Reminder

"Mamma, mamma, gunga mig!!"
"Mamma, hjääääälp, jag har fastnat med benet!"
"Maaaaaaama!!!!"

Jag sitter på en bänk i lekparken och försöker parera de envisa förvärkarna. Att göra något annat av fysisk karaktär känns högst omöjligt, allt jag vill är att sitta still och dämpa krampen med tankens makt. Men ja visst ja. Jag har två rastlösa barn som har sommarlov och så mycket spring i benen att det räcker till ett helt sprinterteam.

"Varför fick jag inte barn när jag var tjugo?" Frågan kommer lika överraskande som förvärken. Jag vet ju svaret. Jag kunde knappt koka ägg när jag var tjugo. Jag kunde däremot stå i kön till Laroy i flera timmar mitt i vintern och verkligen tro att vakterna skulle släppa in mig. Jag inbillade mig också att jag skulle bli upptäckt av en talangscout på gatan och tjäna de där miljonerna jag drömde om, utan minsta ansträngning. Vilken talang jag besatt var av mindre betydelse. Jag föll för idioter och tyckte ett vågigt mörkt page var så mycket viktigare än ett gott hjärta. Så det var därför jag, lyckligtvis inte, fick barn vid tjugo. Men jag skulle behöva lite av den där tjugoåringens energi och framtidstro.

"Maaaaaaaaaaaaaama!!"
Föräldrarparet på bänken bredvid tittar irriterat åt mitt håll. Jag vet vad de tänker. "Varför skaffar hon sig alla dessa ungar om hon inte orkar ta hand om dem?"

Jag reser mig sakta och vankar iväg till de där två underbara barnen. De där barnen. Med energi och med framtidstro.

Sverigereflektion

Är ROT-avdraget en politisk åtgärd för att skapa fler arbetstillfällen, eller är det enkom en ice breaker för medelklassens medelåldersmän på födelsedagsbjudningar? Något att prata om innan bag in box-vinet kickar in?

Vi gör det tillsammans

Är det bara jag som är gravid och håller mig till Loka Citron eller är det så att det dricks väldigt mycket i Sverige i semestertider? Jag tycker det är provocerande och lite vulgärt, emellertid ligger det en tillfredsställelse i att se engelsmannen omgiven av min släkt, staka sig fram på svenska och artigt tacka ja till ännu ett glas av den värsta sortens bag in box. En gång i tiden var våra kulturskillnader ett problem och en fara för oss. Nu kan vi skratta åt det, och hitta styrkan i varandras brokiga bakgrunder. Vi vågar tro på att vi ger våra barn det bästa av två (eller tre eller fyra?) världar, att de får lägga pusslet och välja precis de bitar de vill. De utmejslade skärgårdsvyerna är det vackraste jag kan skänka dem sommartid.

Engelsmannen kryper ned vid min sida tre timmar efter att jag somnat. Han säger att jag luktar så gott och jag säger att det är vinden, det är havet och det är skogen. Han tänder en bländande lampa mitt i natten och jagar mordiskt myggorna. Jag vänder mig om och tänker på vår tillrättalagda våning i Bryssel, inser den ultimata lyxen av att ha tillgång till flera världar samtidigt. Nu är vi här, imorgon där. Var vi än befinner oss består vår kärlek. Så var det inte alltid. Men nu. Ja nu.

Överdos D-vitamin

Julaftonslyckliga åkte barnen med kusinerna till Gröna Lund idag. Lika julaftonslycklig intog jag klipphällen med en färsk kanelbulle och en kall iste från Dalarö Bageri. När man bor i en stad med 300 regndagar per år (typ) kan man inte låta bli att älska känslan av att ha fått lite för mycket sol, vind och vatten i ansiktet. Det stramar och hettar, och i september är det bara rynkor kvar, men just nu njuter jag av överdosen D-vitamin. Svensk sommar när den är som bäst, om så bara för en dag.

Plötsligt händer det

Plötsligt händer det. À sover spontan middag och mamma tar med V till affären. Jag står lätt panikslagen i köket och kalkylerar 30, kanske t.o.m. 40 minuter egen tid i en skärgårdsstuga i juli månad. Vad ska jag ta mig till? Är det nu jag ska sätta mig ned och läsa Elle och Mama som jag med goda intentioner köpte med mig när vi landat på Bromma flygfält, eller ska jag läsa den där orörda pocketboken som såldes om tre för priset av två på Waterstone i Wimbledon i början på barnens sommarlov. Ska jag slötitta på svensk TV eller småäta ur mammas skafferi? Ska jag ta fram solstolen (tänk om jag inte hittar dynan?) eller ska jag sätta mig vid trädgårdsbordet (vått sedan regnskuren)? Ska jag kanske ringa engelsmannen som sitter på jobbet, vi har ju faktiskt inte pratat sedan igår? Om jag är riktigt effektiv kanske jag hinner med ett power nap.

Jag vet inte hur länge jag står och fäktas med mina rogivande alternativ i huvudet. Men... Dörren öppnas. In kommer V med intorkad glass runt munnen och en ny vattenpistol, tillverkad i Kina av barn i hans egen ålder. Jag inser att min tid är förbi och går ut till bilen och hjälper mamma med matkassarna.

Note to self: När min dotter är på besök och höggravid med trean, stanna ute lite längre än behövligt. En panikattack kan så lätt förhindras.

Några till orosmoln på sommarhimlen

Vi är i Sverige. Jag får flyga fram till vecka 34 med Brussels Airlines så det blir en tvåveckors vistelse hos mamma i skärgården. Med SAS får man flyga som gravid t.o.m. vecka 38 om flygresan är mindre än 4 timmar. Men det är modigt! Jag kan inte låta bli att tänka tanken vad jag gör om vattnet går här ute, eller om värkarbetet sätter igång någon natt. Blir det Sjöräddningen då? Ska försöka knipa igen. Engelsmannen har en San Fransiscoresa inbokad tre veckor före förlossningsdatum och ingen, verkligen ingen av mina vänner (som jag kan tänka mig att ha med på förlossningen) är i Bryssel den veckan. Tänk om jag får föda ensam. Vad läskigt! Tänk på alla presenter engelsmannen måste köpa för att väga upp sin frånvaro. Inte lika läskigt. Nej, jag skojar bara. Men ni förstår mina små orosmoln.

Inte nu igen!

Klockan visar 03:22. Ännu en sömnlös natt. Precis vad jag behöver. Desto mer sommarläsning för er. Vi klarade oss bra idag, jag och barnen. Jag blev inte trött förrän vid 22-tiden. Engelsmannen satt i conference call och jag tänkte "äh" och gick och la mig. Vid 01-tiden fick jag inte särskilt oväntat besök av A som ville ha sällskap. Jag gav henne min säng och lullade själv ut i gästrummet, försökte hålla kvar sömnen men den försvann spårlöst ungefär vid tröskeln. Inget avskyr jag så mycket som dessa knäpptysta timmar när alla som inte lider av insomnia har det så bra. Vi andra får hålla till godo med musli och en bra bok. Det är som vin, bra för stunden men inte särskilt lyckat dagen efter.

The low risk pension fund

Ny leksak och gamla rädslor

Klockan är mitt i natten och jag är så där varm som man bara kan vara en kvävande sommarkväll i vecka 32 (gravidvecka alltså). Jag har gett upp försöken att sova, trots att jag behöver varje minut. Istället leker jag med min nya leksak, en iPad. Jag har just tagit bort bilden på min dotter och inte lyckats ersätta den med en ny. Jag skrev ett e-mail till en kompis och ville avsluta med bisous, men stavningskontrollen vägrade och bytte hela tiden ut ordet mot buskis. Inte riktigt vad jag hade i åtanke. Jag vänjer mig nog snart.

I mörkaste brysselnatten kan jag inte värja mig mina rädslor, hur mycket jag än försöker. Centralt på oroshimlen är förstås hur det ska gå med ett tredje barn, hur jag ska orka. Jag har lärt mig älska mina stunder av ensamhet, jag har egentligen alltid varit en ensamvarg och jag kan riktigt njuta av att barnen börjar bli stora och klarar sig själva mer och mer. Hur ska jag orka gå igenom spädbarnstiden igen med allt vad det innebär med amning, sömnlösa nätter och bråda dagar. Tre små personer, tre små viljor och tre krav på kärlek, uppmärksamhet och uppmuntran. En man som pendlar till San Fransisco och en mamma som pensionen till trots alltid är uppbokad (och dessutom bor en flygresa bort). Tänk om vi får ett sådant där barn som bara skriker, som är otröstlig, som, Gud förbjude, är sjuk. Hur som helst förändrar ett barn alltid världsordningen, den lilla och kanske den stora, på gott och på ont.

En natt som denna ter det sig skrämmande, i dagsljuset är det en ynnest.