Morbid slutledningsförmåga

När någon dör följs alltid nyheten av en och samma fråga: hur dog han? Vi måste veta hur han dog så att vi kan avskriva oss döden.

Han dog av en överdos. Jag knarkar inte.
Han dog i lungcancer. Jag röker inte.
Han var utan bälte och krockade med ett träd. Jag kör aldrig bil utan.
Han fick en elstöt när han bytte glödlampan i hallen. Han måste ha varit vårdslös.

Så fortsätter våra slutledningar tills vi känner oss alldeles säkra på att vi aldrig kommer att dö.

Vår rädsla för döden undgår all logik och det är inte mer än rimligt. För inget gör så ont som att drabbas av döden. Den sveper in som en Mumintrollets Morran och sprider kyla i märg och ben, och vi blir aldrig varma igen. Döden drar undan mattan och tar ifrån oss vår barnsliga trygghet. Vi blir plötsligt lika gamla som våra föräldrar, eftersom de inte heller vet hur man hanterar förlust. Vi tittar på varandra i förvirring. Skorna står ju kvar. Jackan hänger i hallen. Ballongen från födelsedagen blåstes upp med luften från hans lungor. Allt existerar utan hans själ. Hur förstår man sådant?

Ingenting blir någonsin sig likt.

There's someone I forgot to be

Why do I love him?

I love him for a million and one reasons. One is the way he wakes up in the morning. He wakes up with a smile. He wakes up with a smile and he gets out of bed with determination and force. As if he is on to something. Something good. Every morning he amazes me with this exceptional, curious behaviour, totally foreign to me. It is like a physical expression of emotional strength.

He is fearless of the day, of reality. Of royalty. Intrepid. He is delighted to confront the obstacles on his way. The complete opposite of me at 6.30 a.m. That's why I love him.

Dagens anpassade sanning

Det är de som inte dricker vin en måndagkväll som har problem med spriten.

The spirit of season

Det är förstås inte kläderna som gör att jag älskar hösten. Det är något annat. Hösten är melankolisk, bitterljuv, lidelsefull. Hösten är ett avsked utan löften, utan förhoppningar. Hösten är ett faktum. Den är jag.

Min terapeut frågade mig en gång om jag påverkas av vädret. Jag sa nej. Jag föraktar bara januari. Januari är som en nynazist, tom, glåmig, oinitierad. Januari är som att befinna sig mitt i tunneln under engelska kanalen. Tänk om tåget stannar just där? När det håller maxfart, tio minuter in i tunneln och tio minuter kvar. Det är som att befinna sig i helvetet. Jag är under vatten, under jord och det är lika långt till båda ändarna. Det är lika långt till Förenade Kungariket som det är till Frankrike. Om det börjar brinna, vart tar vi vägen? Om vi måste evakueras, ska vi då gå tillbaka? Hur lång tid tar det? Finns det ledljus? Varför står det inget om detta på hemsidan, på säkerhetsinformationen i restaurantvagnen?

Januari är omöjligheten att hålla sig kvar i höstens vackra melankoli. Det är för kallt. Kashmirtröjan värmer inte längre, stövlarna är för kalla och handskarna redan slitna. Det var ju kalvskinn, för fan. Mörkret och kylan reserverar, stänger in, isolerar. Det finns inga färger kvar. Allt är gråskala. Jag kan lika gärna bo i Murmansk. Våren är så fjärran att jag inte ens kan minnas den. Det gör ont när knoppar brister, ja, det är möjligt, men jag föredrar smärta framför stagnation. Januari är stelnad. Jag rör mig som en vaxdocka. Blir till ett lik.

Januari är helvetet, är döden. Jag kan aldrig mer värja mig.

Till tärnorna på balen på slottet

Än har vi inte löst världens problem

det är heller inte meningen

Tillsammans skapar ni en dialektikens logik

varje dag blir jag klokare tack vare er

Ni känner mig

stärker mig

Låter snön driva, låter vinden dåna

tillåter mitt ständiga kaos

råda

När stormen bedarrat

står ni alltid kvar.

TACK Karin, Lotta och Sanna för att ni stod vid min sida i London och står där alltid, överallt.

Silence of mind

Ibland måste jag fly. Ibland måste jag rymma från mina kollegor. De beter sig som vargar, som planlöst stryker omkring med tungorna hängande, flåsar, hungrar efter nästa befordran, flåsar efter att komma ännu ett steg närmare makten. Flåsar och flåsar. Blodtörstar.

Jag är ingen Rödluvan, snarare en irriterande liten fågel på en trädgren som iakttar flocken, som ibland kommer för nära de där vässade klorna och dreglande käftarna. Som när som helst lyfter, avlägsnar mig och låter flocken stryka vidare. I alla fall så inbillar jag mig, eller övertygar mig om att jag är en fågel. Om sanningen ska fram är jag beroende av mitt jobb. Som vargarna. Bara inte lika uppenbart flåsande. Inte lika hungrig. Blodtörstig.

Jag var hungrig. Jag gav upp. De är trots allt vargar. Jag är trots allt en fågel.