Nytillskott

Paris goods.

Paris i bilder

Le Bon Marche

Jardin du Luxembourg

Au revoir, Paris

Våra dagar i Paris är över. Vi avslutade det hela med en sen middag i en takvåning i Marais hos våra brysselvänner. Det var så vackert allting, stjärnklar himmel och mörkrött vin. Det var nästan lite overkligt. Lite för bra för att vara sant. Nu London i ytterligare några dagar.

Lite mer av det goda

Igår promenerade jag från Bastille där vi bor, bort till operahuset och tillbaka. Det måste ju vara flera mil! Jag visste faktiskt inte att Paris var så promenadvänligt. Packa foträta skor (jag har gått i UGGs för det är ganska kallt här) en snygg scarf och solglasögon för dagsbruket och spara klackarna till kvällen. Det är mitt lilla tips! Idag gick jag från Bastiljen, ned till Seine och längs med den vackra, lite bitterljuva floden, förbi Notre Dame, förbi Sorbonne och in i Jardin du Luxembourg. Denna oas, som gjord för djupa samtal och ömma fötter. Jag fortsatte upp på fina Rue de Fleurs och nådde till sist målet: Le Bon Marche. Jag visste inte detta förrän idag men vet ni? Man behöver inte trängas med rika asiater på La Fayette. Man kan i lugn och ro prova Monclerjackor och dofta på Diptyqueljus på Le Bon Marche. Det går alldeles utmärkt! Jag tog en lunch där också, lutade mig tillbaka och iakttog pariskvinnorna. Mycket har jag lärt mig i Bryssel, och i Paris finns det lite mer av allt det goda. Vilken lisa för själen. Rött läppstift är ett stående inslag. Jag njuter vraiment!

Lyxprostituerade och annat fint folk

...åt middag på Pershing Hall igår kväll. Engelsmannen och jag fick det bästa bordet så att vi kunde blicka ut över härligheten. Ni vet, unga (jätteunga), vackra asiater och deras slibbiga, rastlösa bordskavaljerer. Stället i sig var snyggt och spännande, men efter att ha ätit på Ze Kitchen kvällen innan blev maten lite av en besvikelse. Det gjorde inte så mycket. Jag åt en ostörd middag med min man. Ingen spillde ut mjölk eller vägrade äta sin broccoli. Det räcker ganska långt!

Den ultimata Parisguiden ;-)

Lyxshopping och livsnjutning, allt i ett: värm upp med en espresso på Place des Vosges. Promenera längs Rue des Francs Bourgeois. En helt underbar liten gata med en massa fina butiker, bl a Zadig et Voltaire, Mellow Yellow, Jo Malone, Diptyque och Repetto. Ta vänster på Rue de Temple. Njut av vackra Hotel de Ville. Ta sedan en taxi på Rue Rivoli till Rue de Faubourg Saint Honore (taxi för att slippa trängseln med alla era papperspåsar). Et voila. The rue of all rues. Promenera upp och ned. Glöm ej Place Vendome. Idag överskred jag gränser för vad ett par skor får kosta. Aj aj aj. Snart, middag med engelsmannen på Pershing Hall. Dyrskorna får följa med.

Där kvinnor är kvinnor

Vaknar upp lite halvbakis efter en helt fantastisk kväll på Ze Kitchen vid Quai des Grands Augustins. Vilken mat!!! Vilket ställe. Jag ska snart råda bot på tröttheten med en pain chocolate och en kaffe på Place de Vosges. Ni ser! Jag börjar name-droppa! Snart är jag Paris. Vet ni vad jag älskar mest med den här staden? Att kvinnor är riktiga kvinnor. Men det kan vi prata mer om en annan gång. Jag har en stad att utforska. Bisous!

Paris Paris

Vi mellanlandar i London men åker vidare till Paris idag. Barnen får stanna på den här sidan engelska kanalen. Hos farmor. Jag och engelsmannen får kombinera business med pleasure i några dagar. Well, mest pleasure för mig. Lilla E gråter och skriker, släpper mig inte ur sikte, drar i mitt hår och trycker sitt lilla mjuka ansikte mot mitt. Hon VET! Hon vet att mamma ska gå längs Seine, dricka kaffe på uppvärmda uteserveringar och äta långa middagar med mycket vin. Hon vet det!

Romantisk stockholmshelg

Vi var i Stockholm pa ett bedarande oktoberbrollop, det gjorde susen for tva trotta trebarnsforaldrar som inte fick nagon semester i sommar. Jag har ett litet tips till alla mina tjejkompisar darute. Om du nagon gang kanner dig... uttrakad. Kla din man i frack. Just do it.

Grupptryck

Min son går i en skola där det arrangeras pumpkin carving competitions och cake sales. Bara en sådan sak. Men i år överträffar vi oss själva och bakar både kakor och gör om pumpor till Gene Simmons. Vad är det som har hänt? Det måste ha något att göra med den där flytten...

Komplicerat var ordet

Det var så längesedan jag skrev. Jag vet inte varför. Kanske håller jag andan. Kanske kretsar allting fortfarande kring lilla E och allt det vi upplevde för inte särskilt längesedan. Det går bra. Varje dag utan anfall är ju bra. Och jag tror mig slappna av. Jag tror mig slappna av tills hon gör en häftig rörelse, nickar till lite för snabbt eller tappar balansen. Då rusar hjärtat. Men det går bra. Än inga tecken på försenad utveckling eller andra men. Än bara sprudlande blickar och imse vimse spindelberoende. Som vi älskar våra barn. Som ingenting annat spelar någon roll. Men vi har mer på agendan. En flytt. Över kanalen. Skräckblandad förtjusning, men mest bara skräck. Jag som lärt mig avsky förändring. Och hur kan jag flytta från ett liv jag älskar? Vill inte. Vill bara bo i en skyddad expatsvärld på fina gatan med fina skolan och fina tjänstebilen för alltid. Jag är den konservativa medelklassnobben personifierad. Inte är jag stolt, bara ärlig. Jag tänker förbjudna tankar som jag inte kan dela med någon. Hur ska jag klara svenssonlivet i läskiga London? Komplicerat är ordet. Fruktan är känslan. Och den äter upp mig innan jag ens hunnit packa den första kartongen.

Sommarminnen

Tack vare mormor blev det lite sommar for asfaltsbarnen, trots allt.

Liten lättnad

Återbesök i London. Jag fick inte ta med mig chefsneurologen hem den här gången heller. E blev inlagd på sjukhus för sex veckor sedan och fick diagnosen infantile spasm/ West Syndrome. Detta efter att vi vid två tillfällen oroligt tagit både henne och videofilmer av hennes anfall till vår barnläkare i Bryssel som konstaterade två saker: det är inte epilepsi och det är inte akut. Han hade fel. Det var en aggressiv typ av epilepsi och det var mycket akut. E fick behandling samma dag som hennes kaotiska EEG bekräftade diagnosen. Den acceptabla dosen av steroider som man kan ge ett barn utan att det påverkar den naturliga hormonnivån är 7,5 mg om dagen. Under två veckors tid fick E 40 mg. Sedan har vi sakta men säkert trappat ned prednosolene, tillsammans med pyridoxine och biotin som båda är spasmhämmande medicin. Jag har gett henne medicin sex gånger om dagen hela sommaren. E har också gjort magnetröntgen och tagit ryggmärgsprov. Idag fick vi de goda nyheterna att alla prover är negativa och vi kan avsluta behandlingen helt. Vår neurolog sa att de får in ca 1 barn i månaden med West Syndrome, "thus it is fairly common. What is very unusual is to get a case like E, who seems to have recovered." Nu återstår sjukgymnastik och förhoppningar om fortsatt normal utveckling. Om detta vet vi fortfarande inget. Men idag tillåter jag mig att andas ut. Om så bara för en dag.

Och en dag kliver vi av

Lilla E och jag har inte varit ifrån varandra sedan hon lades in på sjukhus i början på juli. Hon är en del av mig igen, jag en del av henne som vore hon tillbaka i min livmoder. Hos mig vilar hon tryggt, hos mig kan ingenting ont hända. Irrationellt kontrollerar jag situationen med min ständiga närvaro och observerande öga. Jag steriliserar flaskor och nappar, byter handdukar och torkar golv. Trär omsorgsfullt säkerhetsbältet i bilbarnstolen. Mot det yttre kan jag skydda henne. Min flickas hjärna är okontrollerbar. Den vetskapen är svår för en mor. I min livmoder var hon säker. Jag vilade men rörde på mig. Syreintag var viktigt. Jag kunde Livsmedelsverkets rekommendationer för gravida utantill. Jag sov, åt vitamintillskott, mineraler och folsyra. Allt gjorde jag. Sparkdräkterna var i ekologisk bomull, tvålen oparfymerad. Allt var perfekt, förstår ni. Ultraljuden var särskilt perfekta. Hjärnans struktur, hjärtats kammare, ryggraden, fingrarna de tio, näsan. Min eller hans? Hmm. Noga följde jag bilderna på skärmen som förstod jag varje mörk fläck, varje ljust parti. Allt var perfekt, meddelades jag. Allt skulle bli perfekt. Ingenting annat var möjligt. Så satt vi där. På våra höga hästar. Jag också han. Vi som ville ha många barn för att vi var skyldiga världen det. Vi satt på våra höga hästar tills vi tvingades kliva av. Lilla E fick infantile spasm och inget fick vi veta om framtiden. Ingen prognos har vi fått. Smällen. Sedan känslan av overklighet mitt i det skräckfyllda. Sedan. Kliva av. Skamset tittade jag upp där jag stod på golvet och började möta blickar. Skammen, för att jag inte trodde mig vara en av dem. De som kunde drabbas av det som var livet. Det hände inte oss. Vi har ju expatskontrakt, universitetsexamen och pengar på off shorekonto. Inget var oförutsägbart, oplanerat, avvikande eller onormalt. Skamset mötte jag människors blickar och där gick jag sönder. Mitt bland dem som jag inte trodde var jag. Inte kunde tänkas vara. Så oerhört naivt av mig. Penibelt. Så lite vi visste. Så lite jag vet.

En dag

Lilla E har varit vaken, orolig och ledsen sedan kl 01.00. Nu är den 04.30 och hon är lika vaken, orolig och ledsen. Jag undrar varför. En dag lämnar vi detta bakom oss. Den dagen är inte idag.

Vi byter fokus

Vi ska flytta. Vi stannar i Bryssel, vi bara byter en aveny mot en annan. Jag måste säga hej då till den här milsvida utsikten (ni ser väl Atomium långt därborta?!). Istället får barnen en trädgård och jag två terasser. Lugn, det är fortfarande gångavstånd till Pain Quotidien och Place Brugmann. Man vill ju inte överdriva.

På hemmaplan

Vi är tillbaka i Bryssel sedan några dagar. Trots rastlösa småbarn och allvarligt sjuk bebis är det underbart att vara hemma igen. Det känns som jag återfick kontrollen. Något. V får spela tennis den här veckan, A gör arts and crafts och jag medicinerar en ovillig tiomånaders sex gånger om dagen. Det finns liksom inte tid för så mycket annat. Någon gång ska jag skriva mer utförligt om Infantile Spasm, West Syndrome, Salaam Syndrome... kärt barn har många namn, men just nu vill jag inte. Det är bara så sorgligt och vi vet inte hur drabbad lilla A är, så jag väntar tills känslorna lagt sig. När de lagt sig. Om de lägger sig.

Er styrka - vår styrka

Och jag som inte skulle gråta på ett tag. Så fick jag det här: Dear MilouK, Just heard from F that you guys have been having a hellish time. Remembering as I do, the dance of uncertain future and one-day-at-a-time-ness that comes with having an infant undergoing treatment from neurologists and neurosurgeons, my heart and soul go out to you together with my thoughts and prayers. Sounds strange and is, I know, of little comfort right now, but believe me when I say that you will get through this and come out on the other end better and richer humans for it. Much love, S