Kära mormor

Jag skulle ha skrivit till dig för länge sedan. Långt innan du fick din stroke till och med. Tiden har gått så fort och det har hänt så mycket, jag vet knappt var jag ska börja.

Jag och V kom till Sverige inte långt efter att du fått din stroke. Jag tänkte veckorna innan, att jag skulle ringa dig, men visste att vi snart skulle ses så det gjorde inte så mycket att jag inte hann. Men jag hann inte. Du låg redan på Dahlens Sjukhus när vi kom till Sverige.

Både V och jag var jätteförkylda när vi kom upp, vi bodde hos L och var strandsatta i hennes lägenhet i flera dagar pga feber, hosta och snuva. V hostade blod ett tag, det var hemskt, men sedan blev vi bättre. Det enda positiva med den influensan var att jag gick ned en massa i vikt, så du hade kunnat säga "nu är du så där smal igen, M", och "jag blir så glad när du äter".

Kommer du ihåg att jag kom till sjukhuset för att hälsa på dig, du var så otroligt ledsen och förvirrad och allt du sa var "Jag vet inte" och "Jag kan inte". Ironsikt, med tanke på att jag aldrig hört dig yttra någon av uttrycken någonsin förr, du var alltid mycket säker på din sak. Det du mot all förmodan lade märke till, var min nya frisyr, att jag klippt page, och du klappade min arm och sa utan ord att du tyckte om min ljusblå kashmirtröja. Du var bra på det där, mormor, att lägga märke till saker. Du var alltid så uppmärksam, så intresserad av mig och mitt liv. Jag kommer ihåg hur din hand såg ut, dina långa smala fingrar och välansade naglar. Du var alltid så noga med att vara proper.

Vi fick fira julen utan dig, vi talade inte ens om för dig att det var jul, då hade du nog blivit än ledsnare och kanske än mer förvirrad. J kom upp också, och vi spenderade julafton hos mamma och J, M och barnen kom dit på kvällen. På juldagen skyndade vi vidare till London för att fira jul med Js familj och sedan bar det av till New York över nyår. När jag berättade för dig att vi skulle åka till New York, och att jag tvekat när vi bokade biljetterna, eftersom jag var rädd för alla terrorattacker sa du att jag inte skulle begränsas av det, utan passa på att se världen när jag kunde. Du uppmuntrade mig alltid att resa, att se, att lära. Vi var båda förtjusta i Medelhavet, nu önskar jag att vi hade sett det tillsammans. New York var förstås sådär storslaget och fantastiskt som man förväntar sig, vi åt nyårssupé på Aquavit, du vet Marcus Samuelssons restaurant som är så omskriven. När vi kom hem var Js pappa jättedålig och samma eftermiddag kom ambulansen och tog in honom. Det visade sig att han (också) fått en stroke. Han fick vänta på operation i flera dagar och alla var så oroliga. Men till skillnad från dig, så blev han helt återställd och kom fullständigt tillbaka och blev sig själv igen. Det var otroligt!



Sedan följde ett mycket händelserikt 2007, på gott och på ont. Jag blev gravid i maj. Kan du tänka dig, mormor, i våran månad, vilken lycka! När liljekonvaljerna blommar och ljuset återvänder på riktigt. Vi hade försökt så länge tyckte vi, vi ville ju ingenting hellre än att ge V ett syskon. Jag berättade ingenting för dig, jag var rädd att det skulle bli för mycket information. Jag var i Sverige några gånger under våren och sommaren. Vi besökte dig på hemmet och varje gång kände du igen mig och du blev så glad att se mig. Det var svåra möten, det var så förskräckligt att se vad stroken gjort med dig, du var verkligen en skugga av ditt forna jag. Oj, vad vi led. Mamma och H satt hos dig så ofta, du var nog högst medveten om deras närvaro. Sista gången jag träffade dig var du mycket trött och svag och du låg ned hela tiden. Mamma och jag uppehöll oss i ditt rum och fixade med blommorna och satt och pratade. V var med och lekte gladlynt på golvet med ett stetoskop din sköterska gett honom att sysselsätta sig med. Man kunde se hur du njöt av att lyssna till våra röster, tryggheten att ha dina nära hos dig i din svåra tid av rädsla och förvirring. Mamma sa att du talade mycket om morfar under den perioden. Kanske satt han hos dig också utan att vi såg honom.

I september var J och jag i Aten på ett bröllop och vi förlovade oss samma helg. Kanske visste du att jag var i hamn, kanske hade du bara fått nog, för du gick bort den följande veckan. Jag hade fruktat det där telefonsamtalet så länge, och när jag hörde mammas tonläge förstod jag. Det var svårt, men det var svårt hela tiden när du var dålig. Jag saknade dig från den första sekunden du blev sjuk. Vi visste nog ganska snart att du inte skulle återhämta dig, så det blev en lång och utdragen sorg. Jag bestämde mig från början för att mina minnesbilder av dig skulle vara av den mormor jag alltid känt, inte den mormor som blev av stroken. Resten av året blev tufft för oss. Js pappa fick ännu en stroke i oktober och den här gången gick han bort. Det var förstås svårast för J och han hade fullt upp med att trösta alla andra. Hösten gick fort förbi, och julen firade vi i Bryssel med Js mamma och syster. Det var det året.

Det är tomt utan dig. Det är så mycket som jag skulle vilja återuppleva med dig och med morfar. En kopp Sir Johns te i köket på Ringvägen en tidig morgon, ljudet av trafiken nere på gatan, den där speciella lukten som fönstren gav ifrån sig. Middagarna med din goda mat och fina dukning. Det måste ha varit hundratals middagar. Mötena på ångbåtsbryggan, när vi kom ut med Waxholmsbåten. Jag kan forfarande se klart framför mig morfar skynda ned för backen i sina Karklöjeans, solbränd och frisk. Kommer du ihåg när vi pilkade strömming och fick massor på kroken? När jag kom hem efter kvällsbaden och fick varm mjölk och sardinsmörgås? När du stekte pannkakor på vedspisen till alla barnbarnen. Jag åt sju stycken. När jag var tonåring och du frågade mamma om jag aldrig skrattade längre, och hur jag alltid skärpte mig efter det? Minnena är så många och så goda, du anar inte hur mycket du och morfar tillförde oss. Trots saknaden är jag så tacksam att jag fick alla dessa år med er, att du fick uppleva min första son, ditt barnbarnsbarn. Och jag är tacksam över att vi tog vara på tiden med varandra. Vi hade alltid god kontakt och vi brevväxlade var jag än befann mig i Sverige och i världen. Det var tydligt att du engagerade dig i mitt liv och stöttade mig i mina val. Så trots att saknade är så stor känns vår relation så fullbordad och för det är jag ständigt tacksam.

Vila i frid, mormor, men räkna med att höra av mig igen.

Jag gillar

- att fönstershoppa på Cachemire Coton et Soie - så snyggt
- en vintage Jaguar i Umbrien
- ett stilla skärgårdsvatten, solnedgång och grillad korv & kall öl
- en stilla promenad på Upper East Side
- att A börjat skratta
- att gå ned i vikt efter andra barnet (har inte hänt än)
- a Fulham Road stroll
- min balkong med två nyplanterade krukor (Kew Gardens here I come)
- doften av min man, nyduschad och oduschad
- min kompis trädgård i Saltsjöbaden (den får mig nästan att vilja flytta hem)
- en kopp té, exakt temperatur, exakt mängd mjölk, stor kopp och tystnad
- starka g&t:s som biter tillbaka

Med döden i strumplästen

Igår hände en rad märkliga saker. Vi skulle till Kidsfactory (http://www.kidsfactory.be/) så att V skulle få springa av sig. På vägen dit körde en galen Peugeot om oss precis vid övergångsstället där vi stod för rött ljus. Jag tänkte att det var bra att en sådan galning snabbt försvann i fjärran. Några hundra meter längre fram körde vi nästan på den påtagligt överförfriskade alternativt påtände föraren, han hade då vinkat in en bil och var redo för vad som såg ut att bli en livlig diskussion eller ett äkta slagsmål med den andra stackars föraren. Med två barn i bilen började jag få lite ont i magen och ville helst vända om. Någon minut senare såg jag den där läskiga bilen i backspegeln igen och den här gången prejades vi nästan av vägen när han passerade. Sedan flög han vidare i olaglig fart och vi såg inte honom igen. Vilken jäkla galning.

Väl på Kidsfactory kom nästa märklig upplevelse. Mitt bland alla svettiga dock glada, lekande barn, hoppborgar och bollhav stod fyra livvakter utplacerade (malplacerade) i lokalen. Två av dem observerade utgången och två andra iakttog en stilla lekande asiatisk familj. Jag bara väntade på att få bevittna ett dramatiskt kidnappningsdrama men allting fortlöpte lugnt.

På vägen hem körde en vespa framför oss i rusningstrafiken. Bakpå satt en liten flicka i rosa jacka och jag kommenterade lite slött att det där såg lite oskyddat och farligt ut. Några korsningar längre fram såg vi den lilla flickan ligga på marken med en omkullvräkt vespa bredvid sig. Hon såg ut att vara oskadd men det var ändå omskakande att se en liten rosaklädd tjej mitt på den smutsiga vägen.

Jag vet inte vad jag vill säga med den här anekdoten men den där dagen bekräftade det jag redan vet, att en olycka händer så lätt.

Män och deras Samsonites

Vad är det med män med Samsonites på flygplatser? Jag kommer ihåg dem när jag flög omkring till projekt runt i Europa. Då var de minsann både charmerande, flirtiga och artiga. Erbjöd sig att lägga upp väskan, bjuda på drink och samtala om artiklarna i DI. Jag var yngst och lika charmad. Nu är jag lite äldre och min egen Samsonite har tillfälligt bytts ut mot skötväska och Baby Björn. Jag tillhör en helt ny kategori. Jag är numera ett främmande objekt som inte registreras på någons radarsystem. Jag och mina två barn som vanligtvis tar mycket stor plats har blivit totalt osynliga.

Lätt nervöst bestämde jag att ta barnen till Sverige för att besöka mormor, morbror och vännerna. Med en initiativrik 3-åring och en trött och hungrig 3-månaders var det ett stort och svettigt projekt att checka in på Bryssels flygplats och samtidigt försöka anlända välbehållna på Arlanda. När man är helt begränsad av att hålla ett spädbarn i famnen samtidigt som man hela tiden måste hålla ögonen på treåringen för att undvika alla de olyckor som kan inträffa på en flygplats (bli bortrövad, hamna under en bagagevagn, fastna i hissdörren, ramla i rulltrappan, gå vilse, sätta igång en brandsläckare eller ett brandlarm, slå små oskyldiga barn, kladda banan på damer i Chaneldräkt, kissa på sig, gå in på herrtoaletten osv osv), måste man förlita sig på att ens medmänniskor då och då sträcker ut en hjälpande hand. Eftersom medmänniskor på flighterna mellan Bryssel och Stockholm begränsar sig till att vara välfriserade medelålders män hoppas man att de som en gång föreslog att t.o.m. ses igen, i alla fall kunde ge plats i kön till gaten, erbjuda sig att bära en väska eller på sin höjd fråga om man behöver hjälp. Men det visar sig vara omöjligt. De ser rakt igenom oss!!! Vi får klara oss själva, och om någon skulle bemöda sig med att faktiskt se mig och mitt ekipage är det bara besvärade och irriterade blickar och upplysningar som:"du sitter på min plats." De enda personer som kommer till min räddning är alltid andra mammor med händerna fulla och jagade blickar.

Jag är ingen yummy mummy men jag är i alla fall hel och ren (dock inte lika hel och ren som Victoria Beckham, som för övrigt anländer till Paris ovan - jag såg inte ut så när jag anlände på Arlanda), men efter mötet med Samsonitemännen insåg jag att jag numera tillhör en helt annan kategori av kvinnor som inte får inkräkta på upptagna affärsmän med vax i håret. Jag är rätt glad att tilllhöra den kategorin, men är fortfarande i behov av ett vänligt bemötande när jag reser med min lilla familj.

Min kompis ska skiljas

Min kompis J har sagt upp sig från sitt event manager jobb som hon varit gift med i snart tio år. Vi började båda som praktikanter i samma kontorskomplex för längesedan och vi har bott i Bryssel lika länge. J är många arbetsgivares dröm. Hon är mycket fokuserad, logisk och rationell, extremt lojal och engagerad. Under de år jag känt henne har hon lagt ned nästan all sin tid i arbetet. Vi brukar äta lunch några gånger i månaden och hon kommer alltid minst tio minuter försent och är alltid stressad. Hon samtalar högt, snabbt och detaljerat om pågående projekt. Förra året tog hon en MBA samtidigt som hon jobbade heltid. Då var det glesare mellan våra luncher men vi har alltid haft kontinuerlig kontakt och jag har både fasat för och beundrat hennes tempo. Men nu har hon tagit ut skilsmässa, hon lämnar sitt jobb. Hon ringde mig med andan i halsen och berättade hur nervös hon varit och hur lättad hon kände sig och allt jag kunde komma på att säga var: "grattis, kom hit så öppnar vi en Piper". För hur imponerad jag än varit av hennes kapacitet har vi båda frågat oss många gånger om det är så här livet ska vara och hur och när ska man ta steget att göra plats för mer.

J har försökt att göra plats för mer. Hon har t ex försökt att bli gravid med sin man i flera år nu, utan framgång. Det har kanske något att göra med att han spelar i samma liga och spenderar halva sin tid på kontinentala flyg, baserad i ett annat land. J försökte träffa sin man lite oftare genom att förhandla sig till flexibel arbetstid och distansarbete, men det slutade med att hon satt framför datorn ännu mer, till och med mer än när hon var på jobbet. De enda gångerna hon funderade på att logga ut var när hon jobbade från deras hus i Spanien och hon var tvungen att dra ned gardinerna för att kunna se skärmen på laptopen eftersom solen sken så starkt. Det är känsliga frågor, men jag tipsade henne om min läkare som bokade in en rad olika tester för att se om det bara var jobbet som berövade henne två streck på stickan. Och det var det, för det visade sig att båda två är helt friska och funktionsdugliga att skaffa barn.

I maj flyttar de till deras hus i Barcelona där J, finska som hon är, redan byggt en bastu. Hon ska plugga spanska och promenera på stranden, se till att bättra på konditionen (hon var tävlingssimmare på gymnasiet) och se till att få hem mannen i alla fall två dagar i månaden.

EPILOG: J bor numera i Barcelona, mannen har lämnat sin globala post och de är förädrar till en liten pojke.

Neonatal ToR - Inte som på TV

Också föder jag vårt andra barn och livet förändras igen. A anländer med lugn och vishet och nya betrakelser och aldrig slutar jag förvånas av deras förmåga att förändra oss, att få oss att totalt stanna upp och andas tillvaron och börja om igen.

Vi hamnade på neonatal. Jag fick feberfrossa under värkarbetet och det misstänktes infektion. A hölls under bevakning i tre dagar sedan fick vi komma hem. Neonatalavdelningen är en annan värld. Slussen mellan korridoren och avdelningen är mer än en sluss, är en port in i livets rike. Livet, för att de små, oskyldiga hålls vid liv. Där inne har världen verkligen stannat. De trötta, ledsna och starka mammorna sitter sida vid sida med sina för tidigt födda tvillingar, trillingar, döttrar och söner och värker av oro. De sitter där dag ut och dag in och viker inte. Papporna står i bakgrunden, lider och gör så gott de kan. Jag såg en morfar sitta ensam på en bänk och lät tårarna rinna. En mamma ringde sin mamma som kom dit ögonblickligen och fanns vid sin dotters sida, med sina barnbarnsminiatyrer ute ur kuvösen ett tag för att känna sin mammas och mormors närhet. Den här avskalade miljön där alla indiver är så nakna och så verkliga suddar ut alla karriärsplaner, alla tuffa arbetsmiljöer och alla löneförhandlingar. Det viktiga är bara att en dag få ta sin lilla A där ifrån och åka hem och börja leva.

Nu är vi hemma och V är utom sig av stolthet och svartsjuka. Jag har 20 veckors mammaledighet och ska försöka få tillvaron att fungera för alla under den här korta tiden. Äntligen får jag nytta av den där time management kursen som var så dyr.