Father christmas. How cool are you?

Så här ser tomten ut när han är ledig.

All I want for xmas is you

Vi julpyntar. Hur ofta har jag inte fnyst åt pynt? Det kan ju inte bli värre. Ullared, förort, clutter, damm och tomtar. Det tillhör en och samma kategori - bad taste. Jag pyntade förstås aldrig, min värld var betydligt större än så (vem vill julpynta när man kan dricka GT?). Jag hade inte tid, jag jobbade till 22 den 23:e, flög ensam till Sverige den 24:e, var trött och ynklig den 25:e, bakfull den 26:e och tillbaka på jobbet den 27:e.

Det var fem år sedan. Nu finns det en förväntansfull fyraåring med stora bruna ögon i mitt liv som har frågat varje dag sedan midsommar: "När ÄR det jul, mamma?" Förra året bet jag i det sura äpplet, åkte ut till IKEA och köpte all den där skiten i plast som står precis vid kassorna, allt det där som gör att Kamprad darrhänt pressar och pressar ned sedlarna i sina fula, billiga 70-tals jeans på Smålandslätten. Jag plockade på mig Kallt, Varmt, Snö, Väntan, och alla andra vidriga artiklar som i IKEA-hangaren ser acceptabla ut. Det är först man kommer till Liberty's som man inser hur extremt fult allt är på IKEA.

I år kom Åhlens igång med julpyntet redan i oktober. Jag vet, för jag var hemma på tjänsteresa och släpade till engelsmannens förskräckelse med mig två nya adventsljusstakar, två oversized julstjärnor, matchande löpare och fyra flaskor glögg som handbagage. SAS-flygvärdinnan log stelt igenkännande och svor i tysthet över att jag tog upp hela ekonomiflexhyllan utan att blinka. Affärsmännen vände äcklat bort blickarna och bläddrade förstrött vidare i Financial Times helgbilaga.

Sedan kom första advent och fyraåringen hoppade exalterat runt i vardagsrummet och vräkte upp varenda påse och kartong med kulor, bockar och stjärnor. Det tog oss en hel dag att få ordning på alla energikrävande ting som tredubblar januaris elräkning till Electrabels förtjusning.

Engelsmannen går runt och släcker på kvällen, när jag vill att det ska lysa hela natten, så att alla som går förbi utanför kan se hur julfriden råder, hur pyntat, fint, gemytligt lyckligt vi har det i vårt hem.

Sedan kommer nästa fråga: "Mamma, när kommer snön?"

Kamprad, när fixar du snö till folket? Du har några veckor på dig. Sedan säljer du och går vidare så att vi andra kan handla på Liberty's nästa år utan minsta dåligt samvete över att julpynt är tio gånger billigare någon annanstans.

Rugbyspelare på bussen

En ung kille satt bredvid mig på bussen härom morgonen. Han smörjde sin händer. Han tog en liten klick handkräm, smörjde och luktade på sina smala fingrar. Han tog en liten klick till, smörjde och luktade. Mannen mitt emot var märkbart störd. Han skruvade på sig, bytte ställning, vänster ben över det högra, höger ben över det vänstra, harklade sig, suckade och ville antagligen bara skrika: "ARRÊTE!!".

Killen klickade, smörjde och luktade. Sedan böjde han sig fram för att leta efter något i väskan som stod vid hans fötter. Jag såg att det stod Antwerp Rugby på jackryggen och jag fick inte ihop det.

Heads at sea

I eftermiddag ska jag försöka beskriva ett fysiskt tillstånd för min doktor. Jag ska försöka att inte låta galen. Jag har haft yrsel i en vecka nu. Det är egentligen inte yrsel. Det är mer sjögång. Det är inte sjögång heller, det är mer vågor som sköljer i fyrtakt genom pannloben. Vågorna låter som svaga elstötar och tar över alla andra ljud när de kommer. De kommer varje gång jag flyttar blicken. Ofta med andra ord.

Blir det magnetröntgen nu?

Mycket ska man höra

Våra nya grannar kom ned och presenterade sig entusiastiskt när vi stod smutsiga av flyttdamm och överviktiga kartonger. Den piffiga peruanskan var överförtjust att hon snart skulle få höra små tassande barnsteg i huset. Tassande... tänkte jag.

Hon insisterade på att jag och V skulle gå upp och hälsa på hennes två bedårande söner och när vi så gjort erbjöd hon sig sin barnflickas tjänster när än vi behövde. "She is fantastic, we have had her for years. She is part of the furniture."

She is part of the furniture. Mycket ska man höra.

Rummet och jag

Idag kom jag på varför jag verkligen uppskattar vår nya lägenhet. När jag kommer in genom ytterdörren vill jag instinktivt sätta på en jazzlista och korka upp en flaska Amarone. Rummen andas njutning och avkoppling å ena sidan, kreation och energi å den andra. Det låter pretto, men det är en alldeles äkta känsla.

Jag undrar, är det en arkitekts syfte, att skapa rum efter upplevelse, efter musiksmak, efter atmosfär? Är det en slump att jag känner mig så hemma här? Kan rummet bortsett från personliga ting verkligen förmå reflektera jaget? Att uppnå välbefinnande och harmoni i sitt eget hem måste vara den ultimata livskvaliteten. Jag tänker på, kan hända motsatsen, miljonprojekten, Alva Myrdal och kollektivhus.

Jag är nog, trots allt, faktiskt villig att offra tid och kraft på ett Hem. Ett hem ska inte var stort för storlekens skull, det ska inte vara inrett för sakens skull, men hemmet, mitt eller ditt, bör spegla och representera oss som individer och familj, vår historia, vår läggning, våra intressen, vår uppfostran och vår kärlek. Ett utrymme för perfektion, likväl som för snedsteg, besvikelse, känslostormar och bedarran. Andningsvårigheter och panikångest. Två hjärtan som i takt slår för framtiden. Allt det, inom fyra vackra väggar. Hemmet är vårt allt.

En sorgsen flickas logik

När jag var liten och inte kunde sova låg jag i min säng och planerade. Jag planerade på kort och på lång sikt. Imorgon ska jag ta sånglektion och gå på fotbollsträning, på lördag ska vi äta middag hos mormor och morfar, i sommar ska jag bada på landet. När jag blir stor ska jag bli journalist. Om jag inte somnat efter det, började jag planera min mamma och brors tid.

Det var viktigt för mig att kunna visualisera morgondagen. Aktiviteter, resor, upplevelser blev löften om en förutsägbar framtid. Jag kunde inte hantera vetskapen om att framtiden är allt annat än förutsägbar. Om jag la upp planer för mig, min mamma och bror trodde jag mig kunna skydda och kontrollera våra liv med syftet att inget ont skulle kunna hända oss. Jag stoppade in oss i tidsekvenser och hoppades, att så länge vi slussades runt i våra tillrättalagda scheman skulle vi leva. Vi skulle inte behöva dö. För kanske var det så att de som dog inte hade gjort några planer, inte bokat in några resor, inte uttalat sin framtid. Kanske var det därför de dog.

En sorgsen flickas logik.