Perspektiv

Jag traffar min van mexikanskan. Jag ar sa arg for att min staderska forlagt Lilla A:s handmalade galgar, som lag gomda i garderoben i vantan pa fars dag. Jag fick leta overallt efter hennes sma konstverk. Det tog minst fem minuter att hitta dem (jag var inte ens sen till min lunchdate). Staderskan hade hangt upp nystruken tvatt pa dem. Hmmmpfff.

Mexikanskan var arg for att den order som Philippe Starck gjort pa hennes mobler blivit forsenad och att hon var tvungen att punga ut EUR 10 000 for en cargo flight sa inte herr Starck skulle dra sig ur affaren (hon var fem minuter sen till var lunchdate).

Jag insag att min varld krympt. Nar hande det? Or more importantly, vad gor jag nu?

Det dar med barnuppfostran

Nar jag fodde min dotter sa jag: "jag ska lara henne allt jag kan". Min man sag lite orolig ut, men jag hade bilden klar for mig. Det har ska bli en flicka med stark sjalvkansla, gott sjalvfortroende och stora drommar. Lilla A ar tre ar nu, fast besluten om att hon inte langre ar en bebis, att hon sjalv kan valja klader, tvatta haret och skala morotter. Stressade mamman blir irriterad for att det gar sa sakta, for att vi kommer att komma forsent. Komma forsent till vad det an ar. Jag forsoker att hejda mig vid varje ingripande och bara lata min fina flicka blomma. Men tva saker har oroat mig pa sistone.

Haromdagen stod jag i en leksaksaffar och tittade pa bordsunderlagg. Till sonen valde jag tveklost ett motiv med solsystemet och planeterna, sma faktarutor om storlek, distans och statistik. Lattsmalt information som till frukost omvandlas till kunskap. I ungefar tva sekunder valde jag till min dotter istallet ett underlagg med en rosa ko som dansar pa en ang... Sedan insag jag min nastan omedvetna handling, plockade snabbt at mig ytterligare ett solsystem, betalade och gick hem.

Min dotter gillar inte klanningar. Det ligger ju en och annan Ralph Laurentrika dar i ladan, San Fransiscoinkop som t.o.m. jag blir avundsjuk pa. Lilla A vagrar. Hon vill ha "football-tennis klader." Varje dag vill hon ha sina adidasbyxor och vindjackor. Hon vagrar ha tights men kan stracka sig, pa en bra dag, till jeans. Om hon far ha football tennistroja till. Jag svar i smyg och ger upp mina rosa drommar.

Men att lara henne allt jag kan... det handlar ju inte om att introducera sonen till Vintergatan och dottern till leende kor, att drilla sonen i sport och smycka dottern i amerikanska klanningar. Det var ju det dar att inte begransa en flickas drommar, att lata henna vara den hon ar. Oroande ar att jag nastan lat det handa, att det ar MITT beteende som ar det begransande. Inte hennes.

Se upp systrar! Ni kanske ar mer hjarntvattade an ni tror.

Min van modellen

Idag ska jag ata lunch med min van supermodellen. Det ar pa riktigt den har gangen. Lunchen ska utspela sig i det har livet. Min van var modell i Paris nar det begav sig. Nu ar hon glamorost mammaledig i Bryssel. Forra gangen vi at lunch skulle uteserveringen fotograferas. Rund som mumintrollet forsokte jag gomma mig bakom min van som precis fott sitt andra barn. Hon strackte ut sina langa stuprorsjeansben, avslojade sin onaturligt platta mage och vaggade lite slott Bugaboon. Att gomma sig bakom henne visade sig vara en omojlighet. Fotografen valde ett annat perspektiv.

Hoppas pa en ostord lunch den har gangen.

Jag & Mauro

Det har jag val sagt? Att jag var supermodell i mitt forra liv? Att jag snortade kokain i New York och hade sex med tjejer? Det finns en man som alltid triggar mina minnen. Mauro Scocco. Jag tror han var med ibland, han gillar ju modeller.

Jag horde den for forsta gangen idag. Jag Saknar Oss:

Visst var det vackert?
Natterna pa Ljustero
Du hoppa fran bryggan
I min Rolling Stones t-shirt

Det ar sa bra. Och vips ar jag dar. Mina 1,85 cm, med Mauro pa en brygga pa Ljustero och jag saknar oss.

Hur kunde vi ga vilse?