V:s pass går snart ut. Han är 5 månader på kortet och oigenkännlig, förstås. Jag bokar en tid hos ambassaden. Man får komma på onsdagseftermiddagar. Engelsmannen måste fylla i ett formulär om godkännande, trots att vi är gifta, trots att V är svensk medborgare med ett äkta personnummer.
Vi går med små, långsamma ben till spårvagnen. Jag lockar med tunnelbana och glass vid ankomst. Vi väntar och väntar. Åskmolnen hopar sig ovanför oss och det liksom skymmer fast det är mitt på dagen. Plötsligt kommer jag på att det är strejk, att vi kan glömma att åka kommunalt idag. Jag vinkar till mig en taxi som bara kan köra oss halvvägs, hela EU-området är avstängt. 80000 pers ska demonstrera, berättar taxichauffören. Ah bon, säger jag.
Vi går med små, långsamma ben till ambassaden. Röda och gröna jackor går i motsatt riktning "No to EU austerity". De pratar engelska här, konstaterar V. Men varför är de så många? Vad är en demonstration? Varför har de ballonger? Varför går de på gatan? Varför står bussen still? Jag försöker svara på en femårings frågor. De är viktiga. Vi kommer fram. Innan V kan ta några kort måste han bajsa. Det tar tio minuter. Passexpedetionsdamen har överseende.
Vi går ut på gatan och jag frågar en trött taxichaufför utanför Stanhope om han kan köra oss till Ixelles. Du är galen säger han. Ah bon, säger jag.
Vi går med små, långsamma ben. Bort från avspärrningarna och budskapen. Bort från polisövervakningen och manifesten. Bort från överförfriskade fackföreningskämpar och uttråkade kostymnissar.
Jag är glassnödig, säger V.
1 comment:
Underbart!
Post a Comment