Pin-Ups

De ville att vi skulle komma dit, till radion och spela skivor. Men vi hade ju aldrig spelat skivor tidigare, bara lyssnat. Vi visste inte ens vad de hette, de där grupperna som var bra. Lou försökte lugna Erich som inte trodde vi skulle åstadkomma något program, men jag kom på att om vi bara plockade skivorna längst fram i backarna, skulle vi hitta de populära låtarna, och då skulle vi i alla fall nå mainstreampubliken. Sedan visade det sig att skivorna stod i alfabetisk ordning. Men det visste ju inte vi.

Je t’aime… moi non plus

Vi körde nedcabbat i regnet genom Frankrike till Cannes. Jane påstod att sufletten hade fastnat, men jag vet att hon bara behövde känna vårens första droppar i pannan. Själv blev jag förkyld och nös på Croisetten, men det var det värt. Vi skulle hämta upp Andy i Paris, men Jane sa att han inte fick plats. Han kunde ta sin egen bil. Andy blev ursinning och sa att Cannes ändå inte var hans grej, men när vi kom fram satt han redan i baren. Han hälsade slött som om han suttit där hela tiden. Som om vi aldrig utbytt blickar i Paris.

Curiosity killed the cat

"Du, jag kommer hem med ett senare tåg, jag tänkte hinna förbi New Bond Street efter jobbet. Är det OK?"
"Det är helt OK", sa jag och fyller år på måndag.

Matchmaking

I söndags efter vår långa brunch sprang vi på en kompis på Avenue Louise som jag inte känner så väl men som verkar vara en jättebra tjej (inte bara för att hon läser min blogg ;-). Snygg, smart, rolig, cool. Singel. Bra kap. Jag och J funderade lite på vem i bekantskapskretsen vi kunde introducera för henne. Sen drog jag mig ur och ville inte ha någon klipsk reklamkille i modebranschen på mitt samvete om hon inte skulle bli nöjd. Men så kom jag på att jag faktiskt lyckats med matchmaking inte mindre än två gånger. Första gången skulle jag och min killkompis upp till Åre en helg, och vi skulle ta med varsin kompis. Det fanns förstås vissa krav på vilken typ av kompis jag skulle uppbringa: hon skulle vara lika bra i backen som på after skin. En lätt match för mig! Den första jag frågade (som är en grym skidåkare och en riktig expert på att dricka GTs-se min follower!) var upptagen den helgen, men min andra kompis som tävlat i slalom och dricker champagne i baren som en gudinna ville följa med (om nu gudinnor dricker champagne i barer. Det borde de). Det tog inte många turer i Gondolen förrän tycke uppstod, och nu har de både barn och radhus och är världens coolaste par. Andra gången hände det helt otippat på min trettioårsfest i Stockholm. Min kusin som på den tiden avskydde att prata engelska fick, efter några rejält spetsade Cosmos, upp de blå för en amerikansk kompis. De lämnade festen sist den natten och är nu gifta med två underbara barn.

Så min hit rate är 100% om det är någon som vågar!

Le Pain Quotidien - himlen runt hörnet

Igår var det Mors Dag i Belgien och vi tog en låååååång brunch på Le Pain Quotidien. Det bästa med att bo i Bryssel (förutom expatkontrakten och närheten till Champagne) är gångavståndet till Pain Quotidien. Alla produkter är bioodlade. Frukosten är fantastisk. Olika sorters bröd, pain chocolats, croissanter, marmelader, färskpressade juicer, te (deras Earl Grey är en riktig skapelse), kaffe, färsk frukt, yoghurtar. Allt blir serverat på enorma bord som alla hungriga Brysselbor samlas runt. Som en enda stor familj (nej, inte riktigt!).

Jag skulle spendera en hel dag där om jag kunde. Tyvärr är min man engelsmannen inte lika imponerad (det kan bero på alla lammullströjor och bruna moccaskor som går dit). Vi är därför nästan aldrig där tillsammans, men jag introducerar sakta men säkert konceptet till min son, och han har fallit pladask för deras brownies och varma choklad. Vad gör man inte för lite sällskap.

Minst en brunch på Le Pain Quotidien är obligatorisk för de som kommer och hälsar på oss, men det blir alltid fler.

Ackumulerad baksmälla

Nu för tiden när vi dricker som på kontinenten borde vi aldrig bli bakfulla. Det är ju hela idén med att dricka vin som fransmännen. Lägg det här på minnet, för det är viktigt. Jag drabbas av ackumulerad baksmälla. Den bara slår ned, en morgon, utan förvarning och det känns ungefär så där som det gjorde förr i tiden, efter en natt på Spy Bar. Eller förresten, kanske inte riktigt så illa. Men nästan.

Törnrosa var ett vackert barn, eller?

EU-Kommissionen och DG Informationsamhälle och Media har lanserat en kampanj med ståndpunkten "Gettting more women into ICT careers would be a force for change and a major boost for this key economic sector in Europe".

It may be so. Men kampanjen har valt att kalla dessa potentiella kvinnor i IT-sektorn för Cyberellas. Finns det någon kvinnlig tekniknörd med huvudet på skaft som vill identifieras med Askungen, tjejen som blev förtryckt av sin styvmor år ut och år in, som fick chansen att göra en extreme makeover så att rikaste killen på festen blev kär i henne och sedemera gifte sig till immediate money. Och nu när vi ändå är inne på sagofigurer, tänk på Törnrosa, en tjej som fick sova sig igenom puberteten för att sedan bli sexuellt utnyttjad i sömnen av en man som hon uppenbarligen utvecklade något slags stockholmsyndrom för och valde att gifta sig med!! Inte nog med det, offret och förövaren hävdade sedan att de levde lyckliga i alla sina dagar.

...Anyone??

Trodde väl inte det.