi kunde ha en bråkdel av detta i Europa. En bråkdel av alla leenden och avstressad attityd... jag har bara varit har en dag. Men det är ett bra första intryck jag fått.

Accra är

Accra är hett. När vi landade var det +31 och klockan var bara 05.00 på morgonen. Men det är skont. Jag behöver bara tänka på den gågna vintern så uppskattar jag hettan.

Accra luktar. Det luktar damm, peppar och brasa. Jag suger i mig intrycken från den korta bilturen från flygplatsen, de små affärerna, de gula och svarta taxibilarna, fotgängarna. Vi bor i ett underbart hus med stengolv och terasser. Det är galler för fönstren, det är taggtråd på murarna och en stor låst grind framför infarten som vaktas 24 timmar om dygnet.

Accra smakar. Maten är som svärmors, stark, mustig och svettframkallande.

Allting är annorlunda, allting är så inte Europa.

Barnen har knappt sovit, de ar påverkade av värmen. Vi har AC men den ar inte på hela tiden. V klagar pa att det kliar överallt, i ögonen och på kroppen. Han frågar var poolen ligger. A kräktes två gånger i natt. Jag antar att det tar några dagar innan vi anpassar oss.

Betraktelser från ett flygplan II

Jag sitter på flyget till Accra. Barnen sover med huvudena på vardera av mina ben. Jag sitter i mitten, dricker vin och äter plantainchips. Det här är redan Afrika. Jag är den enda vita på hela planet, jag och barnen. Jag trodde det skulle kännas märkligt men det känns ingenting. Passagerarna är ovanligt glamourösa. Jag känner mig nedklädd i min tråkiga tunika och tråkiga tights. Det där nedklädda blev klart redan när vi kom till London. Jag visste att vi var bjudna på ett bröllop så jag packade en klänning. Logiskt! Jag visste inte att det traditionsenligt följer en serie middagar och luncher i samband med ett bröllop. Så jag provade varenda klänning i hela Wimbledon Village under två hysteriska timmar men hittade ingenting av intresse. Så nu sitter jag här på en Ghana International Airlinesflight med en klänning i bagaget och 400 tunikor och jag tänker att jag ända kommer att vara den dar rödflammiga och svettiga skandinaven, så det gör inte så mycket. Men så dricker jag vin också...

Om jag glömmer

Det här gamla Alla Hjärtans Dag-kortet har återvunnits ett antal gånger. Efter jobbiga bråk har det dykt upp, i min väska, vid sängkanten, vid badkarskanten och på balkongräcket, en gång instucket under kudden och försiktigt ihoprullat i en stövel. Varje gång har de där färgglada orden hjälpt till att läka diverse själsliga sår. Nu har jag ramat in dem och postat dem här. Om jag någon gång skulle glömma.

Alltid roar det någon

"Mamma ska inte jobba på ett tag, V. Jag ska hämta dig efter skolan nu. Jag ska laga middag och bada er på kvällarna."

... och inte stryka med vargflocken och hugga efter lättsårade offer, inte sitta på sena möten och hänga i korridorerna för att suga upp eftersnacket, inte åka på tjänsteresa och bli uppringd av kollegan från Italien som vill bada bastu kl 07.00, inte se på när andra tar cred för timmar av arbete, inte behöva kalla in en alkoholiserad kollega för att den spanska direktören inte vill förhandla med junior staff), inte agera psykolog (läs: soptunna) till chefens chef för att vi har samma nationalitet, inte, inte, inte...

"Är det som Rs pappa?"
"Ja. Ungefär."

Paus. Stort leende. Fullkomligt strålande leende. Min fina, fina pojke. Tack.

I-landsproblemen hopar sig

Jag kommer att få hemlängtan i Ghana. Det får jag alltid på längre semestrar. Istället för att njuta av stunden, olikheterna och klimatet som man ska göra, brukar jag förr eller senare börja fantisera om mina tésorter, handkrämer och viner. Jag älskar mitt hem och mina små bekvämligheter. Därför lägger jag upp några bilder på vårt badrum som jag ska kunna titta på om jag behöver.

Söndag kväll 19.30, två stygn

Så här kan det gå när man ramlar ned från ryggstödet på soffan ned i leksakslådan med huvudet före. V är ändå coolast i stan med sin Bathing Ape outfit och begynnande ärr i pannan.

Krokojakt

Nej, vi är inte i Accra (än). Vi är bara på krokodiljakt i djurparken.

Valentine´s Day the movie

Jag har just sett Valentine's Day och blev grymt besviken, jag trodde den skulle vara bra. Men oslagbar var den bortklippta scenen i slutet, Julia Roberts i baksätet på en limo på Rodeo Drive. Chauffören frågar:
"Have you ever shopped here?"
"Yes, I have, once actually. Big mistake. Huge."

Har letat en evighet på Youtube för att visa er klippet, men utan framgång. Ni måste bara se det. Underbart.

Sommar i luften

Barnen äter vinbär och mjölk till frukost. Morgonsolen strålar där ute på avenyn. Det känns verkligen som sommar idag. God morgon!!