Överskott

Jag vågar inte ställa mig på vågen. Inte än. Jag gick upp vackra 18 kg den här gången och jag vill verkligen inte veta. Jag har emellertid bestämt mig för att bita i det sura äpplet om två veckor. Nu äter jag mat. Jag försöker ta bort all skräpmat och en och annan kolhydrat, men jag ammar. Jag är hungrigast i familjen. Alltså tillåter jag mig mat. Sedan blir det Dukan igen, men nu försöker jag låta det sunda förnuftet råda. Det sunda förnuftet och ilskan över att fortfarande behöva bära mammajeansen. Ggggrrrrhhhh. Men hon är fin, vår lilla bebbe. Och värd vartenda gram.

Pigg, fräsch och smal

Efter två veckors smekmånad kom till slut vardagen. Och det är ok, fast det är tufft. Nyckeln till framgång är förstås planering och hjälp. Jag har fått royal treatment, först på bb på Edith Cavell här i Uccle där de behandlar mammor som drottningar i dagarna fem, sedan hemma med svärmors ovärderliga sysslor så som matlagning och barnhämtning. Jag tänkte en morgon att så här måste det kännas att vara Victoria Beckham.

Nu har verkligheten anlänt och den är inte snygg. Den stirrade mig i ansiktet i spegeln i morse och jag visste att inget smink i världen kunde dölja att jag numera sover i 20-minuters intervall mellan 04.00-07.00. Resten av natten ammar jag. Eller byter blöjor. Eller tröstar sex- eller treåringar.

Jag möter lärare och föräldrar på morgonens school run med ett brett leende. Jag tänker att om jag ler riktigt mycket syns det inte att jag skakar av trötthet. Jag känner den sociala pressen. Att jag minsann också ska vara den där nyförlösta mamman som ser så pigg och fräsch och smal ut. Engelsmannen säger, när jag anförtror mig honom med mitt paranoida tankesätt, att pressen ligger hos mig. Jag låter heller ingen veta att jag grät floder igår, för att det var bilfri dag i Bryssel, och att jag lovat barnen en lång cykeltur men att den aldrig blev av. Att jag är så trött på att bara vara den där trötta mamman som ingenting orkar. Att jag är otillräcklig och låter mina barn lida av mina tillkortakommanden.

Det är den osnygga verkligheten och jag befinner mig mitt i den. Ha en härlig måndag!

Grädden på moset

Och när man föder tredje barnet, då får man en sådan här liten goding i present! En skötväska, helt enkelt.

Hon har kommit!

Det var visserligen en vecka sedan, men det visade sig bara finnas en väg ut och den kom hon, för exakt en vecka sedan idag. Det sägs att mammarollen kommer naturligt. Det har jag aldrig trott på. Mammarollen växer fram, precis som fostret. Jag formas redan under graviditeten, lär mig acceptera krämporna, att kroppen har ett eget liv och ibland även tankarna. Sedan kommer förlossningen, födelseögonblicket då jag börjar samarbeta och hitta en gemensam takt med den lilla. Sedan styrkeprovet, den djävulska amningsprocessen. De första skräckfyllda, likväl underbara dygnen, när den främmande krabaten frenetiskt äter energin ur mig, de där dagarna, men främst nätterna innan mjölken kommer och jag undrar vad jag givit mig in på. Sedan kommer mjölken och den flödar lika okontrollerat som min tillvaro och nu vill jag att hon ska äta hela tiden.

Men är det inte ironiskt, när kroppen är som mest sargad, när jag kämpat fysiskt och psykiskt i mitt anletes svett, och allt jag behöver är att lägga mig mellan mjuka lakan och sova ett dygn, då finns det någon där som behöver mig mer än jag behöver mitt välmående. Och kärleken tar över, den där lilla bebisen som egentligen inte ser ut som någon bebis utan en alien, vänder mitt hjärta ut och in och ordet babylycka blir ett sant, ett riktigt ord. Och hon blir, hon är, mitt välmående.

Mammarollen består av många byggstenar som tar tid att stapla, att forma, att anpassa. Det är work in progress hela tiden. Jag gör det så annorlunda den tredje gången. Jag återkommer snart med varför och hur. Nu vill jag bara att hela världen ska veta att HON ÄR HÄR NU!!!!

När kommer den egentligen?

Inte tillstymmelse till förvärk, inte minsta tecken på vattenavgång eller andra förlossningsymptom. Men alla frågar: när kommer den där bebisen egentligen? Som om jag hade svaret. Jag väntar. Det är som att segla när vinden avtar. Man bara sitter där mitt i stiltjen och kan inte göra så mycket annat. Jag undrar om bebisen ångrat sig. Om den efter nio månader vill göra något annat istället. Som när man investerar tid i att lära upp en assistent allt det där som man kan göra själv men som med tiden blir mer effektivt om någon annan gör det. Och assistenten efter ett tag slutar. Bara sådär. I bebisens fall finns det väl inga andra mer attraktiva erbjudanden. Det finns ju bara en väg, och den är ut. Jag är i alla fall redo. Alltid något.