Thursday 30 September 2010

Toucan sur Mer


Om du råkar befinna dig i Ixelles vid lunchtid någon gång måste du prova Écailler (Toucan sur Mer) på Louis Lepoutre. Deras dagens + 6 ostron (Belon no 5, Cadoret) är en smakfull upplevelse om du har disciplinen att slita dig från Pain Quotidiens trygga utbud, 1 minuts promenad där ifrån. Servicen slår storasyster Toucan med hästlängder. Mamma sa ypperligt och storartat i samma mening. Jag fick lite Sturehofkänsla, fast i Bryssel.

Också firade vi bröllopsdagen på Odette vid Place Chatelain. Oslagbart med bästa sällskapet.

Wednesday 29 September 2010

Bryssel av idag


V:s pass går snart ut. Han är 5 månader på kortet och oigenkännlig, förstås. Jag bokar en tid hos ambassaden. Man får komma på onsdagseftermiddagar. Engelsmannen måste fylla i ett formulär om godkännande, trots att vi är gifta, trots att V är svensk medborgare med ett äkta personnummer.

Vi går med små, långsamma ben till spårvagnen. Jag lockar med tunnelbana och glass vid ankomst. Vi väntar och väntar. Åskmolnen hopar sig ovanför oss och det liksom skymmer fast det är mitt på dagen. Plötsligt kommer jag på att det är strejk, att vi kan glömma att åka kommunalt idag. Jag vinkar till mig en taxi som bara kan köra oss halvvägs, hela EU-området är avstängt. 80000 pers ska demonstrera, berättar taxichauffören. Ah bon, säger jag.

Vi går med små, långsamma ben till ambassaden. Röda och gröna jackor går i motsatt riktning "No to EU austerity". De pratar engelska här, konstaterar V. Men varför är de så många? Vad är en demonstration? Varför har de ballonger? Varför går de på gatan? Varför står bussen still? Jag försöker svara på en femårings frågor. De är viktiga. Vi kommer fram. Innan V kan ta några kort måste han bajsa. Det tar tio minuter. Passexpedetionsdamen har överseende.

Vi går ut på gatan och jag frågar en trött taxichaufför utanför Stanhope om han kan köra oss till Ixelles. Du är galen säger han. Ah bon, säger jag.

Vi går med små, långsamma ben. Bort från avspärrningarna och budskapen. Bort från polisövervakningen och manifesten. Bort från överförfriskade fackföreningskämpar och uttråkade kostymnissar.

Jag är glassnödig, säger V.

Monday 27 September 2010

Ljusglimt


Det är kallt, grått och Brysselhöst men jag dricker en kopp té med mamma i soffan, framför Coco Avant Chanel med vackra Audrey Tautou i huvudrollen. På det kommer man ganska långt.

Wednesday 22 September 2010

Sluta hyckla nu, din jävla Svenne


Hycklar inte svenskarna nu? Är inte stämningen efter valet lite väl smörig? Det är alldeles väldigt politiskt korrekt att ta avstånd från Sverigedemokraterna, att gå ut och visa sin avsky på Sergels torg och att skämmas för, och till och med hänga ut de imbecilla, de där jävla skåningarna som röstade fel.

Men, ärligt talat. Hur många av alla stockholmare som gick man ur huse häromdagen för att delta i demonstrationen, har satt sin fot i Rinkeby? Hur många har bjudit hem en andra generationens invandrare på smörstekta kantareller och nygräddat surdegsbröd? Hur många har anställt en Khalif istället för en Andersson? Hur många har jublat över mångkulturen på ungarnas dagis?

Någon? Svenskar är de mest vardagsrasistiska folk som finns. Vi vet det. Inget folk är så uniformt som det svenska, ingenstans är det så fult att sticka ut och vara annorlunda. Ingen stad är så öppet segregerad som Stockholm. Ingenstans är det så svårt för ickesvenskar att smälta in.

Men så kom äntligen ett tillfälle att visa att svensken är bättre än dansken, att vi är ett humant och öppet folk och att vi inte rör våran kompis, Vi rör inte våran kompis, trots att ett farligt och hatiskt parti med rötter i nynazismen faktiskt röstades in i Riksdagen utan minsta mediaexponering, utan hållbara argument och utan en sympatisk ledare. Är det verkligen läge att släta över ett sådant uppenbart valresultat?

Det är fint att demonstrera mot främlingsfientlighet, men det är också fult, för svensken hycklar.

När ska du se dig själv i vitögat, svensk? När ska du konfrontera dina fördomar och sluta vara så rättskaffens? När ska du släppa de verkliga människorna in på livet? När ska du se omvärlden för vad den är, träda ur Brommas komfortzon och erkänna dina rädslor? Ska du någonsin praktisera det där som du så gärna demonstrerar för?

Sunday 19 September 2010

Bästa jeansen


Nya Levis Curve ID, alla måste ha ett par i höst. De är bara bäst. De sitter som gjutet på alla kroppar och det känns som man går omkring i mysbyxor. Vinnande kombination. Gå och köp tjejer, gå och köp.

"Because hotness really does come in all shapes and sizes."

Friday 17 September 2010

När mamma kommer

Jag längtar efter min mamma. Och det är bra för snart kommer hon. När hon är här vill jag bara ligga under en filt i soffan och bli servad. Jag vill att hon ska laga alla goda trerätters som vi brukade äta för hundra år sedan, jag vill att hon ska göra små äggsmörgåsar med stenbitsrom på och jag vill att hon ska massera mina fötter medan vi tittar på nyheterna. Sedan kommer jag på att jag själv har två barn som måste födas och badas och borstas tänderna på och läsas sagor för och lovas att det inte kommer några drakar och bedyras att man inte försvinner när man sover. Då måste jag masa mig upp från soffan, vika ihop min varma filt och stoppa in äggsmörgåsarna i kylen. Och sedan längtar jag efter mormor och morfar och önskar att de också var här, och att vi satt runt vårt köksbord och pratade i munnen på varandra som vi gjorde för hundra år sedan.

Eftertanke: När blev allt så jävla ensamt? Hur kan två små människor i en jättestor värld lämna ett sådant tomrum efter sig?

Thursday 9 September 2010

Hur tolkar vi det?


Sofi Fahrman är det mest glamourösa vi har. I hela världen. Vi måste ta vara på Sofi Fahrman. Hon måste räcka länge. Sofi är som en pinnglass i öknen som aldrig får smälta.

I natt drömde jag att jag gav henne en örfil. Jag är inte bitter. Jag är inte bitter. Jag är inte bitter.

Jag bantar inte, jag håller diet


Jag går på diet. Dukan Diet. Otroligt effektivt. Jag är inne på nionde dagen och jag har 0,5 kg kvar till min matchvikt på 54 kg. Den stora svårigheten är förstås att behålla vikten sedan, men en sak i taget. Jag kan ingenting om dieter, men Dukan är väldigt lik Atkins utom fettintaget. Dukan förespråkar fettsnåla produkter, vilket jag har lite svårt för. Jag tycker de smakar så konstgjort, men jag gör ett försök. Och Dukan är trots allt fransman, något borde han veta om mat.

Jag fick idén när jag träffade en kompis som jag inte sett på ett halvår, som plötsligt såg så smal och välmående ut. Jag frågade hur detta var möjligt och han berättade om Dukandieten som han provat och uppenbarligen lyckats med. Jag är alltid skeptisk till bantning, men jag tycker om att få lite nya infallsvinklar och tips på allt det där tråkigt vardagliga som är så svårt att komma ifrån. Och att få upp ögonen för alla dåliga vanor som jag vanligtvis är totalt blind inför. Trots otalet mer eller mindre glassiga kokböcker står jag ändå där och lagar samma mat, faller för samma impulser (Häagen-Dazs framför SATC kl 22, barnens rester, belgisk choklad i alla dess former, bara ett glas vin, etc etc etc) men nu har jag fått tips om hur jag ska hålla mig på mattan. Det bästa med den här dieten (när man nått matchvikt) är att man inte behöver hålla sig på mattan varje dag i resten av sitt liv, det är tillåtet att slira iväg ibland - en livsfilosofi jag delar, i alla fall när det gäller mat).

Jag ska inte tråka ut er, men bland annat gjorde jag en dressing igår på balsamvinäger, fransk senap, vitlök och färsk basilika som sätter sprätt på vilken grönsak som helst och har knappt några kalorier.

Och spriten? Den är förstås förbjuden. Tills man nått matchvikten vill säga. Varför tror ni jag bantar så effektivt?!

Thursday 2 September 2010

Dem eller dom?


Första dagen i skolan. Ryggsäcken är packad, håret är nyflätat och skorna är nya. A:s skor alltså, inte mina. Tyvärr.

Barnen iakttar, synar, bedömer. Föräldrarna likaså. Om barnen fattar tycke för varandra delar de leksaker, om föräldrarna anar kemi kommer alltid frågan: "Hur länge ska ni stanna i Bryssel?" läs: är det värt att investera tid i er eller ska vi vända oss till de som står till höger om oss istället? De som bott här lite längre och är mer luttrade, ställer inte frågan rakt ut utan hör sig för om yrken, valet av skola och stationeringsorter, men det leder alltid fram till det oundvikliga: När flyttar ni?