Autumn Leaves

Så var det dags för höst. Oktober är den bästa månaden på året. Om man har tur finns det lite solbränna kvar. Stövlarna åker fram och ulltröjan åker på. Polos, halsdukar, handskar och solglasögon. Det kan knappt bli bättre. Jag tänder ljus till frukost, lunch och middag, äter köttgryta och dricker tunga viner. Jag bakar gammal klassisk äppelpaj och jagar febrilt vaniljsås i affären (lyckas aldrig hitta en och måste ut till IKEA istället). Jag går sakta promenader i parken, sparkar i lövhögar och beundrar alla färger.

Jag är motvilligt tillbaka i rutinerna och vardagshetsen. Ekorrhjulet snurrar fortare och fortare, men trots hösthastigheten lägger det sig ett paradoxalt lugn över huset. Det finns en trygghet i att allt är som vanligt. Att väcka trötta och hostiga barn innan solen gått upp, att bre smörgås och torka spilld mjölk. Att skynda till dagis och vinka i fönstret. Att åka samma buss som 100 andra kostymer och gå i samma riktning till jobbet, att hälsa på vakten i receptionen och utarbetad sjunka ned i kontorsstolen innan klockan ens blivit nio. Att dricka den där första kaffe latten på dagens första möte och äntligen piggna till. Anna Holtblad, here I come. Oktober är här.

Min bal på slottet, 26 September 2009

Southampton ToR

Det bästa med London är att varje stadsdel känns som en liten stad. Kanske inte som Västerås och Linköping, men ändå som ett ställe där man känner brevbäraren vid namn och hälsar på spärrvakten i tunnelbanan.

Häromdagen skulle jag och V ta spårvagnen i Wimbledon och i trappan ned till perrongen satt en mycket vilsen och mycket ledsen flicka. V såg henne genast och sa: "mamma, hon är jätte-emsam". Det var hans ord som fick mig att för första gången på åratal stanna upp. Jag gick fram till den snyftade flickan och frågade om hon var OK.

"Jag har fått missfall och min pojkvän har lämnat mig. Han säger att det är mitt fel och jag hann inte ens äta frukost. Jag vill åka till min mamma i Southampton men jag har inga pengar." Min son tittade allvarligt på henne och sedan på mig. De bedjande blickarna fick mig att öppna handväskan och plocka upp en tiopundssedel. Flickan torkade tårarna och sa bestämt: "Det kostar 17 pund". Jag grävde vidare och hittade återstoden. Sedan talade jag om för henne att pojkvännen inte var värd det, att det var bäst att åka hem till mamma och att hon nog skulle träffa en bättre kille nästa gång. Hon kramade pengarna i näven.

Jag och V åkte vidare. Efter kaffe på Starbucks, besök på Joseph's och Boots åkte vi tillbaka. Flickan satt kvar på samma plats som vi lämnat henne. Hon såg lite glad ut. Hon låtsades inte se mig, men jag stannade till och frågade om hon inte skulle försöka ta sig till Southampton snart. Jo då, hon var på väg. Men en man hade ringt efter ambulans och hon hade fått förklara att hon trots sin ringa ålder och späda kropp mådde bra, sedan kom två patrullerande kvinnliga poliser och frågade hur gammal hon var och att hon inte borde sitta på en betongtrappa hela dagen och nu kom jag igen, och frågade när hon skulle ge sig av. Tårarna hade torkat och hon försökte dölja ett svagt men nöjt leende.

Människor kanske bryr sig trots allt. Även när man är väldigt

emsam.

Knowing me knowing you - Aha!

Vi har haft samma grannar i snart fem år. En underbar familj. De har hus på Teneriffa och är solbrända året runt, de har en bedårande tonårsdotter som är farligt snygg, han kör Land Rover och motorcykel och hon är superpiffig och har slutat jobba för länge sedan. Hans tandläkarklinik ligger i huset mitt emot. Så fort vi skjuter över fotbollen på deras tomt kastar de glatt tillbaka den.

I måndags morse var jag på väg till dagis med lilla A när jag såg vår granne komma gående lite längre upp på gatan med deras hund. Han var sig lik men ändå inte... Han bar tajta cykelbyxor, en liten kofta, örhängen och bröst. Han var kvinna. Det var ofattbart. Det gick inte in. Han såg rätt fin ut men det var bara så oerhört oväntat. Vi stannade till, hälsade artigt och min hjärna jobbade på högvarv. Vad säger man? Det enda jag kunde komma på var: "Är du uppe så här tidigt?"

Det är märkligt, när ens lilla invanda livsmönster kolliderar med något oväntat en måndagmorgon i vardagen.

"Är du uppe så här tidigt?"

"Ja", sa grannen. "Jag är uppe så här tidigt."

Jag undrar vad han tänkte. Jag undrar om han undrar vad jag tänkte.

Recovered

Jag kommer sakta tillbaka till vardagen efter en envis halsfluss. Nästa vecka är jag i Köpenhamn på business och pleasure, så jag måste vara frisk. Att vara sjukskriven borde innebära att det finns tid till allt det där som släpar efter: leta efter nätverkssladden, städa garderoben, sortera källaren, men det blir nästan tvärtom: tvättkorgen svämmar över, hallen förvandlas till ett sandtag och garderoben är lika samhällsfarlig som innan. Och engelsmannen frågar varje dag efter jobbet: "Har du...?"
"Nej, det har jag inte. Jag är ju sjuk."

Halsfluss är så underskattat. Jag som alltid undviker antibiotika som en besatt, ber doktorn att ge mig vad som helst, bara jag får svälja igen. Antibiotika gör mig trött och ur led, men den hjälper.

Little big things

"Mamma, jag vill inte gå i skolan, jag vill åka på semester."

"Jag vill inte leka med barnen mer."

"Jag vill bara åka till mormor."

Jag vet. Jag vet.

Terminen är lång, dagarna är långa, sonen är liten. Schemat är pressat, mötena många och kvällarna korta.

Jag vill inte att V ska ha några plikter. Jag vill att han ska springa barfota på Karlssons äng, bada kvällsbad och äta jordgubbar med mjölk. Jag vill att han ska klättra i berg, lära sig vissla och få skrapsår på knäna. Jag vill att han ska känna morgondagg och fiska i spegelblanka vattnet. Att han ska lära sig simma, plocka stenar och kasta kottar. Att han ska baka sockerkaka, grilla korv och ha picknick. Att han ska äta smultron, åka båt och slå knop. Jag vill att han ska få myggbett, leka kurragömma och leta grodor, klättra i träd, bygga sandslott och somna i hängmattan. Att han ska svettas om sina små fötter i gummistövlarna och springa naken i regnet.

Jag vill inte att livet ska vara hårt för en treåring. Tids nog blir livet ända hårt. V ska inte behöva ligga i sin säng och önska bort sin morgon.

Jag räknar veckorna. Fem kvar. Sen blir livet lite lättare igen. Men fem veckor är lång tid för en liten kille som är trött och bara vill åka till mormor.

Vem ska trösta Schyffert?

Av en slump satt jag och surfade i lördags och såg att SVT streamade Schyfferts show på Cirkus. Jag är ett gammalt fan av Killinggänget och har mycket bra minnen av 1990-talet, även om jag blev beskylld av mina kursare att vara en tråkig plugghäst. Det är kanske därför jag faktiskt har minnen av det decenniet :-). Och jag är road av riktigt bra ståuppkomedi. Jag hade lyckan att se Seinfeldt live på samma scen och jag minns det brillianta inslaget när publiken ställde frågor och någon bad Jerry säga; "Hello Newman". Oslagbart.

Det vill säga, Schyffert hade mycket att leva upp till, hos mig och många andra entusiaster, och det var han högst medveten om i lördags. Jag gillade hela hans stå-upp material. Skildringarna av 1970-talet, föräldrar, syskon, relationsdrama, Camparijuice, kompisar, MUF, moonboots och zalomonryggsäck var mitt i prick för oss 70-talister. Vi bjöds på samma klockrena nostalgitripp genom 1990-talet och det kändes bra att bli påmind om vår egen storhetstid när vi var smala, snygga och smarta och 40-årskrisen var något oerhört fjärran, något som våra föräldrar kanske lidit av. Någon gång.

Men vad hande sen? Schyffert hade kunnat bespara oss sin egen, pagaende 40-årskris. Han behovde beratta att det var han som skapade Killinggänget och Whale, sedan avslöjade han generat att han emellertid inte åstadkommit så mycket i sina projekt. Men behovde vi veta det? Var det kanske äkta ironi eller blott en personlig insikt som han borde ta med sina gamla kollegor, inte på scen på Cirkus? Jag var ju övertygad om att Schyffert var ett kreativt geni. Det vill jag fortsätta tro! Hans personliga komplex forvandlas har till sjalvuppfyllande profetia. For nu har karriären falnat eftersom han inte fattade rätt beslut när han var på topp och han ber om ursäkt för i princip allt han gjort sedan dess:

"Moodyson filmar i Hollywood och jag sitter och drar in magen på SVT".

Han vill också förklara (för sina barn mer än några andra, tror jag) att det var fel att inte engagera sig i inbördeskriget på Balkan... Och att han ångrar det... Men han var ju bara en produkt av en föräldrargeneration som tog ställning till allt. Det är tvära kast. Det är mycket Schyffert har att bikta. Jag kan se hur han slet med manuset för att få det att gå ihop.

Nu har Schyffert mognat, han har blivit vuxen, han tar konsekvenserna av sitt agerande. Men det känns som han utför den här showen endast i personligt terapeutiskt syfte för att kunna gå vidare från att vara skaparen av den ironiska generationen till att vara... ja, vaddå? Och det är den känlsan han lämnar efter sig när ridån går ned. Jag känner verkligen för honom där han står ensam på den stora scenen och rört blinkar bort tårarna inför stående ovationer. Tuff kille det där, som lämnar ut sig för ett fullsatt Cirkus och hela svenska folket. Det är väl det man gör nu på 2000-talet. Lämnar ut sig åt offentligheten. Det trodde man inte om Schyffert.

Och det är snarare det vi applåderar åt. Vi hör ganska slätstrukna sanningar, men vi hör dem från någon vi inte förväntar oss det av. Det är nog underhållande för stunden men vad ska Schyffert göra nu? När han stänger dörren om 1990-talet och allt det han stod för. Nytt kapitel. Om vi inte frågade oss det innan, frågar vi oss det nu: kommer Schyffert verkligen att kunna prestera någonting mer än ett självutlämnande, narcissistiskt försvarstal på Cirkus? Det tror jag. Om inte, så tröstar jag gärna Schyffert.