Vem äger sorgen?

Jag sitter i kyrkan och biter mig hårt i läppen. Vi är på begravning för att stödja en anhörig, vi känner inte den bortgågne personligen. Jag biter och biter mig i läppen för att jag inte vill vara den som gråter mest när sonen, dottern och änkan fäller stilla tårar. I Stockholm ska jag sova på soffan hos min goda vän. Jag tänker på hennes soffa när stråkarna spelar, jag tänker på nytvättade lakan när barnen lägger ned vita rosor på kistan och jag tänker på örngott från Lexington när prästen ber oss bedja. Det går sådär...