Vad är det med män med Samsonites på flygplatser? Jag kommer ihåg dem när jag flög omkring till projekt runt i Europa. Då var de minsann både charmerande, flirtiga och artiga. Erbjöd sig att lägga upp väskan, bjuda på drink och samtala om artiklarna i DI. Jag var yngst och lika charmad. Nu är jag lite äldre och min egen Samsonite har tillfälligt bytts ut mot skötväska och Baby Björn. Jag tillhör en helt ny kategori. Jag är numera ett främmande objekt som inte registreras på någons radarsystem. Jag och mina två barn som vanligtvis tar mycket stor plats har blivit totalt osynliga.
Lätt nervöst bestämde jag att ta barnen till Sverige för att besöka mormor, morbror och vännerna. Med en initiativrik 3-åring och en trött och hungrig 3-månaders var det ett stort och svettigt projekt att checka in på Bryssels flygplats och samtidigt försöka anlända välbehållna på Arlanda. När man är helt begränsad av att hålla ett spädbarn i famnen samtidigt som man hela tiden måste hålla ögonen på treåringen för att undvika alla de olyckor som kan inträffa på en flygplats (bli bortrövad, hamna under en bagagevagn, fastna i hissdörren, ramla i rulltrappan, gå vilse, sätta igång en brandsläckare eller ett brandlarm, slå små oskyldiga barn, kladda banan på damer i Chaneldräkt, kissa på sig, gå in på herrtoaletten osv osv), måste man förlita sig på att ens medmänniskor då och då sträcker ut en hjälpande hand. Eftersom medmänniskor på flighterna mellan Bryssel och Stockholm begränsar sig till att vara välfriserade medelålders män hoppas man att de som en gång föreslog att t.o.m. ses igen, i alla fall kunde ge plats i kön till gaten, erbjuda sig att bära en väska eller på sin höjd fråga om man behöver hjälp. Men det visar sig vara omöjligt. De ser rakt igenom oss!!! Vi får klara oss själva, och om någon skulle bemöda sig med att faktiskt se mig och mitt ekipage är det bara besvärade och irriterade blickar och upplysningar som:"du sitter på min plats." De enda personer som kommer till min räddning är alltid andra mammor med händerna fulla och jagade blickar.
Jag är ingen yummy mummy men jag är i alla fall hel och ren (dock inte lika hel och ren som Victoria Beckham, som för övrigt anländer till Paris ovan - jag såg inte ut så när jag anlände på Arlanda), men efter mötet med Samsonitemännen insåg jag att jag numera tillhör en helt annan kategori av kvinnor som inte får inkräkta på upptagna affärsmän med vax i håret. Jag är rätt glad att tilllhöra den kategorin, men är fortfarande i behov av ett vänligt bemötande när jag reser med min lilla familj.
Lätt nervöst bestämde jag att ta barnen till Sverige för att besöka mormor, morbror och vännerna. Med en initiativrik 3-åring och en trött och hungrig 3-månaders var det ett stort och svettigt projekt att checka in på Bryssels flygplats och samtidigt försöka anlända välbehållna på Arlanda. När man är helt begränsad av att hålla ett spädbarn i famnen samtidigt som man hela tiden måste hålla ögonen på treåringen för att undvika alla de olyckor som kan inträffa på en flygplats (bli bortrövad, hamna under en bagagevagn, fastna i hissdörren, ramla i rulltrappan, gå vilse, sätta igång en brandsläckare eller ett brandlarm, slå små oskyldiga barn, kladda banan på damer i Chaneldräkt, kissa på sig, gå in på herrtoaletten osv osv), måste man förlita sig på att ens medmänniskor då och då sträcker ut en hjälpande hand. Eftersom medmänniskor på flighterna mellan Bryssel och Stockholm begränsar sig till att vara välfriserade medelålders män hoppas man att de som en gång föreslog att t.o.m. ses igen, i alla fall kunde ge plats i kön till gaten, erbjuda sig att bära en väska eller på sin höjd fråga om man behöver hjälp. Men det visar sig vara omöjligt. De ser rakt igenom oss!!! Vi får klara oss själva, och om någon skulle bemöda sig med att faktiskt se mig och mitt ekipage är det bara besvärade och irriterade blickar och upplysningar som:"du sitter på min plats." De enda personer som kommer till min räddning är alltid andra mammor med händerna fulla och jagade blickar.
Jag är ingen yummy mummy men jag är i alla fall hel och ren (dock inte lika hel och ren som Victoria Beckham, som för övrigt anländer till Paris ovan - jag såg inte ut så när jag anlände på Arlanda), men efter mötet med Samsonitemännen insåg jag att jag numera tillhör en helt annan kategori av kvinnor som inte får inkräkta på upptagna affärsmän med vax i håret. Jag är rätt glad att tilllhöra den kategorin, men är fortfarande i behov av ett vänligt bemötande när jag reser med min lilla familj.
No comments:
Post a Comment