Första dagen i skolan. Ryggsäcken är packad, håret är nyflätat och skorna är nya. A:s skor alltså, inte mina. Tyvärr.
Barnen iakttar, synar, bedömer. Föräldrarna likaså. Om barnen fattar tycke för varandra delar de leksaker, om föräldrarna anar kemi kommer alltid frågan: "Hur länge ska ni stanna i Bryssel?" läs: är det värt att investera tid i er eller ska vi vända oss till de som står till höger om oss istället? De som bott här lite längre och är mer luttrade, ställer inte frågan rakt ut utan hör sig för om yrken, valet av skola och stationeringsorter, men det leder alltid fram till det oundvikliga: När flyttar ni?
2 comments:
Känner precis igen situationen. Det är den stora nackdelen med att ha ena foten i kappsäcken hela tiden. Det är en stor känslomässig ansträngning att få nya kompisar som barn och hur länge orkar de det. T o m min 8-åring sa när vi flyttade. "Jag orkar inte få nya kompisar som jag sen aldrig kommer att träffa igen"
Jag vet! Vi föräldrar kan trots allt stålsätta oss, hålla kontakten, ha vänner överallt. Men barnen?! Att vara världsmedborgare är inte alltid kul. Hoppas det går bra för er i den nya skolan.
Post a Comment