Livspussel med nya bitar

Snart har jag varit hemma i två år. Jag hade 24 månader sparad mammaledighet från Försäkringskassan, också kom E och jag har fyllt på potten ytterligare! Men det börjar suga i jobbtarmen, vare sig jag vill eller inte. Jag försöker ständigt förklara detta för min mamma, men jag lyckas aldrig. Mamma, med sina härligt nordiska värderingar och samhällsjälvklarheter att man ska dela på tiden, att om den ena lämnar, ska den andra hämta etc. Enligt henne kan man lämna kontoret i tid för att umgås med sina barn och ändå göra ett heltidsjobb. Jag och engelsmannen tittar uppgivet på varandra och hasplar ur oss varsitt "but"... För i den här omoderna, konservativa staden, i alla fall på de jobb jag känner till, kan man inte gå hem på eftermiddagen. Och när kontoret innefattar en kuperad stad på andra sidan Atlanten och några andra städer där emellan, då kan man heller inte gå hem på eftermiddagen.

Jag pratar med mina arbetande mammavänner, och när jag säger att jag vill börja jobba snart, säger de: "you are brave". Och då blir jag lite rädd och kommer ihåg hur våra liv såg ut innan jag kom på att jag förbarmats med Svea Rikes föräldrarförsäkring. Jag hukar nästan för tanken att stressa livet ur mig och mina barn. Är det verkligen möjligt?

På skolgården träffar jag en av mammorna som jag vet har liknande bakgrund som jag, hon har gjort några år som konsult, sedan några år på EU-Kommissionen och är nu direktör för ett spanskt forskningskonsortium. Jag undrar om hon har lust att titta på mitt CV någon dag och kanske ge lite tips och råd om vad som händer kring Schumanrondellen just nu. Hon blir jätteglad och smickrad, säger hon. "Jag var själv i din situation för bara två år sedan, självklart ska vi träffas och diskutera. Du kan väl komma in till kontoret någon dag?"

Jag blir lika glad och smickrad och hoppet tänds för mitt inre igen. Det är dags att bygga vidare i livspusslet. Jag ska bara amma först!

Perspektiv

Jag traffar min van mexikanskan. Jag ar sa arg for att min staderska forlagt Lilla A:s handmalade galgar, som lag gomda i garderoben i vantan pa fars dag. Jag fick leta overallt efter hennes sma konstverk. Det tog minst fem minuter att hitta dem (jag var inte ens sen till min lunchdate). Staderskan hade hangt upp nystruken tvatt pa dem. Hmmmpfff.

Mexikanskan var arg for att den order som Philippe Starck gjort pa hennes mobler blivit forsenad och att hon var tvungen att punga ut EUR 10 000 for en cargo flight sa inte herr Starck skulle dra sig ur affaren (hon var fem minuter sen till var lunchdate).

Jag insag att min varld krympt. Nar hande det? Or more importantly, vad gor jag nu?

Vishetens källa

"A minute on the lips is a lifetime on the hips", brukade en kollega på Kommissionen glatt påminna oss om när vi skulle välja lunch från menyn på stamstället. Just det.

Karriärsplaner

Det är tänkt att engelsmannen ska landa i London från Singapore, men hur ska det gå till när flygplatserna är stängda på grund av extrema väderförhållanden? Det bästa vore förstås om han bara blir lite försenad på Heathrow, sisådär tre-fyra timmar. Det finns nämligen bara en sak att fördriva tiden med där, och det är inte att sitta i loungen och jobba. Till och med Harrod's finns på Heathrow. Gotta love it.

Vidare slutar jag aldrig förvånas av engelsmännens totala handlingsförlamning av det tunna snölagret (detta chockas man över framför BBC News). Avlagd är den strikta BBC-kostymen, reporten står numera i stora goretexhandskar och ful mössa och ber kameramannen filma gatan som just plogats, men som nu, amazingly enough, täcks yet again av even more... snow. Where will it all end? Prime time sändningstid. Vad hände med det irländska budgetunderskottet?

När ska engelsmännen börja ta lite individuellt ansvar? Sätta på sig ett underställ, byta till vinterdäck, skotta fram till allmän väg, isolera huset och njuta lite av vintern. Något lärde de sig väl av att gå i shorts till skolan året runt?

(En av dem kan åtminstone handla lite välförtjänta julklappar på Heathrow Airport i väntan på att det ska sluta snöa.)

Jag ska öppna Winter Consulting Ltd med panoramautsikt i City, en manlig sekreterare som extraknäcker som modell och mängder av G&Ts före lunch. Ett vinnande koncept!

Det kom ett brev...

... ett välskrivet och inspirerande sådant. Från en mycket god vän. Jag frågade om jag fick lägga upp det, och det fick jag:

Hej Milou,

Hur har ni det? Här är det helt ok. Det som är underbart tyngs ned av det som är vedervärdigt så jag hamnar någonstans på medel. Det som är vedervärdigt är naturligtvis mitt arbete. Samtidigt är det paradoxalt nog det bästa jag har gjort i jobbväg, hittills. Att vantrivas något så fruktansvärt kan säkert vara förlamande men i mitt fall nu har det blivit tvärtom. Jag har äntligen kommit på vad jag ska göra istället. Jag ska bli gastronomisk kock/fine dining. Det bara är så, jag trivs bäst i huckle och förkläde. Jag är som en bög som har kommit ut ur garderoben men för min del handlar det väl snarare om skafferiet.

Jag är egentligen inte intresserad av att arbeta på någons resturang. Jag vill ha min egen verksamhet. I förra veckan var jag nere på nyföretagarcentrum och träffade en rådgivare. Farbrorn gillade min idé. Han var jättetrevlig och det kändes jättekul att få en sådan bekräftelse. De har ju bra koll på läget. Jag tror jag ska börja med Catering för att sedan också ha en butik med närproducerade ekologiska råvaror och framförallt färdiglagad mat, lagad från grunden som stressade människor kan köpa med sig hem istället för att köpa en sunkpizza på hörnan.

Hälsa så mycket till familjen och ta väl hand om dig!

Visst är det upplyftande med nya horisonter och perspektiv? Tänk att det egentligen är så enkelt, att man ska syssla med det man gillar och är bra på.

Alltid roar det någon

"Mamma ska inte jobba på ett tag, V. Jag ska hämta dig efter skolan nu. Jag ska laga middag och bada er på kvällarna."

... och inte stryka med vargflocken och hugga efter lättsårade offer, inte sitta på sena möten och hänga i korridorerna för att suga upp eftersnacket, inte åka på tjänsteresa och bli uppringd av kollegan från Italien som vill bada bastu kl 07.00, inte se på när andra tar cred för timmar av arbete, inte behöva kalla in en alkoholiserad kollega för att den spanska direktören inte vill förhandla med junior staff), inte agera psykolog (läs: soptunna) till chefens chef för att vi har samma nationalitet, inte, inte, inte...

"Är det som Rs pappa?"
"Ja. Ungefär."

Paus. Stort leende. Fullkomligt strålande leende. Min fina, fina pojke. Tack.

Himmel eller helvete?

Nu har jag varit hemma från jobbet i tre dagar. Om det är onsdag idag vill säga. Jag är redan dagvill (och snart blir jag väl dagvild). Jag har hunnit med de flesta av mina önskningar, äta nyttigt, motionera och "ta hand" om mig själv. Nu har hjärnan (tyvärr) börjat vakna också. Jag har börjat reflektera över något. Det har att göra med namnet på min blogg. Det har att göra med min karriär. Jag har nämligen kommit fram till att jag inte har någon karriär. En gång i tiden trodde jag mig ha det. Uppenbarligen då jag skapade den här bloggen.

Min allra största dröm som var så dominant att den besegrade, eller snarare slog ut alla andra drömmar var att en dag jobba i Bryssel (den föddes faktiskt under JA-kampanjen till EU-medlemskapet, där jag var aktiv. Aktiv = gick på MUF-fester.) När ett jobb sedemera tog mig till Bryssel blev min främsta ambition att arbeta på Kommissionen. Det är nog därför jag tror att jag har gjort karriär, för att jag levt en dröm och nått ett mål.

För mig och i min värld ("the world according to MilouK" som engelsmannen säger när jag hävdar med bestämdhet att man inte kan ha strumpor i gymnastikskor när man har shorts på sig), är karriär = makt. Eller i alla fall att befinna sig så nära makten man kan komma. Under mina år som nationell expert har jag lyckats komma nära makten några fåtal gånger. När det händer blir jag euforisk. Jag får gåshud och hjärtklappning. Ungefär i den ordningen.

Jag erkänner. Min attraktion till makten yttrar sig alltså fysiskt. Men jag har två barn. Jag säger därmed inte att det inte går att göra karriär om man har barn, men jag har en handfull vänner som gör karriär (begreppet redan definierat). En pressekreterare vars arbetsdag börjar när Kommissionären går och lägger sig. Då har hon funnits vid hans sida hela dagen. En annan nära vän som aldrig lämnar jobbet, som för övrigt består i en synnerligen kallhamrad och äregirig miljö, före 19.30 på kvällen. Det är otänkbart att gå tidigare. Dessa underbara kvinnor är singlar. Jag vet inte om det är en tillfällighet.

Det finns inget skandalöst över dessa exemel men jag brukar ta fram dem när jag funderar över, eller trånar efter en eventuell karriär. Sedan tänker jag på barnen. Eftersom vi båda arbetar heltid+ (nej, det där var inget typo) har vi barnflicka. Här är heltid dessutom heltid, inte som i Sverige där alla ändå hämtar sina barn kl 16 på dagis. Det är en ynnest att ha barnflicka. Det har underlättat för vår familj på alla plan. Dels kan barnen komma hem i rimlig tid på eftermiddagen, dels kan de äta ordentlig middag och göra sig klara för kvällen utan stress. Vi kan dessutom klara av några timmars extra arbete på jobbet, få iväg det där sista mailet och hänga kvar på mötena som drar ut på tiden. Inte för att man kanske vill utan för att det är nödvändigt. Det hör vanliga jobb till. Men med dessa ynka extratimmar gör jag inte karriär. Karriär gör jag när jag levererar det där lilla extra, när jag gör mig på riktigt tillgänglig, när jag går den där extra milen för min arbetsgivare. När jag är tillräckligt utvilad och min hjärna är så pass funktionsduglig att stundtals kunna briljera, verbalt och på papperet (alla med barn, och kanske några utan också, vet att detta inte inträffar särskilt ofta). Och det finns en hake till. Det finns en fråga som jag måste ställa mig, vare sig jag vill eller inte: Är jag beredd att kompromissa med min tid? Är jag beredd att se mina barn än mer sällan än nu? Jag går tillbaka till det där euforiska tillståndet och svarar: Kanske är jag faktiskt det. Men jag måste vara ärlig och säga att jag inte besitter den energin just nu.

Så min dröm om en karriär lever kvar. Och frågan som återstår, och antagligen den viktigaste av alla, är förstås om arbetsgivaren kommer att vilja ha mig igen, baserat på de val jag hittills gjort?

An end of an era

"Jamen hur KÄNNS det nu då att sluta jobba?" Jag får frågan tio gånger om dagen.

Jag vet inte, jag har aldrig slutat jobba förut.

Men det känns ungefär som när jag står på skärgårdsbryggan en tidig morgon i juli och ska hoppa i vattnet utan att ha känt på det först. Jag vet inte om det kommer att vara obehagligt kallt eller behagligt skönt. Jag vet inte om det kommer att vara smärtsamt eller uppfriskande. Kanske vill jag bara tillbaka upp på bryggan igen, eller så vill jag stanna i vattnet och njuta lite. Jag vet verkligen inte. Men jag lovar att återkomma i frågan.

Tanken på förändring

Jag har inte vågat erkänna det för mig själv men nu är det ett sådant uppenbart faktum. Jag håller på att bli avvecklad. Med två månader kvar på det här bygget märker jag hur mailen redan börjar sina, hur mötena blir färre och hur chefen inte längre stannar i dörren och drar ett skämt (jo, det är sant, han gjorde det förut).

Det är en märklig känsla. En märklig men ganska skön känsla att snart åka till Barca, Ghana och Sverige istället för att sitta på kontoret och skriva ännu en rapport som ingen läser. Äsch, jag älskar mitt jobb, det är inte det, men ibland är tanken på förändring bara så märkligt upplyftande. Iiiiiiihhhaaaaa!!!!

(Jag ser mig omkring, rättar till håret. Det var väl ingen som hörde?)

Bryssel i mitt hjärta

Jag fick frågan på en middag: Vad betyder Bryssel för dig? Jag svarade efter en tiondels sekund att Bryssel betyder allt för mig. För det gör hon. Den här lilla staden som, innan EU:s institutioner plockade upp henne från rännstenen, var ett smutsigt tillhåll utan vare sig Tiffany's eller David Lloyd. Men produktplaceringen är bara momentana i min Brysselfilm. Bryssel bor inom mig. Hon är en del av min själ.

Jag kom hit direkt efter examen, det är mer än tio år sedan. Jag hade ingen aning om hur man praktiserade statsvetenskap, om det överhuvudtaget var möjligt, men jag tänkte att om jag nu skulle göra det, skulle jag göra det i Bryssel.

Kulturkrock är bara förnamnet. Jag var van vid ett liv som fattig student. I Bryssel arrangerades mingel minst två gånger i veckan. Jag slängde långa blickar på chefens inbjudningar och han sorterade: "den här kan du få gå på, inte den, inte den, men den." Jag tog tacksamt emot alla färgglada lockelser. Det innebar nämligen gratis mat och vin. En students våta dröm. Min garderob bestod av två kavajer och ett litet antal Filippa K-toppar. Jag blev uppmanad att variera min klädsel på jobbet för att matcha "ansiktet utåt". Det var ingen lätt uppgift.

Jag delade ett sjabbigt town house i St Josse med ett gäng glada danskar men jag flyttade ut när hyresvärdinnan målade över mögelskadorna i mitt rum och påstod att hon åtgärdat problemet. Danskarna tittade undrande på mig: "Hvorfor flytte?"

Jag var så svensk. Och från början avskydde jag Bryssel. Jag tyckte det var smutsigt, kaotiskt och fult. Det fanns ingenstans att gå och jag fick ingen ro. Jag hade svårt att få ihop det skimrande arbetslivet med den grå himlen. Sedan tog skimret över och stadens kaos förvandlades i mina ögon till ett charmigt inslag i vardagen (jag fick ju gratis sprit trots allt, lite får man stå ut med!). En man och två barn senare står jag fast vid mitt svar. Bryssel betyder allt för mig.

Jag får

Jag ska ge mig själv en gåva. Den gåvan består av tid, sömn, respekt och omtanke.

Jag vet inte om det går, men jag ska försöka. Jag måste sluta oroa mig för min karriär, för hur mycket tid jag kommer att tappa när jag är hemma, hur nätverket krymper för varje dag som går. Jag behöver vila. Fram tills nu har jag inför mig själv försökt rättfärdiga varför jag behöver vila. Kort mammaledighet, speciellt jobb, märkliga arbetstider, energikrävande arbetsplats, etc. etc. Men spelar det någon roll? Det räcker väl med att jag… vilar. Vilar och får perspektiv. Jag vill sova tills jag förstår sambandet mellan en ny europeisk innovationsmodell och Europas socio-ekonomiska utveckling. Det kanske inte ens finns ett samband. Men då har jag i alla fall vilat.

Jag behöver erkänna för mig själv att jag ser fram emot en vår och sommar utan agenda. Jag kan gå promenader istället. Jag kan skriva. Jag kan ta barnen till Sverige. Jag kan hälsa på min kompis i Barcelona. Jag kan åka till Ghana med gott samvete och inte oroa mig för en semester full av aktivitet. Jag kan sova när jag kommer hem.

Jag ger mig själv lite utrymme. Jag respekterar den lilla och trötta jag. Jag puffar kudden och stoppar om. Jag behöver inte fler tjänsteresor just nu. Jag behöver bara lite tröst, lite sömn och lite städhjälp.

On top to the top

Dear Milou,

Thank you for the interest you have shown in being recruited in a Cabinet. We invite you to register your application on the EU CV online page, this being the fastest and most effective way of bringing your CV to the attention of Heads of Cabinet of the future Commission. They will contact you directly in case of interest.

Tala bara om för mig vem jag ska ligga med.

After after shave

Min kollega fick nog en ny after shave i julklapp men ingen talade om för honom att den luktar ganska starkt och att han nog bör snåla lite med inklappningen. Kanske ska jag?

"Excusez-moi, Pascal, mais votre after shave (fransk brytning) est très... dominante. Ou éminante. Éminante, Pascal, non?"
"Stop speaking French, Milou. You know I never understand you."
"But how will I ever learn?"
"Sleep with me, then you will learn fast. Really fast."
"Mais Pascal, that is against the rules."
"Start speaking French, Milou. There is no such thing as against the rules in my language."

Working for one of the European Institutions is much more than a job. It's our future.

Om jämställdhet

Det går inte, jag kan inte vara hemma. Jag kunde inte ens vara hemma när jag var mammaledig. Jag var mammaledig i 20 veckor. Jag har problem med hushållsarbete. Det är sysslor jag helst undviker. För att det är tråkigt, otacksamt, intetsägande och enahanda. Framför allt otacksamt. Särskilt i vårt hem där alla glatt bidrar till rådande kaos.

Vad händer med jämställdheten när jag slutar jobba? Jag har svårt för jämställdhet. Jag vet inte vad det är. Min terapeut har förklarat att det minsann beror på att jag växte upp utan pappa. Att jag inte hade möjlighet att relatera till två parallella vuxenroller. Minsann. Hemma tog vi individuellt ansvar, ungefär som moderaterna.

Min hemsnickrade jämställdhet innebär att vi fattar gemensamma beslut, jag och engelsmannen. Att vi tillsammans löser problem och finner vägar som passar oss båda, som passar familjen. Vem som dammsuger, diskar eller bäddar sängen är totalt ointressant för oss. I vårt hem gör någon annan det. När jag slutar jobba om tre månader finns det ingen anledning att fortsätta betala för de tjänsterna. Till och med jag tycker det är orimligt att sitta i soffan och rulla tummarna samtidigt som soppåsar töms, speglar putsas och barnkläder stryks. Särskilt vid avsaknad av egen inkomst. Då blir det mitt arbete. Engelsmannen är ju aldrig hemma.

Blir hushållsarbetet en jämställdhetsfråga då? Jag kommer att sitta i soffan och rulla tummarna hela dagarna, engelsmannen kommer som vanligt att jobba i all världens tidzoner. Den som hinner gör jobbet. Jag hinner. Jag har tid. Jag har all tid i världen. Är det jämställt?

Åh nej.

Jag kommer plötsligt att märka engelsmannens frånvaro. När kommer du hem ikväll? Måste du åka till Tokyo nu igen? Du var ju precis i New York! Jag vill inte ha en till tax free parfym, jag vill att du städar badrummet!

Jag måste döpa om bloggen: Milou och brist på karriären. Det får den heta. Det låter bra.

Hur gör vi med pengarna? Ska jag få månadspeng nu? Ska jag redovisa för mina utlägg med kvitton som underlag? Hur stor budget bör jag förhandla mig till?

Vad ska jag prata om vid middagsbordet?

Det borde vara lättare att hitta ett jobb än att anpassa sig till det där komplicerade livet.

Pep talk

"Ja men, tänk om jag inte hittar ett nytt jobb. Vad gör jag då?"
Jag och engelsmannen sitter vid middagsbordet och äter pasta.
"Du har inget att oroa dig över", säger han. "Du är som Even Steven."
"Jaha", säger jag och snurrar på gaffeln.

Even Steven. Jaså han.

Svälj mig hel

Vad skulle jag göra utan mitt jobb? När måndagen kommer frikopplar jag mig från söndagens disk, lördagens smulor i sängen och fredagens vinfläckar på duken. Jag kanske bara hittar en enda struken kjol och en ren blus i morgonrusningen när resten av familjen står och stampar vid ytterdörren, men det räcker för att se ut som någon som har rader av strukna kjolar på matchande galgar i garderoben där hemma. Det bästa med kollegorna är att de slipper allt det där andra. Dammråttor och nageltrång, smutstvätt och köksfett.

Vi möts på jobbet i tyst samförstånd. Vi slår våra kloka huvuden ihop, vi skriver rapporter, vi utvärderar och vi trycker på enter. Vi ser viktiga ut. Vi klamrar oss fast vid våra fasader för att de är så bekvämt ideala och för att det är så behagligt att utestänga vardagens kaos några timmar per dag. Kontorskroppen sväljer mig som en frukostmacka, den tar hungrigt emot mig och jag stiger villigt in i den polerade världen där vore det en dödssynd att förlora fotfästet. En plats för fokus. För föreställning. För illussioner. Det är en plats för mig. Det är en plats för paus från mig själv. Get your act together.

Snart tar det slut. Mitt kontrakt går ut i april efter fem ljuvliga år i den där trygga kontorskroppen. Varsågod: skola till barnen, juridisk rådgivning, influensavaccin, skatteavdrag och champagneavtackning. Sedan spottar den ut mig. Kontoret sätter mig i halsen, hostar till och är glad att bli av med mig.

Jag har svårt att föreställa mig hur det är att vara låst i vardagen, att inte ha någon annanstans att gå än hem. Det är nog inte särskilt hälsosamt.

Låt oss se det som ett socialt experiment. Låt oss sedan hoppas att det inte varar särskilt länge.

Glädjedödare

Också hittar jag mitt drömjobb, blir så där irriterande upphetsad av annonsen som väcker hopp om nya horisonter, tills jag kommer till näst sista stycket och undrar, är det ett matematiskt and/or?

Essential
Fluency in Arabic, Ukranian, Bulgarian and/or Dari.

Arbetslös, hemlös och hutlös

Jag behöver ENERGI av två anledningar:

1. Jag måste söka nytt jobb då mitt kontrakt snart går ut och jag endast får jobba kvar på hemmaorganisationen om jag jobbar från Sverige.

2. Vi har snart ingenstans att bo och jag måste hitta ett hus/lgh helst igår. Men hur ska jag kunna göra det när vi snart går ned på en lön om jag inte får ett nytt jobb? Varför sammanfaller alltid praktiskt krävande skeenden? Vi blir bagladies och bagmen i Ixelles. Hela familjen. Vad ska jag göra?

Energi.

Den här kvinnan ger mig energi: Carolina Gynning. Hon är galen. Jag behöver galningar i mitt liv, annars skulle jag inte fungera. En gång i höstas satt jag på Lydmar med min syster M, i Diane Von Furstenbergs pennkjol och Sonia Rykiels kofta, båda plaggen köpte jag på inspiration av CGs "dagens outfit". Så kom hon insvepandes, Carolina, och jag trodde hon skulle bli rädd för mig, klädd som en stalker, haha. Men hon svepte förstås bara förbi.

Sitt, mina vargar, sitt.

Jag är som vanligt sen. Alla är redan där men mötet har inte startat. Kollegorna sitter bakåtlutade i sina stolar. Benen särade och händerna knäppta bakom huvudet. De ser roade och lite självbelåtna ut när jag kommer in. Som om de tänker att jag inte kan sitta som dem, tillbakalutad med särade ben.

Jag lägger mina papper till rätta på bordet, installerar mig på min plats och säger: "Can someone please open the window. It smells of testosterone in here". Skratt. Tre av dem lutar sig fram och korsar sina ben. En fjärde vänder sig om som för att hitta ett fönster att öppna. Det här är ett mötesrum utan.

Jag ler ett roat och självbelåtet leende. Nu sitter ni som jag, gentlemen. Den är sexig och motbjudande på samma gång, den där doften av vargar i flock. Sexig när man har kontroll, motbjudande så fort man tappar den.

Silence of mind

Ibland måste jag fly. Ibland måste jag rymma från mina kollegor. De beter sig som vargar, som planlöst stryker omkring med tungorna hängande, flåsar, hungrar efter nästa befordran, flåsar efter att komma ännu ett steg närmare makten. Flåsar och flåsar. Blodtörstar.

Jag är ingen Rödluvan, snarare en irriterande liten fågel på en trädgren som iakttar flocken, som ibland kommer för nära de där vässade klorna och dreglande käftarna. Som när som helst lyfter, avlägsnar mig och låter flocken stryka vidare. I alla fall så inbillar jag mig, eller övertygar mig om att jag är en fågel. Om sanningen ska fram är jag beroende av mitt jobb. Som vargarna. Bara inte lika uppenbart flåsande. Inte lika hungrig. Blodtörstig.

Jag var hungrig. Jag gav upp. De är trots allt vargar. Jag är trots allt en fågel.