Vardagsnojjor?

Hon är naken. Det enda hon andas är Moetångor. Soppåsen svämmar över. Det är inte bara resterna från den viktiga middagen, det är även macaronigratäng, sovblöjjor och en gammal disktrasa. Den nakna, hon, gör en blixtsnabb kalkylering: här bor bara borgarbrackor, de har somnat för längesedan. Hon trär på sig sina grå Hunters innesockor, inhandlade på Hamngatan av alla jäkla ställen, och kliver ut på fina trädinramade gatan med soppåsen i handen och Brasilien mitt i prick. Hon lägger ned vardagsdammet. Varsamt. Jämte en klunga likasinnade, som på ren Brysselmanér, och backar tillbaka ur blickfånget in i tryggheten. In i de oskyldiga andetagen av de tre sovande. Alla unga, alla vackra, alla älskande. Hon häller upp och lyssnar, hör, på tystnaden. Tystnaden av Uccle. Tystnaden av existerande. Nästan är den provocerande, nästan är den ett rop, ett öronbedövande skri om allt det hon önskade, allt det hon alltid strävade.

Den här dagen, den här natten, är din. När ska du förstå? När ska du bejaka?

Misär

Han: "Det är din värsta svaghet, att alltid dra ned hela din omgivning i ditt jävla träsk. När ska du förstå: vi har ingenting där att göra."
Hon: "Misery. It is my safe haven. Jag rår inte för det."