Jag längtar efter min mamma. Och det är bra för snart kommer hon. När hon är här vill jag bara ligga under en filt i soffan och bli servad. Jag vill att hon ska laga alla goda trerätters som vi brukade äta för hundra år sedan, jag vill att hon ska göra små äggsmörgåsar med stenbitsrom på och jag vill att hon ska massera mina fötter medan vi tittar på nyheterna. Sedan kommer jag på att jag själv har två barn som måste födas och badas och borstas tänderna på och läsas sagor för och lovas att det inte kommer några drakar och bedyras att man inte försvinner när man sover. Då måste jag masa mig upp från soffan, vika ihop min varma filt och stoppa in äggsmörgåsarna i kylen. Och sedan längtar jag efter mormor och morfar och önskar att de också var här, och att vi satt runt vårt köksbord och pratade i munnen på varandra som vi gjorde för hundra år sedan.
Eftertanke: När blev allt så jävla ensamt? Hur kan två små människor i en jättestor värld lämna ett sådant tomrum efter sig?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment