Vår värld

Varför är det så svårt att förstå omfattningen av Haitis jordskalv? Ett i raden av löp. 100 000 döda. 100 000. Så tittar jag i barskåpet och grämer mig över att Baileysen är slut. Det är tur att det finns gin.

Ibland behövs inga ord

Another foolish dream

Nu har köldknäppen över stackars mellaneuropa varat i en månad. Det snöar. Kylan biter sig fast i husfasader och illa isolerade byggnader. Det är kallt på bussen, på jobbet, hemma.

Jag vet att jag inte bör, men ändå kan jag inte låta bli att drömma om en sommar:

Google
Sökord: all inclusive five star resorts
Lanzarote, Sardinia, Mallorca
Kids club
Sea view
Mini bar
AirCo

Du, jag och butlern.

Lokko och jag

En gång i tiden när Andres Lokko var het och jag var ung, satt jag bredvid honom på Jerry Seinfelds ståuppshow på Cirkus.

(Jerry undrade om amerikaner var så sällsynta i Sverige att de bara fick uppträda på cirkus.)

Jag vet inte vad det var med Lokkos dragningskraft men jag befann mig ofta vid hans sida, i baren på Blacknuss, i toalettkön på Tranan och på femtonde raden på Cirkus. Jag gjorde förstås ingen deal av det, mer än att jag fick bekräftat att jag geografiskt sett stod mycket nära Stockholms hipelit och det räckte ganska långt för en vilsen, framåtsträvande 21-åring från förorten. Jag läste mig till mina åsikter i DN Söndag och The Face, jag bläddrade mig igenom Martin J och Conny Cs skivsamlingar för att förvissa mig om att jag var någorlunda rätt ute och jag sneglade på Camilla Henemarks skor i trängseln på Lollipop (detta var innan hon blev socialdemokrat, knarkare och uteliggare, dvs när hon fortfarande bar skor!).

Jag hade sett varje onsdagsavsnitt av Seinfeld sedan begynnelsen, jag spelade in på VHS och såg dem igen och min lycka var förstås fullkomlig när Jerry intog Djurgårdscenen. Jag stod upp och jag jublade. Det gjorde inte Lokko. Han satt med korslagda ben, huvudet på sned och tuggade på en tandpetare. Jag tvekade något, det kändes inte helt hipt korrekt att ge stående ovationer när kungen av nu satt tillbakalutad med huvudet på sned. Men sedan mötte jag Seinfelds blick och jag valde sida.

Andres Lokko har klippt håret och bor i Notting Hill. Jag ser honom ibland där han släntrar omkring på gatorna men han ser förstås aldrig mig. Jerry och jag däremot, vi utbyter alltid blickar i morgondiset på Upper West.

After after shave

Min kollega fick nog en ny after shave i julklapp men ingen talade om för honom att den luktar ganska starkt och att han nog bör snåla lite med inklappningen. Kanske ska jag?

"Excusez-moi, Pascal, mais votre after shave (fransk brytning) est très... dominante. Ou éminante. Éminante, Pascal, non?"
"Stop speaking French, Milou. You know I never understand you."
"But how will I ever learn?"
"Sleep with me, then you will learn fast. Really fast."
"Mais Pascal, that is against the rules."
"Start speaking French, Milou. There is no such thing as against the rules in my language."

Working for one of the European Institutions is much more than a job. It's our future.

Om jämställdhet

Det går inte, jag kan inte vara hemma. Jag kunde inte ens vara hemma när jag var mammaledig. Jag var mammaledig i 20 veckor. Jag har problem med hushållsarbete. Det är sysslor jag helst undviker. För att det är tråkigt, otacksamt, intetsägande och enahanda. Framför allt otacksamt. Särskilt i vårt hem där alla glatt bidrar till rådande kaos.

Vad händer med jämställdheten när jag slutar jobba? Jag har svårt för jämställdhet. Jag vet inte vad det är. Min terapeut har förklarat att det minsann beror på att jag växte upp utan pappa. Att jag inte hade möjlighet att relatera till två parallella vuxenroller. Minsann. Hemma tog vi individuellt ansvar, ungefär som moderaterna.

Min hemsnickrade jämställdhet innebär att vi fattar gemensamma beslut, jag och engelsmannen. Att vi tillsammans löser problem och finner vägar som passar oss båda, som passar familjen. Vem som dammsuger, diskar eller bäddar sängen är totalt ointressant för oss. I vårt hem gör någon annan det. När jag slutar jobba om tre månader finns det ingen anledning att fortsätta betala för de tjänsterna. Till och med jag tycker det är orimligt att sitta i soffan och rulla tummarna samtidigt som soppåsar töms, speglar putsas och barnkläder stryks. Särskilt vid avsaknad av egen inkomst. Då blir det mitt arbete. Engelsmannen är ju aldrig hemma.

Blir hushållsarbetet en jämställdhetsfråga då? Jag kommer att sitta i soffan och rulla tummarna hela dagarna, engelsmannen kommer som vanligt att jobba i all världens tidzoner. Den som hinner gör jobbet. Jag hinner. Jag har tid. Jag har all tid i världen. Är det jämställt?

Åh nej.

Jag kommer plötsligt att märka engelsmannens frånvaro. När kommer du hem ikväll? Måste du åka till Tokyo nu igen? Du var ju precis i New York! Jag vill inte ha en till tax free parfym, jag vill att du städar badrummet!

Jag måste döpa om bloggen: Milou och brist på karriären. Det får den heta. Det låter bra.

Hur gör vi med pengarna? Ska jag få månadspeng nu? Ska jag redovisa för mina utlägg med kvitton som underlag? Hur stor budget bör jag förhandla mig till?

Vad ska jag prata om vid middagsbordet?

Det borde vara lättare att hitta ett jobb än att anpassa sig till det där komplicerade livet.

Pep talk

"Ja men, tänk om jag inte hittar ett nytt jobb. Vad gör jag då?"
Jag och engelsmannen sitter vid middagsbordet och äter pasta.
"Du har inget att oroa dig över", säger han. "Du är som Even Steven."
"Jaha", säger jag och snurrar på gaffeln.

Even Steven. Jaså han.