Jag förundras över de sociala roller som utformas redan i skolan. Jag ser V kliva in genom dörren till klassrummet varje morgon, trevandes i början, men snart stärkt av någon liten kompis med nyvaket hår och nyfiken blick. Ibland gråter han i famnen och vill bara gå hem igen, vill bara köra bilar på vardagsrumsgolvet, inte behöva prestera, inte behöva vara redo.
Det finns en flicka i hans klass som är alldeles manisk. Första gången jag träffade henne, slängde hon sig runt halsen på mig och ville inte släppa taget. Hon petar på, nyper och slår ständigt sina klasskompisar. Barnen är arga på henne, fröken är arg på henne. Världen är arg. Jag ser hur det sjuder i henne, det sjuder av ilska, av missförstånd och hjälplöshet. Hon skriker efter uppmärksamhet, efter bekräftelse, efter någon som kan säga att hon också är en bra liten tjej. Lika bra som alla andra, lika trygg som alla andra. Det är nog ingen slump att hon beter sig som hon gör. Det finns förklaringar. Men ingen ser att den här lilla flickan behöver hjälp. Jag ser, men jag gör ingenting. Jag överlåter det till någon annan. Jag är hur svensk som helst...Vad kan vi göra för våra och andras barn, så att de en dag slipper hålla polsk monolog på morgonvagnen till jobbet?
