Jag gillar

- att fönstershoppa på Cachemire Coton et Soie - så snyggt
- en vintage Jaguar i Umbrien
- ett stilla skärgårdsvatten, solnedgång och grillad korv & kall öl
- en stilla promenad på Upper East Side
- att A börjat skratta
- att gå ned i vikt efter andra barnet (har inte hänt än)
- a Fulham Road stroll
- min balkong med två nyplanterade krukor (Kew Gardens here I come)
- doften av min man, nyduschad och oduschad
- min kompis trädgård i Saltsjöbaden (den får mig nästan att vilja flytta hem)
- en kopp té, exakt temperatur, exakt mängd mjölk, stor kopp och tystnad
- starka g&t:s som biter tillbaka

Med döden i strumplästen

Igår hände en rad märkliga saker. Vi skulle till Kidsfactory (http://www.kidsfactory.be/) så att V skulle få springa av sig. På vägen dit körde en galen Peugeot om oss precis vid övergångsstället där vi stod för rött ljus. Jag tänkte att det var bra att en sådan galning snabbt försvann i fjärran. Några hundra meter längre fram körde vi nästan på den påtagligt överförfriskade alternativt påtände föraren, han hade då vinkat in en bil och var redo för vad som såg ut att bli en livlig diskussion eller ett äkta slagsmål med den andra stackars föraren. Med två barn i bilen började jag få lite ont i magen och ville helst vända om. Någon minut senare såg jag den där läskiga bilen i backspegeln igen och den här gången prejades vi nästan av vägen när han passerade. Sedan flög han vidare i olaglig fart och vi såg inte honom igen. Vilken jäkla galning.

Väl på Kidsfactory kom nästa märklig upplevelse. Mitt bland alla svettiga dock glada, lekande barn, hoppborgar och bollhav stod fyra livvakter utplacerade (malplacerade) i lokalen. Två av dem observerade utgången och två andra iakttog en stilla lekande asiatisk familj. Jag bara väntade på att få bevittna ett dramatiskt kidnappningsdrama men allting fortlöpte lugnt.

På vägen hem körde en vespa framför oss i rusningstrafiken. Bakpå satt en liten flicka i rosa jacka och jag kommenterade lite slött att det där såg lite oskyddat och farligt ut. Några korsningar längre fram såg vi den lilla flickan ligga på marken med en omkullvräkt vespa bredvid sig. Hon såg ut att vara oskadd men det var ändå omskakande att se en liten rosaklädd tjej mitt på den smutsiga vägen.

Jag vet inte vad jag vill säga med den här anekdoten men den där dagen bekräftade det jag redan vet, att en olycka händer så lätt.

Män och deras Samsonites

Vad är det med män med Samsonites på flygplatser? Jag kommer ihåg dem när jag flög omkring till projekt runt i Europa. Då var de minsann både charmerande, flirtiga och artiga. Erbjöd sig att lägga upp väskan, bjuda på drink och samtala om artiklarna i DI. Jag var yngst och lika charmad. Nu är jag lite äldre och min egen Samsonite har tillfälligt bytts ut mot skötväska och Baby Björn. Jag tillhör en helt ny kategori. Jag är numera ett främmande objekt som inte registreras på någons radarsystem. Jag och mina två barn som vanligtvis tar mycket stor plats har blivit totalt osynliga.

Lätt nervöst bestämde jag att ta barnen till Sverige för att besöka mormor, morbror och vännerna. Med en initiativrik 3-åring och en trött och hungrig 3-månaders var det ett stort och svettigt projekt att checka in på Bryssels flygplats och samtidigt försöka anlända välbehållna på Arlanda. När man är helt begränsad av att hålla ett spädbarn i famnen samtidigt som man hela tiden måste hålla ögonen på treåringen för att undvika alla de olyckor som kan inträffa på en flygplats (bli bortrövad, hamna under en bagagevagn, fastna i hissdörren, ramla i rulltrappan, gå vilse, sätta igång en brandsläckare eller ett brandlarm, slå små oskyldiga barn, kladda banan på damer i Chaneldräkt, kissa på sig, gå in på herrtoaletten osv osv), måste man förlita sig på att ens medmänniskor då och då sträcker ut en hjälpande hand. Eftersom medmänniskor på flighterna mellan Bryssel och Stockholm begränsar sig till att vara välfriserade medelålders män hoppas man att de som en gång föreslog att t.o.m. ses igen, i alla fall kunde ge plats i kön till gaten, erbjuda sig att bära en väska eller på sin höjd fråga om man behöver hjälp. Men det visar sig vara omöjligt. De ser rakt igenom oss!!! Vi får klara oss själva, och om någon skulle bemöda sig med att faktiskt se mig och mitt ekipage är det bara besvärade och irriterade blickar och upplysningar som:"du sitter på min plats." De enda personer som kommer till min räddning är alltid andra mammor med händerna fulla och jagade blickar.

Jag är ingen yummy mummy men jag är i alla fall hel och ren (dock inte lika hel och ren som Victoria Beckham, som för övrigt anländer till Paris ovan - jag såg inte ut så när jag anlände på Arlanda), men efter mötet med Samsonitemännen insåg jag att jag numera tillhör en helt annan kategori av kvinnor som inte får inkräkta på upptagna affärsmän med vax i håret. Jag är rätt glad att tilllhöra den kategorin, men är fortfarande i behov av ett vänligt bemötande när jag reser med min lilla familj.